Stoppa hjulet från att snurra...

Negativitet hämtar näring ur mer negativitet och det är bara då den kan växa. Men vi ges alltid ett val. Antingen låter vi hjulet av negativitet rulla vidare eller så accepterar vi helt enkelt sådant som hänt som en sorglig verklighet som nu passerat och som därför inte går att göra ogjort.

Varje gång vi reagerar negativt måste vi ha klart för oss att det är våra egna ouppklarade problem som spökar. Reagerar man starkt på någon/något gäller det därför att ta reda på vad det är som provocerar och varför man har problem med det. Det är vi själva som far mest illa av vår egen negativitet. Och någonstans måste vi börja för att stanna hjulet från att rulla. I vissa fall är det enklare sagt än gjort, i andra går det betydligt enklare. Men jag tänker göra allt för att inte låta någon annans negativitet påverka mig så som det hittills gjort.

Måndag idag och vi åker på ännu en minisemster. Denna gång väntar Stockholm med goda vänner. Först blir det jobb med Novahuset innan vi gör Sthlm och kollar på Hammarby när de möter Helsingborg. Ser dock mest fram emot hotellfrukosten i morgon. Önskar jag kunde skylla den goda aptiten på graviditeten men det vore att blåljuga. Hörs snart igen.

Tragedier

Elisabeth Kubler-Ross skriver: ”Det tog mig femtio år att inse att det inte finns några tillfälligheter i livet, och att det som vi betraktar som tragedier i själva verket inte är några tragedier, såvida vi inte själva väljer att göra dem till just tragedier. För vi kan också välja att betrakta dem som chanser, möjligheter för oss att växa och då ser vi att de är utmaningar och tips om att vi behöver ändra på någonting i vårt liv.

När man står vid slutet av sitt liv och ser tillbaka, inte på de bra dagarna utan på de svåra dagarna, på stormarna i livet, ser vi att det var de svåra dagarna som gjorde oss till de vi är idag. Det är som att släppa ner en sten i centrifugen. Man kan välja om man vill komma ut krossad eller polerad".

Vad som än händer oss i fråga om både förbättringar eller försämringar så tror jag att man upplever det helt enkelt för att det finns en mening med det. Det lär dig något som du annars inte skulle ha lärt dig. Och jag är av den insikt att jag tror inte man utsätts för mer än vad man klarar av. Jag kan ha fel men det är så jag ser på det mesta, svårt som lätt, sorgligt som roligt för tillfället. Utmaningen ligger i att ta reda på vad meningen är. Även i det allra mest meningslösa ting finns någonting underliggande, någonting mer.

Igår var vi hos Barnmorskan igen. Förutom 2 kilo upp, fick jag reda på att jag inte har Hepatos. Väldigt skönt. Tackade också nej till de tabletter som kunde lindra graviditetsklådan eftersom de skulle göra mig trött. Foglossningen hänger dock med och kommer antagligen så göra de månader som är kvar.

Men inte ens foglossning kan hindra mig från ett impulsivt infall av svamp- och blåbärsplockning tillsammans med bästa Jessica. Något som resulterade i en väldigt god frukostallrik med yoggi och egenhändigt plockade blåbär nu på morgonen.

Träning och fika med finaste Beata som är hemma en sväng från Paris står högst upp på dagens schema. Trevlig helg på er.

Tankar kring döden

Maria Housden skriver ”Det finns en död som är ännu mer smärtsam än den som tar oss och våra anhöriga ifrån den här världen. Det är den som innebär att många liv aldrig blir levda just för att själarna kvävts av rädsla.”

Den rädslan är sedan länge borta hos mig och döden en del av livet. Men glömmer vi bort att leva livet på grund av rädsla för döden, då tar döden större plats än livet och meningen med livet försvinner.

Jag har sett döden komma, jag har sett döden på när håll. Jag höll i dödens hand och jag har utifrån mina erfarenheten valt att skapa mig en bild av hur döden ser ut . Det är en glad bild, en bild som innebär att jag får träffa min son igen, en bild där inga sjukdomar eller rädslor existerar. Hur ska jag kunna vara rädd för det. Vi tolkar alla döden på olika sätt och ser olika bilder kring livet efter detta. Döden har därför många ansikten. Min död bär ett barns leende ansikte.

När man tänker lite närmare på det så är det inte döden som är skrämmande utan vad vi gör av våra liv som är problemet.

Har varit på besök i Västervik. Väldigt skönt att få komma iväg en sväng och mycket trevligt att få träffa Hanna, Micha och lille Arvid. Tack för gästvänlighet, god mat och mycket trevligt sällskap. Västervik är så fint nu på sommaren. Söderköping släng dig i väggen, jag flyttar till V-vik! Bildkvaliten är inte den bästa men ändock jag och bebis i ett soligt V-vik.

Barnmorskan väntar. Kram

Varför?

Det är bara mänskligt att försöka hitta bakomliggande orsaker och anledningar. Att skapa förståelse till olika situationer och händelser. Jag har fått acceptera att frågan ”varför” inte alltid går att besvara. Det är en ganska svår insikt. Men något jag varit tvungen att gå med på för att kunna fortsätta.

