Känslomässig Söndag

Hade en jätte trevlig lördagkväll i Svärtinge med god mat och trevligt sällskap. Var hemma ganska sent och med omställningen till sommartid känner jag mig ruskigt trött idag.
Valde att se Changeling med Angelina Jolie i förmiddags. Kanske inte ett helt smart drag så här i efterhand. Varför ska jag se en film byggd på en sann berättelse om en mamma som får sin son kidnappad av en mördare. Kände med hela min kropp med mamman och gick igenom varenda känsla från egna erfarenheter. Tårarna rann i två timmar och jag fick ta pausar för att orka med. En riktigt bra film men en av de absolut jobbigaste jag sett.

Har hunnit med en sväng till gymmet också och nu väntar duschen innan jag ska försöka koppla av och förbereda mig inför ännu en arbetsvecka. Mycket som händer just nu. Berättar med om det en annan gång. Nu ska jag bara mysa.

Kram på er. Kram min älskade Theo

Det värmer i hjärtat

Egentligen har jag bara en sak att skriva idag. Det värmer i hjärtat att se så många vuxna slita, svettas och cykla för Sveriges cancersjuka barn. Tack alla som ställde upp.

Dags att ta lördagkväll. Kram

10 månader

Det är en lättnadens känsla. Som om hela vinterns tyngd smälter undan och sakta rinner av mig. Stegen blir lättare, andetagen friskare och hela ansiktet ler när det möter solens värmande strålar.

Mörkret är borta och nytt ljus sprider klarhet över mig och min omgivning. Det är som att kunna se på nytt efter en lång tid i mörker. Ögonen måste vänja sig ett tag innan de ser en gammal värld i ny skepnad. En nyfödd värld i klarhet, skärpa och fokus. Landskapet lämnar det gråa och kalla och förvandlas till ett varmt och färgglatt panorama.

Knoppar spricker och hoppet om en ljusare framtid föds. Planer tar form och viljan är stor, förväntningarnas tid är här. Det känns som om en hel mentalitet byts ut. Ingenting är längre omöjligt. Jag följer en fjärils lätta vingtag och känner mig lika lätt. En ljummen vindpust tar tag i fjärilen som låter sig föras med på en planlös resa för ett litet tag. Precis så ser jag våren. En tid av enkelhet och lösa tömmar där måsten och krav inte längre följs till maniska gränser.

Jag tackar vinterns mörker och kyla för att den gör vårens intåg så uppenbar när den äntligen kommer.

Idag känns våren dock ganska långt bort. Det snöar igen och hoppet om att i helgen få känna plusgrader och sol under en powerwalk känns för tillfället ganska avlägset.

Ikväll blir det antagligen en bit mat och mingel på Munken. Det är ju fredag! Imorgon är det så dags för ”spinn of hope” som Barncancerfonden anordnar på 30-talet gym runtom i Sverige. Dags att ta på sig träningskläderna och cykla för sig själv och Sveriges alla cancersjuka barn. Den som vill har ett halvt dygn på sig att ta sig till gymmet och droppa in på ett av 12 spinningpass. Kl 15 gör min kära sambo comeback som instruktör och självklart blir vi ett glatt och förväntansfullt gäng på rad ett. I morgon är det också 10 månader sedan Theo älsklingen gick bort. 10 månader av extrem saknad. Vad passar bättre än att hedra hans minne genom att hjälpa andra "Theosar" som försöker övervinna denna sjukdom. Imorgon cyklar vi för dig gubben.

Skriver mer i morgon.

Visitkortshållare

Förstår att ni blir avundsjuka nu. Lena har gjort den absolut coolaste visitkortshållare jag någonsin skådat.

Tack Lena.

Inga garantier

Sov dåligt igår natt, vaknade ruskigt tidigt (pigg som aldrig förr och kunde inte ligga kvar) och får betala för det idag. Trött, trött, trött. Känns ändå ganska enkelt på något sätt, antagligen för att det redan hunnit bli torsdag. Blir en lång torsdag dock. Jobbar som vanligt, plus kvällsarbete som frilandsjournalist på en galamiddag ikväll.

