Jag lyssnar till familjens vardag

Jag möter morgnarna med både glädje och sorg. Jag vaknar ofta till barnfötter som springer omkring i glädjerus på lördagsmorgnarna och morgonstressen med tjat om tandborstning, påklädning och gråtande barn som inte alls är förtjusta i tanken på att gå till dagis eller skola på vardagsmorgnarna. Jag saknar den stressen men kanske framförallt myset på helgmorgnarna. Sovmorgnarna tillsammans med Theo och hans Gos. Barnprogram och långa frukostar. Gemensamma planer för dagen och så det förväntade tjatet 20 minuter senare om att det går för långsamt för mamma att sätta planerna i verket.

Jag bor i ett hus med många barnfamiljer. Jag trivs bra där. Många killar i Theos ålder vilket hade varit helt perfekt om Theo hade fått vara kvar i livet. Vad mycket kul de skulle kunna haft. Nu fick han aldrig chansen. Nu lyssnar jag istället till de andra familjernas vardag. Möter dem i trapphuset, hör den äldsta sonen i familjen i lägenheten bredvid träna fiol om kvällarna. (han börjar bli riktigt duktig). Se dem på väg ut med pulka, picknick-korgar eller vad de nu ska på för äventyr tillsammans.

Jag hoppas snart få vara där och ta igen förlorad mammatid. Theo kommer aldrig tillbaka men jag längtar efter att återigen få bli mamma på riktigt. Att få ta hand om, trösta, tjata, oroa mig för små saker..allt sånt som hör mammarollen till.

Har varit en konstig vecka men nu är det äntligen fredag igen. Om jag får fortsätta att må bra dagen ut står träning och så förstås Munken på schemat för kvällen. Hoppas på en kanonfin vårhelg ute på landet. Vi hörs. Kram

Önskan om en andra chans

Jag våndas med jämna mellanrum av visa händelser som jag önskar jag kunde göra om. Det är en svår ångest som kommer och går och som bidrar till blöta kinder och smärtsamma tankar. Mycket kan jag inte rå på men jag önskar ändå att jag hade agerat annorlunda. En av dessa händelser är Theos ansiktsuttryck när vi flyttar på honom mellan soffa och säng, under av vad som kom att bli de sista veckorna i hans liv. Han hade jätteont i ryggen och det är hans smärtsamma ansiktsuttryck jag inte kan komma över. Han kunde inte prata, men ansiktet förvreds i smärta och tårarna rann när han fick så ont. Han hade då legat still länge, kunde inte röra sig och ryggen var så stel till följd av detta. Dessutom tror jag att tumörerna i ryggraden spelade sin roll. Jag tror inte min sons plågade ansiktsuttryck någonsin kommer att försvinna. Jag får leva med det – på något sätt.

En annan sådan händelse är när Theos port á carte-slang (en permanent liten port som opererats in under huden i bröstet som man stack en nål, som kunde sitta där i en veckas tid, i för att minska obehaget av att gång på gång sticka när prover behövde tas eller mediciner ges.) fastnade i barnvagnshjulet när jag skulle lyfta upp honom. Port á carte-nålen i bröstet drogs ut en bit och det måste ha gjort jätte ont. Vilken bra mamma man känner att man är vid ett sånt tillfälle, när man gör så att sin älskade son som redan lider av något bland det värsta man kan vara med om får ännu ondare.

Dåliga dagar är detta och fler ångestladdade händelser det enda jag kan tänka på. Inte konstigt man är nedstämd ibland. Hoppas Theo glömt bort detta och bara minns de bra stunderna vi fick tillsammans.

Min son och månen

Hittade en text jag skrev i somras;

Idag ställde månen till det. Det är jobbigt att vakna på morgnarna. Det är jobbigt med sovmorgon. Tystnaden är extrem. Ingen som ropar; "mamma jag är vaken nu". Ingen sovmorgon i världen kan ta bort saknaden efter de orden.

Är ute i Gryts skärgård, sitter i solen på altanen och tittar på månen som är framme. Theo skrek "ohh, månen" lika förtjust varje gång han fick syn på den runda planeten. Dag som natt. Jag kan förstå hans facination. Men just nu symboliserar månen bara minnen och saknad. Månen, min sons bästa vän.

Undrar om vi fortfarande tittar på samma måne?!

Bilden visar en väldigt ung Theo.

En annorlunda tisdag

Är hemma idag. Vaknade i morse som vanlig av att klockan ringde och försökte ta mig upp. Gick inte, fick blodtrycksfall som inte ville ge med sig. En riktigt obehaglig känsla vilket resulterade i ett par försök innan Martin tyckte jag skulle sluta vara så envis och tänka på bebis och mig själv och bara ta det lugnt. Vilket är precis vad jag gör idag.

Det är verkligen skillnad på graviditeterna jag varit med om. Kanske är jag för analytisk och reagerar på minsta lilla den här gången men hittills har gång 2 har varit ganska besvärlig. Går in i vecka 13 imorgon och än så länge verkar bebis må bra, det är huvudsaken.

Hoppas jag får slippa fler blodtrycksfall idag så är jag tillbaka på banan igen i morgon.
Skriver mer då.

Måndagstankar

Nu när jag får börja springa på sjukhus igen (även om det den här gången är i positiv mening) sätter en del minnen och funderingar fart. Vi var på ett första BVC-möte för snart två veckor sedan. På vägen dit går vi förbi den plats där jag satt på knä och skrek ut min smärta minuterar efter tumörbeskedet på Theo. Jag satt där och hade precis ringt till mamma och pappa och berättat. Jag föll ihop och kom inte upp. Kroppen skakade och tårarna rann. Den plats gick vi nu förbi för att prata om det nya liv som utvecklas. Vi tittade på varandra, behövde inte säga mycket, vi förstod. Denna plats kommer vi att gå förbi varje gång vi ska se, prata om eller lyssna på vårat andra barn, Theos syskon. En påminnelse om att ingenting bör tas för givet. Att livet är kort och bör levas idag.

Jag satt och funderade på hur jag egentligen mår på bussen till jobbet idag. Konstigt kan tyckas men jag har så svårt att minnas mig själv och hur jag mådde och kände tiden innan Theo blev sjuk. Hur jag mådde när man levde i, vad man trodde var, en skyddad värld och när allt egentligen var bra. Hur ska det egentligen ska kännas när allting är ok. Mår jag ok utifrån normala preferenser idag eller är jag ok under onormala omständigheter? En ganska lönlös tanke egentligen, jag mår ju ok trots omständigheter och bör nog inte jämföra mig själv med den Becka som fanns tidigare. Minnesbilden av mig själv från tiden före är ändå ganska vag. Det är bara att acceptera att ok för mig innebär något annat än ett ok för någon annan. Jag tror ändå att jag mår bättre än många andra. Alla har vi våra problem och en ojämn och växlande förmåga att hantera dessa.

Nu blir det en lunchpromenad i det nästan soliga vädret.

Saknad

Ännu ett underbart kort på min fina älskling.