Jag vet också att människor på både närmre och längre avstånd i rent självförsvar ifrågasätter mig som förälder när de får höra att min son gått bort i cancer. De undrar vad jag gjorde för att Theo skulle få cancer. Vad åt han? Rökte du när jag var gravid? Pratade han ofta i mobiltelefon? En försvarsmekanism för att undvika att samma sak händer deras barn. Jag vet att de inte menar något illa men i och med dessa frågor lägger de ansvaret, skulden för hans död på mig, vilket självfallet gör riktigt ont. Jag antar att det ligger i människans natur att distansera sig och genast bilda ett vi-dom förhållande mellan det svåra och sig själv. För att klara av att hantera det ohanterliga. Det är klart det är enklare att tänka att cancer bara drabbar andras barn. Det är klart det är enklare att hantera en svår sjukdom om man vet hur man ska skydda sig och sina kära ifrån den. Men nu finns det inget sådant självklart skydd, inga givna garantier eller tydliga knep att ta till och då gör man det näst bästa vilket blir att själv skapa teorier, leta förklaringar och lägga ansvaret på någon annan.

Jag vill bara säga till alla er som undrar att det finns inget jag skulle kunna gjort annorlunda. Ingenting jag skulle kunna gjort för att ha förhindrat att cancern kom och tog mitt barn. Det har jag många läkares och experters ord på.

Idag åker vi på minisemester till Västervik. Sist jag var där var för två år sedan tillsammans med min son. En underbar resa, vår sista tillsammans.

Kram

Klumpighet

Man kan inte skydda sig från jobbiga situationer. Jag har försökt men det skulle innebära total isolering och jag som är en väldigt social person med stort behov av människor runtomkring mig skulle snart bli tokig. Det händer med jämna mellanrum och det kommer fortsätta att hända så länge man träffar nya människor. Man tittar på min mage och frågar när bebis kommer. Följdfrågan är självskriven: Har du barn sedan tidigare?

Här ges jag två alternativ: Svarar jag nej, känner jag mig fruktansvärd som utesluter det bästa som någonsin hänt mig. Jag kommer ju alltid att vara hans mamma, han kommer alltid att vara min son, det kan ingen ta ifrån mig. Svarar jag däremot ja får jag räkna med frågor som hur gammal är han/hon och då är vi genast inne på djupare vatten. Jag har inga problem med att berätta hur det ligger till eller att säga att Theo är död. Men jag vet att personen som frågat inte kommer att vara beredd på det svaret. Alla samtal om död gör oss medvetna om vår egen sårbarhet och är därmed inte ett passande samtalsämne i alla situationer. Inte många vet vad de ska säga till följd av min berättelse vilket ofta resulterar i att både jag och personen mitt emot mig av någon anledning känner oss klumpiga som hamnat i en situation vi inte riktigt klarar av att hantera.

Döden är ett ämne många talar om när de känner sig redo. När de själva tar initiativ till ett sådant samtal. Inte när det bara kommer på tal helt oförberett. Det var inte länge sedan en bekant från äldre dagar kom fram till mig och ville prata om Theo. Hon hade hört vad som hänt och ville bara säga hur ledsen hon var. Vi har sprungit på varandra tidigare men hon hade helt enkelt inte vetat vad hon skulle säga förrän nu, och ledde till att det inte alls blev konstigt. Det är så jag försöker att se på det. Är det någon som vill veta mer om Theo, om oss och vår sista tid med vår son, är det inga som helst problem för mig att prata om det men det är aldrig eller i alla fall väldigt sällan jag som tar upp det till diskussion. Jag har lärt mig av reaktionerna. Men så finns det situationer och frågor vi inte kan främja oss ifrån. Jag har fortfarande inte lärt mig att hantera dem och jag känner mig, utan anledning, alltid lika dum. Men jag kommer fortsätta svara ärligt, Theo är och förblir min förstfödde son och jag hans mamma.

Kram på dig fina du.

Söndag

Ja, så var det söndagsmorgon igen. Har haft en kanonbra helg. I fredags gick M på semester vilket vi firade med en god middag i ett soligt Söderköping tillsammans med Lina och Thomas. Vi fick objudet sällskap vid bordet, en hög IFK:are som var ute efter bråk. Otäckt vad vissa är närgångna, högljudda och oberäkneliga. Samma IFK:are lyckades tydligen bättre ute i Arkösund igår kväll där han ställde till med bråk enligt M som var där med grabbarna.

Själv var jag för upptagen med att fira finaste Lina som hade ställt till med födelsedagsfestligheter i goda vänners lag. En riktigt trevlig tillställning med Norrköpings snackigaste liga. Själv känner jag efter festen mer tillhörighet med Lasse Holm och Bongo än någonsin. (Vi har alla tre ouppklarade trauman med skogens konung. Något som på senare år utvecklats till älgfobi) Och så klart blev det "The Cotton factory" efter det. Jag och magen stuffade oss fram och vimmlade omkring i sann Tina Törner-anda. (Känns som jag går lite som henne nu med både ryggont och extra kilona mitt fram) Trotsade dock viktuppgång och svullna fötter och satte på mig ett par nyinköpta tajts och högklackat. Finfint!

Kom inte i säng förrän runt tre tiden och nu sex timmar senare har bebis redan sparkat mig ur säng. Hormonerna ger mig energi, vi får se hur rolig jag är framåt kvällen. Tack Lina för ännu en trevlig kväll. Hoppas du goes bananas på Vero nu.

Kram finaste vänner.