"Min man"

Kastar in en bild på blivande maken och mig. "Min man" som flera av oss nuförtiden gärna kallar våra respektive (av här icke nämnda skäl), gör ett tappert försök att gömma sig bakom glas...det säger kanske en del...

För att inga missförstånd ska råda vill jag bara säga att glaset han håller i dricks av honom och luktas och suktas efter av mig.

Kram

Makaber vardag

När man tänker närmare på det så är det ganska makabert, det här med att gå till kyrkogården för att besöka sitt barns grav. Men det är min vardag och det enda jag kan göra för att få en efterlängtad känsla av närhet med det oanträffbara. Graven med hans namn, hans sten, hans plats är så betydelsefull. Det är ett ställe att bry sig om, att sköta om och aldrig låta ljuset brinna ut vid. Det har kommit att bli det enda sätt jag kan visa hur mycket jag bryr mig om på. Min kärleksförklaring till en underbar kille som aldrig fick bli stor. Hemskt kanske men också en livsavgörande paus för eftertanke. Ett sätt att låta känslorna och tankarna komma ikapp. Känslorna man annars ofta tränger undan i vardagen. Känslor man stoppar in i ett fack för ett senare, mer passande tillfälle. Ett tillfälle för tårar. För en ensam stund vid graven. För ett ögonblick att sluta ögonen och vara tillsammans igen.

Tisdag idag och bara tre dagar kvar att jobba på Zon Reklambyrå. Tiden går fort. Idag blir jag hämtad i caben för en miniutflykt till stranden. Efter det blir det den numera obligatoriska kvällspromenaden upp till min ängel.

Bitter martyr

Tog en promenad med en av mina bästa vänner igår kväll. Vi filosoferade som vanligt och försökte finna svaren på livets stora frågor. Bland annat kom ämnet martyr och offerroll upp. Det är så lätt att man hamnar där. I ”tycka synd om sig själv-träsket”. Jag tycker varken det är fel eller något konstigt med det, det är nog till och med ett väldigt vanligt fenomen. Ovanligare är det däremot att veta hur man ska göra för att snabbt och på bästa sätt ta sig ur det bittra självömkandets förfall. Tyvärr finns det människor som aldrig någonsin kommer på fötter igen. Människor som hamnar i en ond cirkel av att identifiera sig själva med den ständiga offerrollens bittra ideal.

I mitt fall är det inte så mycket självömkan i klassiska kroppsidealmannér, som jag annars tror är vanligt bland de flesta tjejer. Däremot kan jag när jag hamnar under offeridentifikationens starka envälde känna och fundera på varför det känns som att alla andra lever så enkla och bekymmerslösa liv utan ekonomisk oro, tandläkarbesök och alla andra livets små helveten. Jag vet ju att jag inte har det speciellt mycket tuffare än någon annan men jag kan inte låta bli att undra vad som egentligen döljer sig bakom alla dessa leende ansikten utan spår av minsta olust för vardagliga angelägenheter.

Jag tror det hela handlar om inställning, för bekymmer har vi väl alla. Om dessa bekymmer ska ses som stora eller små bedöms helt utifrån inställning och attityd. Och det är klart att man ser saker i solskensblått när man mår bättre än när man är nere för räkning och skuggan skymmer över det mesta. Men vem vill gå igenom livet i skuggan av det som skulle kunna vara? Skuggan kommer och går, ibland kan det bli helt beckmörkt men någonstans vänder det och med den insikten tror jag redan att ljuset är på väg.

Helgen har varit underbart slapp. En stockholmsresa i gott sällskap kan få även den bittraste att dra på smilebanden. Nu var jag varken bitter eller har svårt att le och njöt i fulla drag av god mat, alkoholfria drinkar, en båttur ut till Fjäderholmen och Mats Sundin. Tack Daniel och Jennie för att ni ni inte sa nej när vi, om jag får säga det själv, på ett väldigt smidigt sätt tvingade oss med på er stockholmshelg.

Och tack du bittra man som skällde på den stackars receptionisten för att hon gett dig en svit med fönster där solen lyser in. Om du bara insåg hur lyckligt lottade du torde vara som inte har viktigare saker att klaga över. Tack för att du fick mig/oss att reflektera över vad som är viktigt. Synd att jag inte hade stake nog att hjälpa dig förstå.

Kram

Den vackraste av platser

Satt uppe hos Theo en bra stund igår. Klockan hade hunnit bli ganska mycket och solen stod tillräckligt lågt för att de höga träden runtomkring skulle kasta svalkande skuggor över hans gravsten. Det blåste lätt och förutom fåglarna var det helt tyst. Fascineras över att den händelse som höll på att ta all min kraft och energi för ett år sedan idag kan ge så mycket viljekraft när jag sitter där. Det är som att man när man går genom grindarna till kyrkogården lämnar alla vardagliga små bekymmer bakom sig. Som att jag får en påminnelse om vad som är viktigt och att allt i jämförelse är betydelselöst varje gång järngrinden slår igen bakom mig.

