En bild säger mer...

Idag får bilden tala. För vi känner oss precis så som det ser ut. Utslagna, trötta, hängiga, instängda och lite åt fel håll. Imorgon blir säkert bättre. Kram-

Syskonkärlek

Ny vecka, nya tag. Helgen i Stockholm var mycket givande för vårt arbete i Novahuset och vi har fått mycket matnyttig information att ta till oss. Tyvärr blir det väldigt mycket stillasittande och därtill massor med onyttigheter så man känner sig än mer uppsvälld, som om det inte vore nog med en växande gravidmage. Men illamåendet har varit som bortblåst i stort sett hela helgen och jag hoppas innerligt att det är över nu.

Skönt hursomhelst att vara hemma i vardagen igen. Milla fortsätter att sköta sömnen och i morse fick vi sovmorgon igen. Kan helt klart vänja mig vid det nu innan nästa period med vakna nätter börjar. Nu dags med lite vardagsbestyr innan jag ska skämma bort mig hos frissan.

Har varit dålig med bilder här på bloggen och ska försöka ändra på det nu. Mycket Milla blir det. I detta fall luktar Milla på fina blommor hos älskade storebror. Syskonkärlek så som vi får uppleva den. Kram till er.

Hallelulja-moment

Jag har ett hallelulia-moment! Jag har inte mått illa sedan halv sex då Milla tyckte det var dags att ta morgon. Fick en fråga om när bebis är beräknad och om vi har räknat rätt blir det i slutet av maj. Och med min ironiska tur så skulle det inte förvåna mig alls om det blir den 28:de, dagen då Theo lämnade oss. Hur hanterar man något sådant? Inget jag tänker lägga energi på nu, blir det så får vi ta det då. I värsta fall får jag knipa igen.


Detta illamåendelösa tillstånd sätter lite hopp över helgen, då jag ska till Stockholm på utbildning igen. Inget roligt om man inte mår bra men nu ökar chansen att kunna åka. Men det är långt till helgen. Dags att ta tag i idag. Kram

Återkommer

Inte mycket roligt att skriva för tillfället då jag mest går omkring och mår illa. Detta illamående som bara håller sig borta när jag sover. Återkommer så snart jag har något vettigt att skriva om igen. Något som illamåendet inte lyckats påverka. Kram

Bakis

Fredag igen. Vilket för vår del innebär en tripp till landet medan Martin stannar här hemma för att både jobba och njuta av den lugn och ro som borde infinna sig då jämmer-Becka och snor-Milla (ja, vi kallar oss för det numera) lämnar byggnaden. Det ska bli skönt med lite lantluft. Vill plocka svamp och hoppas på att vädret tillåter detta. Imorgon blir det så kräftskiva (räkfrossa för oss som inte kan äta kräftor) då syster och J ansluter till stugan. Förövrigt behöver jag ingen nubbe till kräftan (läs räkan) eftersom jag ständigt går omkring och känner mig bakfull. Det snurrar, svartnar och illamåendet står som på givakt i halsen. Jag erkänner, jag tycker inte det är någon solskens historia att vara gravid och vägrar att försköna denna period i livet. Men det kunde vara värre. Mycket värre. (Nu förstår ni iallafall varför jag numera går under namnet jämmer-Becka.)


På söndag är det så val men med tanke på den riktigt bra och tillgängliga förtidsröstningen så är det redan kirrat. Ha en riktigt trevlig helg nu så hörs vi nästa vecka.

Dyslexi?

Jag förstår om ni tror att jag gått och fått dyslexi med tanke på stavning och grammatiska konstigheter i bloggen de snaste inläggen. Så är dock inte fallet, utan jag är bara väldigt, väldigt slut. Trots ordentligt med sömn eftersom Milla fått in en, vad jag skulle vilja kalla för, normal sovrutin för sin ålder. (med vissa återfall) Men nu är det så att vi väntar vårt tredje och eftersom jag inte kommit över de här första hemska tre månaderna ännu så lever jag med ständigt illamående och en trötthet som knockar den bäste.

