Hur undviker man det oundvikliga?

Trots att jag har upplevt det så har jag inget bra svar. Vad hade jag att välja på? Sluta leva? Stanna tiden? Man tar en dag i taget. Lever här och nu. Gör det bästa under svåra förhållanden. Finner styrka i de små sakerna. Skrattar och gråter om vart annat och låter känslorna få styra lagom mycket för att inte omvandla mig till en instabil o oberäknelig tidsbomb. (även om jag blivit kallad för det) Man pratar mycket. Mer än vad man någonsin gjort tidigare. Både om lätt och svårt, stort och litet, bra och dåligt. Man pratar fast man inte har något att säga. För ut flyger orden och bredvid står någon som lyssnar. Jag pratade även om ingen fanns där för att lyssna. Satte ord på känslor och de som sett mig i den här situationen måste förpassat mig i facket av knäppgökar. Men det var, för att inte säga är, en del av mitt överlevnadssätt.

Man känner sig som världens mest ensamma men förstår snart att så inte är fallet. Man tycker synd om sig själv, något jag hatar att göra eller när andra gör, men i det här fallet tror jag faktiskt att det rätta att göra. Man ska passa på att tycka synd om sig själv utan att älta. Gråta när man är ledsen, skratta när man är glad och man ska framförallt inte bry sig om vad andra har för invändningar såvida de inte gått igenom samma sak själva. Om ens då. Sorgereaktioner är så individuella men i de fall någon har egen erfarenhet är jag villig att lyssna. Många har bestämda åsikter om hur saker och ting ska vara även om de själva aldrig upplevt det. Jag antar att det är den lilla och rädda människans försvar mot något främmande och skrämmande. Människans försök att skapa ordning i något hon egentligen inte kan rå på. I ett förvirrat tillstånd av kaos söker man förståelse och gör sig en bild. Men snälla behåll den bilden för er själva. Den stämmer inte med min verklighet.

Att skapa ordning här är som att borsta bort sand i öknen. Men det vill jag inte säga. Utan jag står och lyssnar och blir irriterad på dessa människor som tror sig veta. Som ifrågasätter mitt handlande, mitt ordval, till och med mitt leende i svåra tider. Människor som i all sin självupptagelse glömt bort att det faktiskt är jag som lever i den situation de försöker förklara för mig. Jag borde sätta ner foten och be dem flyga. Kanske gör jag det nästa gång. Jag borde göra det nästa gång.

Självrespekt kallar dom det visst. Får jobba på saken helt enkelt. Börja sätta mig själv före andra. Kanske inte gå så långt att lägga ner tid och energi på att förklara för dessa människor som inte betyder något för mig men i alla fall peka på att det de säger inte passar in i min verklighet. Kanske lär dom sig någonting, kanske lär jag mig något om mig själv.

(bilden visar min verklighet – min sons grav)