När man står på andra sidan grinden och tittar ut på de skrattande människorna som passerar kan man inte hjälpa att känna stora olikheter. Som en värld som delats i två delar. Jag blir avundsjuk på deras till syntes problemfria anleten men jag vet att jag så fort jag kommer utanför grindarna blir en lika leende och tillsyntes sorglös person. Blir en i mängden igen.

Fredag igen och liksom alla andra fredagar känns det himla bra att ännu en arbetsvecka är till ända. Kommer nog sakna fredagarna nu när jag blir långledig. Hur som helst, ännu bättre känns det eftersom vi har planer på att åka upp till storstan och njuta av det fina vädret tillsammans med några vänner i helgen. Ser fram emot en hotellnatt, för att inte tala om hotellfrukosten och så självklart trevligt sällskap i ett soligt Stockholm.

Trevlig helg i sommarvädret mina vänner.

Den hårda skolan

Tankarna smyger sig sakta på. Jag visste att de skulle komma förr eller senare och får väl vara glad över att det blev senare. Det gäller tankarna om att förlora ännu ett barn. ”Det vore konstigt om du inte tänkte så”, säger barnmorskan. Och jo det stämmer säkert men tusan vad jobbigt att ifrågasätta sig själv och undra om man gör fel hela tiden. Ingen kan ju svara på varför Theo drabbades av cancer. Men det är klart man går till sig själv och undrar om det var något jag skulle kunna gjort för att förhindra sjukdomen. Om sjukdomen berodde på något jag gjorde. För mycket prat i mobiltelefon, den gång han ramlade baklänges och slog i – teorierna är många. Jag har fått det förklarat för mig att sökandet efter svar är normalt eftersom man mer än allt annat vill eliminera risken att samma sak händer igen.

Nu är det inte just cancern som oroar (mest), utan vetskapen om att jag inte på något sätt kan skydda mitt barn. ”Det kan inte hända mig”-tänket är helt och hållet borta. Man är mer medveten än någonsin och erfarenheten och kunskapen om hur snabbt saker och ting kan gå fel skrämmer. Speciellt som man står inför en förlossning. Så tanken på att bebis är sjuk, tanken på ännu fler sjukhusbesök, tanken på att förlora ännu ett barn förföljer mig för tillfället i både tankar och drömmar.

Har fått tid hos en förlossningsdoktor. Jag är mer orolig den här gången än vad jag var inför första förlossningen och ska prata rent generellt om förloppet. Jag har ju gjort det tidigare. Det är inte smärtan som oroar. Det är inte mig jag är orolig för, min kropp säger åt mig vad, hur och när jag ska göra det som behövs göras i det läget. Istället är det för barnets skull jag är rädd. För alla de risker som faktiskt medföljer.

Jag var medveten om att dessa tankar skulle komma och jag känner mig beredd att ta tag i dem. Jag räds dem inte, slår dem inte ifrån mig utan pratar om dem. Jag är också mycket väl medveten om att det inte finns några garantier och att jag kommer få leva med den här ”utsträckta” oron resten av mitt liv. Om jag bara kan hålla den under kontroll gör det mig inget. För jag tror fortfarande att kunskapen jag fått de senaste åren, kunskapen om att saker och ting likaväl kan hända mig som någon annan är en bra kunskap. Den skapar oro och rädsla men samtidigt har den gjort mig mer medveten om vad livet är för något. Mer medveten än många andra. Jag känner mig bättre rustad efter den hårda skola jag fått gå. Dock inte för att förlora ännu ett barn.

Vilken underbar känsla

”Kan man ha det bättre än så här?” Jag sa just de orden flera gånger under helgen. Inte ett bekymmer så långt tankarna räckte. Ett och annat mörkt moln på himlen kanske men vad gjorde det när det var blått runtomkring. Greppade livet och levde i nuet, saknade inget. Vilken underbar känsla. Tänk om livet kunde vara så enkelt. Fick även lite tid för mig själv i skärgården. Vaknade tidigt (efter att smygande indianen, inte helt obemärkt, tassat sig upp) klockan kan inte ha varit mer än 07. Tog en kopp ljummen kaffe och satte mig på altanen ner mot havet. Så skulle man alltid ha det!

