Min bok – Så länge vi minns...

För er som tycker om mina texter finns en poketbok "Så länge vi minns..." (en s.k. blok) som bygger på mina inlägg på bloggen på www.vulkan.se.

Kram vänner.

En bergvägg

Smärtan kan liknas vid att springa in i en bergvägg, känslan som att klättra över densamma fast med flera hundra kilos övervikt och rädslan som att gå igenom berget ensam och i totalt beckmörker. Det har varit tungt att andas, att överhuvudtaget finnas. Men nu står vi på andra sidan utan brutna ben och undrar vad som händer härnäst.

Det får sammanfatta gårdagen som vi fasat för en längre tid nu. Vi har varit rent av utmattade de sista veckorna. Det måste har varit en omedveten anspänning inför årsdagen. Rädslan för att inte klara av den, för att ramla tillbaka de steg vi faktiskt tagit oss upp under året som gått. För att ramla ner och inte orka mer. Fastna i mörkret.

Vi borde veta nu att vi är inte sådana människor. Vi tillåter inte mörkret att ta över. Istället tog vi dagen som den kom. Lediga båda två. Besökte vår fina son med en stor bukett vita rosor. Besökte hans grav som kantras av nallar och blommor från människor som saknar och bryr sig om lika mycket som vi. Det ger sådan tröst och styrka att veta att vi inte är ensamma.

Vi avverkade många timmar bland människor på stan. Fikade, åt, pratade, mindes, skrattade, tänkte. Med gott sällskap från både gympersonal, svärföräldrar och framåt kvällen även ett glatt (trots förlust) gäng Hammarby:are på O´Learys.

Tack till er alla. Och tack till Martin för att du alltid, alltid, alltid finns där.

Nu påbörjar vi år nr två. Tror inte det blir enklare men ändå annorlunda. Det är med ett leende jag ser fram emot min morgondag. Min framtid är inte utan Theo, han finns alltid med mig vart jag än är.

Ha en riktigt solig och skön helg nu mina vänner. Och igen, Tack!

Ett år idag

Jag skulle ge allt för att få träffa dig igen, se dig le, höra din röst. Det skulle vara värt varje sekund om det så bara varade i ett ögonblick. Jag önskar det hade varit jag som blivit sjuk. Det hade varit enklare att hantera än det här. Ett år av extrem saknad. Av tårar som aldrig vill ta slut. Jag undrar vart du är och varför jag får vara kvar här. Ett år idag.

Jag finner tröst i att den oändlighet jag känner, som detta år tagit och som det återstår tills jag får träffa dig igen, bara känns som en bråkdel av en sekund för dig. Du hinner inte sakna mig så som jag saknar dig!

Saknaden gör fysiskt ont. Älskar dig!

Glada minnen

Tillvaron som ett berg...

Alla kanske inte har varit med om händelser som bidragit till prioriteringsrevideringar. Det måste vara svårt att förstå de handlingar som följer på sådana erfarenheter när man inte besitter dem själv. Jag har erfarit den oförståelsen från flera håll. Inget jag klandrar någon för så länge någon låter bli att klandra mig på grund av min lärdom och hur händelserna i mitt liv påverkat mig och mina val de sista åren. För man förändras. Allt förändras i ljuset av händelser som skakar om och omvandlar den värld man tidigare levt i till något helt nytt. Till en mörkare alternativt ljusare plats beroende på hur man väljer att se på det. Hur man väljer att ställa sig till det öde man gets. Jag glömmer ibland bort hur stor förändring jag genomgått. Förändringen börjar bli vardag. Men bara tills jag minns varför och vad det är jag saknar. Då blir förändringen återigen kännbar, svår.

Jag tror att den gemensamma resan mellan mig och mina vänner som inte riktigt förstår den förändring man faktiskt genomgår lätt kan ta slut här. I alla fall den bekväma resan. Vill man fortsätta, vilket jag tycker att man i alla fall ska jobba för, får man kämpa och räkna med att återstoden inte blir lika guppfri. Det krävs en del arbete och kanske jobbigast av allt, det krävs en del självrannsakan. Men jag är fortfarande (ledsen om jag tjatar) av den mening att allt ordnar sig i slutänden...för oss alla.

”Tillvaron som ett berg, ett motstånd. Tillvaron som en träningsvärk, som feber”. Så twittrade Marcus Birro för två dagar sedan, den 26 maj, på årsdagen då hans son Dante gick vidare till samma, bättre värld som Theo nu befinner sig i. Imorgon är det den 28 maj det vill säga våran årsdag och jag kan nog inte förklara hur känns bättre än vad Marcus just gjorde. Inatt kl 04.15 är det precis ett år sedan min ängel provade sina vingar. Mamma är så stolt över dig Theo!

Kram på er mina vänner.

Halvsanningar eller total blottning

Varför är ”omskrivningar”, om jag får kalla dem så, så vanliga? Varför ska det vara så svårt att vara rak och ärlig, säga sanningen och visa sina känslor så som man verkligen känner och är. Det finns ingen bättre känsla än att sänka garden och berätta vad man öppet och ärligt tycker och tänker.

Är det rädslan för att den så betryggande fasaden som de flesta av oss så ihärdigt arbetar på ska rasa samman som ett korthus som påverkar ärlighetsgraden? Eller är det rädslan för att stå där blottad och ensam som skrämmer? Men bidrar inte återhållsamhet till att ensamheten känns mer extrem och påfrestande. Visst vi förblir trygga som en i mängden, sticker inte ut för mycket men ingen annan än vi själva vet om sanningen, känslan eller vad det nu kan vara så är det då inte bättre att ta risken och dela med sig.

Jag känner en person som är jätte bra på omskrivningar. Tyvärr påverkar det även mig. Jag försöker stå emot och säga vad jag verkligen tycker men det är svårt, svårt när man får halvsanningar tillbaka på ett öppet och blottande utlägg. Jag har i alla fall gjort vad jag kan. Sen är det upp till var och en att göra det som känns bäst för dem. Jag tänker hur som helst inte riskera att stå där med en massa osagda ord och outtalade känslor den dag det är för sent.

Må bra fina, fina vänner.