Det är väldigt tidigt fortfarande men vi har valt att berätta för familj och vänner nästan lika snart som vi själva fått reda på varje graviditet. Varför dölja det? Varför gå och må dåligt i smyg? Gömma en växande mage. Jag har aldrig förstått det där med att man inte ska berätta förrän de kritiska 12 första veckorna är över ifall att det blir missfall och man förlorar barnet. Som om det skulle vara något att skämmas över. Som om det skulle vara mitt som mammas fel. Tycker man så får man gärna höra av sig till mig. Hur som helst, dags att ta tag i dagen och försöka hålla sig sysselsatt nog så att fokus kan läggas på annat än illamående. Öppna förskolan är ett bra alternativ för just det ändamålet. Kram

Bergamo Italien

Idag var jag nere på polisstationen för att ordna med ett nytt pass. Ett efternamnsbyte kräver det, liksom den resa min man, hipsvips, planerat in och bokat. Jag vet inte om vi ska kalla det för en försenad och kort bröllopsresa eller om det ska ses som hans födelsedagspresent. Hursom, är det på tumanhand utan Milla som får leka med mormor och morfar under tiden. Vart resan går? Bergamo, Italien. Vi blir borta lagom länge för mig som trivs allra bäst på hemmaplanen, samtidigt från globetrottern Martin resbehovet tillfredsställt. Ser fram emot detta enormt mycket.

Trevlig kväll

Ett datum med tråkig historia

Jag tänker relativt ofta på hur lätt allting skulle kunna ha gått fel. Jag syftar då på mitt eget tillstånd tiden under och efter Theos diagnos, kanske speciellt på efter hans bortgång. Det hade varit så oerhört mycket enklare att gå in i något sorts förnekelsestadium och bara fortsatt som det var eller hitta stöd i något självdestruktivt beteende, men kanske värst av allt, att hamna i det bittraträsket av blålera som för varje liten ansträngning att ta sig upp får motsatt effekt. Starkare människor har hamnat där för mindre och jag är så stolt över att jag faktiskt tagit mig igenom det som måste vara helvetet på jorden, även om det så var med en hel del skråmor och ett brustet hjärta, men ändå med en sorts acceptans för min egen överlevnads skull och ett mycket, mycket starkare sinne.

Fel tankar kan ta mig till mörka ställen då och då, men jag tror att det måste få vara så. Jag tror man ska tillåta sig att se mörkret, det är först då man uppfattar ljusets intensitet.

Det är den 22 september idag. Ett datum med en tråkig historia. World Trade Center och terroism, mordet på Anna Lind och dagen då vi fick veta svaret på proverna av Theos cancertyp. Den värsta tänkbara på alla skalor och dessutom belägna i huvud och ryggrad. Jag försöker alltid att inte bry mig om statistik över tänkbara scenarion. Men hur kan man bortse och glömma doktorna dom på 30% chans att överleva. 30% som snart stod klart som en stor överdrift, vad vi behövde var ett mirakel. Theo var vårat mirakel, och som en väldigt stark och insiktsfull änglapappa sa: De lämnade oss för en annan dimension eftersom de i detta liv redan var fullärda. En skön tanke att luta sig mot.

Becka goes Orvar

Fick en fråga igår om vad jag tyckte om filmen Änglavakt. Jag tog mig igenom den utan fler stopp men måste nog risa den ganska rejält. Som en förälder som kan känna igen sig i situationen är det ganska mycket som kan ifrågasättas samtidigt som filmen bygger på en fin tanke. Sen är jag inte så himla mycket för lyckliga slut, kanske för att mitt eget slutade i tragedi. Inte så att jag inte unnar någon annan mirakel utan mest för att det inte alltid är så enkelt. Men fortfarande jag vill gärna tro på filmens grundidé. Det är en skön känsla som ger något sorts hopp när världen är som mörkast. Det är dock ingen film jag kan rekommendera. Men smaken är som baken. Om vi orkar blir det nog en ny film till kvällen. Skulle vilja se Precious. Känner mig lite som filmrecensenten Orvar.

Trevlig helg.

Änglavakt

Nu har min blogg gått och blivit riktigt vintrig. Men jag läste att värmen bara är här till helgen innan hösten drar in på riktigt och eftersom jag inte hittade någon ok hösbakgrund fick det bli vinter på en gång. Och jag är ju som jag är så jag längtar efter både höst och vinter, kyla och mörker.

Idag ska jag försöka göra ett nytt försök att se Änglavakt. Jag fick ett tips från en vän om att den filmen var riktigt bra och det tror jag säkert att den är men jag kom inte längre än 14 minuter in i filmen förrän jag var tvungen att ta paus för att orka se. Orkat har jag inte riktigt gjort sedan dess (läs i måndags) men jag ska ta mig igenom den hur många tårar den än ska kosta. Det är konstigt hur allting kommer tillbaka så fort och så starkt, trots att det nu har gått tre år sedan diagnos. Som om varje känsla man kände under den där hemska sjukdomstiden ligger och väntar precis under ytan. Känslor, röster, skrik, tårar och hjärtat som slår hårt, hårt i ren förskräckelse så där som när man varit riktigt nära en olycka, när man blivit riktigt skrämd, efter en mardröm. Den känslan levde jag med i 10 månader tills den 28 maj då allt blev stilla. Som om även mitt hjärta slutade att slå. Hur jobbigt den ärn må vara så tror jag att det är "nyttigt" att påminnas om allt det där, om vad som faktiskt betyder något och hur fort det kan gå fruktansvärt fel. Det gäller att ha fokus och prioritering på rätt saker helt enkelt.