Var ledig igår. Hade lite komptimmar att ta ut innan jag slutar. (bara sju arbetsdagar kvar nu) Dessutom var det dags för MVC-besök igen. Bebis verkar fortfarande må bra där inne. Är inne i min 25 vecka, och som det matematiska vidunder jag är krävs bara två händer och en fot för att räkna ut att det således ”bara” är femton veckor kvar tills bebis är här. Längtar! Tretton av dessa veckor spenderar jag i ledighetens tecken. Jag upprepar: kan man ha det bättre än så här?

Kollision, krock och konflikt

Jag funderade på en sak när jag var ute och gick i igår. Det är svårt att blicka framåt när man saknar en svunnen tid så extremt. Man vill på något sätt inte riktigt släppa taget om historien och därför är det nästan smärtsamt att inse att man hela tiden är på väg längre och längre ifrån det som en gång var. Samtidigt ges man inte riktigt något val. Man kan inte krampaktigt hålla fast vid något som inte längre finns. Det är också svårt att inse att ju längre tid det går desto längre blir perioderna då man mår bra. Att må bra var länge förenligt med extremt dåligt samvete. Jag kan fortfarande känna skuld, inte längre för att jag mår bra utan för att jag inte mår sämre när jag väl mår dåligt. Att må bra efter allt som hänt är en kombinationen som inte är förenlig i mitt huvud. Även om jag vet att Theo inte hade velat att jag mådde sämre.

Jag måste släppa taget om historien och fortsätta sätta en fot framför den andra för att komma vidare. Även om det innebär längre distans från tiden med min son. Istället är det minnen jag får leva på. Lyckliga minnen. I mitt fall är detta lite mer komplicerat än vad jag skulle vilja. Jag levde i ett trasigt förhållande i två år. Två år av svek, lögner och misshandel. Två år jag helst skulle vilja glömma. Det fick ett snabbt och abrupt slut och jag fick acceptera ett förflutet utan att ställa frågor, utan att få några svar. Samma två år som jag så ihärdigt arbetar för att radera tenderar att vara de två sista friska åren Theo hade. Hur hanterar man en sån kollision, krock och konflikt?

Theo var glad och lycklig. Det är det enda som betyder något och det är så jag kommer minnas honom. Allt det tråkiga sorteras selektivt bort. Det är inte förenligt med en så underbar liten kille. Med mitt livs lycka.

Midsommar

Har haft en riktigt bra midsommar. Låter bilderna tala för sig själva. Men jag tror vi lyckades få med allt. Trevligt sällskap, bad, vägra gå in trots midsommarkyla, extrem glädje, grillning, en tjockis, en blivande man, Öjje (alias Fantomen) och snygga brudar.

Tack vänner för ännu en riktigt bra fest och tack Örjan och Vronkan för trevligt arrangemang.

Terapeutiska underverk

Det här med terapi är ett ganska omdiskuterat ämne. För egen del har det varit ett nödvändigt ont efter allt som hänt, efter sjukdom, död, misshandel, ångest och sorg. Inget jag skäms över, förstår inte varför jag skulle. Vi är ju så måna om att rå om vårat yttre så varför skulle det vara fel att ta hand om sitt inre. Att försöka ändra tankemönster, få självinsikt och självkännedom för att i slutänden må bättre är väl något alla borde sträva efter.

Jag slutade med min samtalsterapi för snart ett halvår sedan. Jag kände att jag inte kom längre. Jag hade jobbat ganska hårt med mig själv tillsammans med min samtalsterapeut sedan Theo gick bort. Det är en ganska häftig upplevelse att komma till insikt. Att börja förstå varför man känner, säger och gör vissa saker. Det var inte sällan jag gick till en bokad tid helt tom och undrade över vad jag skulle prata om den här gången för att en timme senare vara helt slut efter att ha pratat oavbrutet och fått så mycket förståelse av de ord jag själv valt att använda. Efter några väl valda frågor från min terapeut. Det kan rent fysiskt liknas vid ett träningspass, psykiskt ett uppvaknande.

Men visst, man måste var öppen för det nya och våga kasta sig ut utan livlina för att terapin ska ha någon verkan. Säga det man känner utan att egentligen tänka. Och samtidigt lyssna på de ord man väljer att använda. Kommer man till rätt terapeut är det värt varenda hundralapp. Och jag står fast vid att jag tror att alla är i behov av samtal. Alla har vi saker vi behöver ventilera, förstå och arbeta med för att bli bättre människor och medmänniskor.

Tacksam också för att jag kan ventilera genom det skrivna ordet. Det har hjälpt mig många gånger. Dags att försöka få liv i fingrarna rent arbetsmässigt. Har två artiklar att skriva innan midsommarens sköna ledighet.

Glad midsommar!

Ord från hjärtat

Jag har tänkt skriva till dig ganska länge nu. Har inte blivit så bara av rädsla för de tankar och känslor det skapar. Av rädsla för att tappa ord, skriva fel, inte veta hur jag ska börja, inte klara av att sluta. Så nu skriver jag utan att tänka. Det här är mina ord till dig. Ord från hjärtat.