Från det ena till det andra! Enligt graviditetskalendern är mitt barn nu mellan 44-60mm långt från huvud till stjärt. Könsorganen började ta form i vecka 10 och utvecklas nu, men än går inte att se vilket kön barnet har. Nu har barnets alla viktiga organ bildats och eftersom de inte kommer att förändras annat än att de växer, är risken för medfödda missbildningar och sjukdomar liten efter denna veckas utgång. I slutet av veckan är barnet dubbelt så långt jämfört med förra veckan och huvudet är ungefär hälften så stort som resten av kroppen. Under ögonlocken börjar irisarna att bildas, de kommer så småningom att skydda ögonen från att släppa in för mycket ljus. Öronen fortsätter att utvecklas. Barnet kan nu gäspa, suga och svälja. Små finesser som hårstrån och naglar börjar dyka upp. Hjärtat pumpar blod till kroppens nu fungerande organ, inklusive navelsträngen som transporterar blod till moderkakan.

Bokade tid för ultraljud igår. Tyvärr var tiderna slut inom de veckors marginal som man kan göra det så kallade NUPP-testet på, vilket innebär att jag med en dags marginal missar det. Har jag tur (eller vad man ska kalla det, för så kul är det inte att ta blodprov) har man räknat fel på någon dag, vilket kommer visa sig på ultraljudet, och då kan jag få göra det där testet som visar på eventuella kromosomfel. Måste erkänna att jag är oroad. Antar att det har att göra med min insikt i att allt kan hända – även oss. Det finns aldrig några garantier. Men försöker att inte bekymra mig i onödan. Det får vi ta om det blir aktuellt.

Gäspar mig genom återstoden av dagen. Skriver mer i morgon.

Svar till kommentarer på inlägg Rumsren Sorg

Först och främst tack för alla era kommentarer. Jätte kul att det är så många som läser och följer mig i min vardag. Känner mig dock lite missförstådd för tillfället. Jag tycker absolut inte att jag dömmer ut någon och om det är någon som känner så ber jag om ursäkt.

Att man har svårt att bemöta sorg är inget nytt och det gäller oss alla, så även mig. Att skriva så är ett konstaterande från egen och andras, i liknande situation, erfarenhet och jag tycker inte alls att det är hårt. Viktigt att komma ihåg är att även jag har svårt att veta vad jag ska säga i situationer där folk berättar om deras sorg. Bara för att jag själv genomgår sorg betyder inte det att det gör mig till någon expert på hur man ska handskas med den känslan. Jag beskriver bara vad som varit svårt för mig under den här tiden. Även om det låter hårt så är det jag beskriver i mina texter känslor, reaktioner och iakttagelser från händelser i min vardag, dvs. inget jag hittar på.

Måste poängtera att jag aldrig sagt att fel frågor ställts och vad gäller svar så är de när det kommer till det här ämnet individuella och subjektiva och då finns det varken rätt eller fel. Det jag reagerar över är att vi alla har en tendens att känna att vi måste bete oss på ett annorlunda sätt när vi möter en människa i sorg. Att akta sig för att säga fel saker, att inte låta för positiv eller för negativ osv. är reaktioner som flera i min omgivning själva berättat att de tyckte var svårt i min närvaro början.

Det enda jag ville när jag hade det som jobbigast var att få känna mig så normal som möjligt under svåra omständigheter. Att springa på någon på gatan, kallprata om vädret, om en stukad lilltå eller vilken trivial händelse som helst kunde vara en befrielse för att under en kort stund koppla bort den sorg som tagit över hela mig. Jag tror ingen kan tänka, känna, andas och leva i sorg 24 timmar om dygnet. Dessa små vardagliga händelser som för tankarna bort från sorgen om det så bara var för en bråkdels av en sekund var min överlevnad. Därför betonar jag betydelsen av omgivningens agerande.

Problemet är väl att vi alla är för rädda för att göra eller säga fel, vilket ofta leder till att vi tar den enkla vägen ut och hellre undviker en jobbig situation. Vet man inte vad man ska säga så säg just det hellre än att slå ner blicken och passera och låtsas som att sorgen eller den sörjande inte finns. Konstigare än så behöver det väl inte vara, egentligen. Jag tror ärligt talat inte att man kan göra fel, säga fel, fråga fel. Fel är nog i det här fallet en hopplöshetens känsla hos den som står bredvid och så gärna vill göra saker bättre för personen i sorg.

Jag är bara Becka och fastän jag gått igenom en svår förlust så gillar, skrattar och gråter jag åt samma saker nu som innan Theo blev sjuk. Jag dömmer absolut inte ut någon. Jag börjar bara inse att jag har rätt att känna sorg även om det får andra att känna sig obekväma. Jag är trött på att gömma mina tårar för att passa in.

Sist men inte minst; Glöm inte att jag också är en vanlig "Svensson", varken bättre eller sämre och absolut inte något annat.

Kram på er alla.