Martin har gått till jobbet och vi tjejer tittar på Makka pakka och gör oss startklara för ännu en dag på ÖF. Ska försöka hinna med ett varv till gymet och så lät det som om mamma och pappa har Milla abstinens så vi väntar ett besök. Trevlig torsdag.

Vad säger fisken?

Bildtext: Milla alias Chucky

Söt lilla Milla, så fort jag frågar henne om något slår hon ut med armarna och spretar med fingrarna i en överdriven gest som närmast kan tolkas som ett alltför oskyldigt "jag förstår inte vad du menar" och säger "ta" som i borta. Bara 11 månader gammal (om 10 dagar). Hon pratar inte mycket men har lärt sig olika djurläten, senast till raden av djur är fisken, där hon öppnar och stänger munnen i stora cigarr-rökningsliknande manéer. Hon är rolig min dotter men det finns också emellanåt en viss likhet med den onda dockan, Chucky.

Vi har intensifierat letandet efter nytt boende. Det vill säga vi har gått från att bara säga att vi letar men inte orkat till att faktiskt kolla runt en aning. Vi behöver större yta men det är svårt att hitta rätt eftersom man med åren gått och blivit lite kräsen, för att inte säga bekväm. Vi letar på men är det någon som springer på en ledig trea alternativt fyra i ett lugnare område av Norrköping så får man jättegärna höra av sig till oss. Kan vara både hyres- eller bostadsrätt.

Det är, för egen del, inte helt lätt att släppa lägenheten vi bor i för tillfället. Jag flyttade hit med Theo samma sommar som han fick sin diagnos och har många både bra och jobbiga minnen härifrån. Och eftersom minnen är det enda vi har kvar så håller jag hårt i dem. Kommer ha separationsångest när det väl är dags att släppa taget men det får jag handskas med då. Inte oroa sig över sådand man inte kan rå på redan nu. Nu dags att göra oss klara för öppna förskolan. Ha en helt underbar onsdag finaste bland vänner.

Energitjuvar

Jag börjar bli riktigt bra på att urskilja energitjuvar från vänner. Det har tagit mig tre år men nu är inte identifieringen längre svår utan det svåra ligger i själva hanteringen. Efter att ha gått på energireservens sista droppar under tiden Theo var sjuk och efter hans bortgång är man rädd om de där sista värdefulla energipärlorna och man märker både tydligt och snart vad och vilka det är som ger och vad och vilka som tar den där livsbehövliga energin.

Jag träffade en av de sedan länge identifierade energitjuvarna innan helgen. Jag var beredd, medveten och ville prova och se vilken påverkan hon/han hade på mig. Och fortfarande är det svårt att tänka rätt tankar för att "snattandet" av min energi inte ska bli så påtaglig. Varför ska det vara så svårt? Bestämde mig dock efter senaste erfarenhet att inte försätta mig i liknande situation igen utan snällt och vänligt avböja all kontakt med de energitjuvar jag redan vet om. Varför slösa, det är det inte värt. Inte ens om min energireserv nu är betydligt mer obegränsad än vad den var för bara några år sedan. Jag är rädd om min energi och vill inte ge bort den till vem som helst. Det går ut både över mig och de jag verkligen vill slösa och skämma bort med energi.

Har beställt en bok om just energitjuvar som jag ser fram emot att få läsa och lära av. Jag törstar efter utveckling. Det kanske ni märker. Kram

En "bättre" männsika

Äntligen måndag. Helgen har minst sagt varit intressant. Ungdomsstyrelsen höll i utbildning och vi på Novahuset passade på att lära oss nya saker för att förbättra vårt arbete i föreningen. God mat, en hel natts sömn, några små överraskande moment, många, långa och hjärtliga skratt samt ny kunskap satte pricken över helgen.

