Känner mig strandsatt. Som på en okänd ö, inte helt öde, bland springer jag på människor med liknande värderingar och det klickar direkt. Men det händer alltmer sällan och härimellan hinner jag känna mig ensam bland människor jag känner igen men inte delar någonting. Jag kan bara förklara det med att jag med mina erfarenheter växer ifrån. Dock inte sagt att jag är bättre, större, jag växer bara åt ett annat håll.
Jag förstår inte varför man lägger ner så stor kraft och energi på att framstå som någonting man egentligen inte är. På materiell rikedom, obetydlig kunskap och en fejkad vänlig inställning. Jag blir bara besviken på människor som tror sig veta, som vägrar lyssna på erfarenhet och som pratar om sådant de inte vet någonting om. Jag fick rådet att gå in i varje ny relation med inställningen att personen i fråga är en idiot tills motsatsen är bevisad. På det sättet skulle jag slippa bli besviken, vilket i och för sig skulle vara skönt, men det är inte jag. Jag måste tro gott. Alternativet skulle göra mig bitter, förmer. Jag antar att det är så här det blir ibland och att det känns ensamt just nu eftersom det på sista tiden varit många som inte lyckats uppehålla den så omsorgsfullt hållna yttre fasaden.
Dags att släppa djupa tankar och väcka Milla. kanske ska vi börja näst sista dagen år 2010 med en promenad. Stor kram och ett riktigt gott nytt 2011 till er alla.
Tror nog att alla på ngn nivå känner igen sig i det du beskriver - om de får tänka efter och vara ärliga mot sig själva.
SvaraRaderaJag tror också att människor kommer in i ens liv av olika skäl. Vissa stannar längre och vissa kortare men alla har de en mission. Att vi ska lära oss nåt om oss själva. Det är min övertygelse iaf.
En annan övertygelse jag har är att ni kommer få ett fantastiskt 2011 med nytt boende och 5 i familjen!
Kram på dig fina Becka!
Ps. Hostan har gett med sig aningen tack o lov, ler