Min son och månen

Hittade en text jag skrev i somras;

Idag ställde månen till det. Det är jobbigt att vakna på morgnarna. Det är jobbigt med sovmorgon. Tystnaden är extrem. Ingen som ropar; "mamma jag är vaken nu". Ingen sovmorgon i världen kan ta bort saknaden efter de orden.

Är ute i Gryts skärgård, sitter i solen på altanen och tittar på månen som är framme. Theo skrek "ohh, månen" lika förtjust varje gång han fick syn på den runda planeten. Dag som natt. Jag kan förstå hans facination. Men just nu symboliserar månen bara minnen och saknad. Månen, min sons bästa vän.

Undrar om vi fortfarande tittar på samma måne?!

Bilden visar en väldigt ung Theo.