Jag försöker att hela tiden arbeta med mig själv, för att uppnå min tolkning av hur en "bättre" människa ska vara. I mitt fall innebär detta en hel del arbete med att slå bort oroande tankar innan de får färste och tar energi. Varför slösa den energin på något man ändå inte kan rå på. Självklart i teorin kan tyckas men inte helt enkelt att eftersträva bevisligen. Jag har dessutom lovat mig själv att gå in i varje ny situation med en inställning om att lära något nytt och ha roligt. Jag menar det värsta som kan hända i så fall oavsett om situationen inte riktigt blev som jag tänkt är att jag blivit en erfarenhet rikare och förhoppningsvis förlängt livet med ett eller flera skratt. Jag försöker också utsätta mig för situationer jag annars skulle backa för.

Jag kan säga att detta är en verklig utmaning. Jag ställs hela tiden för situationer där jag behöver tänka mig för. Tänk att invanda beteenden kan vara så svåra att ens upptäcka hos sig själv. Det är dock roligt att reflektera över varför man finner den eller det så irriterande eller varför oron över en så liten sak så snabbt och hårt får fäste. Svaret ligger oftast inte hos någon annan utan hos en själv så det är bara att börja titta inåt och försöka förstå, eventuellt ändra och förhoppningsvis uppnå ett djupare välmående. Det är i alla fall mitt mål för den här förvandlingen. Man kan alltid bli bättre på något.

Klockan rullar på och snart är det dags för en tur till gymet. Har vankat fram som en höggravid efter fredagens functional moves pass med Aida. Idag blir det löpning. Ha en bra dag. Kram

Fredag

Fredag och jag packar inför en fullspäckad helg. Jag ska tillsammans med fyra andra novatjejer på utbildning i Stockholm, något jag sett fram emot av flera anledningar. Dels handlar utbildningen om "Unga, sex och Internet" ett högaktuellt ämne som vi ska föreläsa om runtomkring i Östergötlands hög- och gymnasieskolor, och eftersom utbildningen är både lördag och söndag blir det dessutom en natts övernattning vilket innebär en hel natts ostörd sömn.

Innan tåget avgår tidigt i morgon bitti väntar dock en fredag med bland annat både fika och träning, så hur ska denna dag inte kunna bli bra. Hoppas ni får en trevlig helg. Milla hälsar. Kram

Att leva mer medvetet

Jag har tänkt vidare på det här med perfektionism. Jag tror jag är en periodare gällande perfektion inom vissa områden. Ibland förvånar det även mig, då små och otroligt triviala saker kan bli extremt viktiga och endast mitt tillvägagångssätt är rätt vilket innebär att be om hjälp är otänkbart. Det gäller att vara en positiv perfektionist, dvs. att kunna välja situationer och sammanhang då det är värt att sträva mot perfektion. I många fall räcker good enough tillräckligt långt. Perfektion påverkar även våra relationer. Sätter man höga krav på sig själv förväntar man sig snart även perfektion från andra, vilket många gånger sställer till det rejält.

Boken Good enough har en del utmaningar som man kan prova på att göra. En av dessa tänkte jag försöka mig på nu. Det handlar om att leva mer medvetet, om att starta dagen och avsluta kvällen med några minuters reflektion via morgon- och kvällsfrågor som antecknas för var dag. Man kan sedan gå tillbaka och titta på svaren för att se vad som förändrats i tanke, känsla och beteende. (Bör inte svara samma svar mer än en gång.)

Morgonfråga 1: Vad är jag lycklig över i mitt liv just nu?
Svar: Min familj och mina vänner

Morgonfråga 2: Vad kan jag bidra med som höjer min eller andras livskvalitet idag?
Svar: Leenden och skratt

Morgonfråga 3: Vad har jag bestämt mig för idag?
Svar: Att inte stressa

Kvällsfråga 1: Vad har jag gjort bra idag och vilka egenskaper visar det att jag har?
Svar: Jag har lyckats ta det lugnt i stressiga situationer och har hållit orosmoment i schakt, vilket visar på tålamod, lugn och insikt i att framtiden inte går att rå på...än

Kvällsfråga 2: Vad är jag tacksam för idag?
Svar: Tacksam över att jag mår bra.

Kvällsfråga 3: Om jag kunde leva om min dag, vad skulle jag göra annorlunda?
Svar: Jag skulle ha visat de människor jag sprungit på under dagen än mer intresse. Frågat mer.

Idag var det höstens första öppna förskola och Milla såg ut att stortrivas bland alla ny och gamla små vänner. Tyvärr verkar hon mer intresserad av att möblera om bland uteskorna än att sjunga men det kanske vänder. Trötta blev vi ialla fall båda två. Kram