Tack för alla gånger du hjälpt mig att orka. Jag känner dig ofta nära fast det var så länge sen vi sågs. Jag hoppas att du kan känna mig nära de gånger du behöver mig också, trots avstånd. Jag vet inne i mitt hjärta att du har det bra där du är. Jag vet det för jag ser dig le när jag blundar. Jag minns alla våra skratt, bus och bra dagar och är så ledsen för att jag inte kunde hjälpa dig när sjukdomen kom. Vill att du ska veta att jag gjorde mitt bästa, att vi alla gjorde vårat bästa. Om jag hade kunnat byta med dig hade jag tagit din plats utan att blinka. Låtit sjukdomen ta mitt liv istället.

Vill tacka dig för att du var så stark. Du gav alla runtomkring dig styrka genom så många fina minnen. Vi kommer aldrig någonsin att glömma bort dig. Det är många som tänker på dig och som delar vår saknad. Saknaden blir lite enklare att bära när vi är fler som minns tillsammans.

När jag gråter är det inte ditt fel, det är för att jag längtar så mycket tills vi får ses igen. Som mamma är min plats hos dig. Det känns därför som jag misslyckats när du nu är på en plats dit jag inte kan nå. Jag vet att du inte är ensam. Jag tror att den evighet vi känner tills vi får träffa dig igen bara är en bråkdel av en sekund för dig i den värld du lever. Det är en tröst, för då vet jag att du slipper känna den saknad som förföljer mig varje dag.

Jag saknar och älskar dig så mycket.
Vi ses snart!

Din mamma

Ångestförklädd rastlöshet

Jag har problem med rastlöshet ibland. Det är aldrig kul att vara rastlös men sådan rastlöshet jag känner nu skiljer sig från den rastlöshet jag kunde känna innan Theo gick bort. Jag har läst mig till att det kan vara en inte helt onormal sorgereaktion.

Som arbetande ensamstående mamma hade jag fullt upp hela tiden. Även under tiden Theo var sjuk var det i stort sett uppassning dygnet runt. Så när han gick bort blev det extremt tomt och nu när rastlösheten smyger sig på blir jag påmind om det som fattas mig. Jag har ett komplicerat förhållande till den extra tid som blivit och som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med emellanåt. Rastlösheten är en känsla jag inte klarar av och som jag inte riktigt vet hur jag ska behärska. Det är en sorts rastlöshet nära angränsande till ångest och oro. Den kommer inte ofta, jag är ganska duktig på att se till att ha saker att göra men när den väl gör det är det riktigt jobbigt.

Martin säger att jag ska passa på och slappna av. Men det är helt omöjligt att slappna av i en ångestförklädd rastlöshet. En ängslig känsla och spänning som tär, sliter och drar i hela mig och hjärtat slår som aldrig förr. Är lite oroad över hur jag ska klara av rastlösheten nu när jag slutar jobbet. Det är tre månader innan bebis kommer och även om det närmar sig semestertider och folk är lediga och alla våra planer till trots kommer rastlösheten komma tätare. Det är inte en fråga om utan när.

Får ha ett ”krispaket hemma”. Samla recept att prova, bunkra upp böcker att lusläsa och förbereda en lista på ämnen att skriva om för de dagar jag måste bemästra min rastlöshet. 

Medmänsklighetens förfall

Har funderat lite över hur man ska reagera över det här med att folk stjäl från Theos grav. Man måste ju på något sätt opponera sig, gör man det inte känns det som man accepterar det som hänt och så är det absolut inte. Det är långt ifrån ok, oavsett anledning, syfte och mål.

Frågan är bara vad man kan göra åt det. Vi kommer ju aldrig mer kunna ha någonting hos honom. Det finns ju inte en chans att se till så att hans saker får vara ifred. Jag har svårt att lita på folk och såna här händelser gör det definitivt inte lättare. Min syn på medmänskligheten blir inte bättre. Tyvärr är det väl bara mig själv det skadar. Men hur ska man skydda sig från att bli sårad av någon som inte förstår bättre.

Min fråga är bara vad gör man med nallar som stått ute i kyla, regn och rusk. Någon av dem har ju stått där i över ett år nu och är inte något jag skulle ge till ett annat barn direkt. Så vad ska man med dem till? Eller är detta bara en handling med syfte att jävlas, såra? Kan man vara så rakt igenom ond att man inte tycker att ett förlorat barn och flera månaders dödsångest och kamp är nog. Varti ligger det roliga med att sparka på de som redan är nere för räkning? Mår man verkligen bättre själv av att såra andra? Eller är man bara så otroligt korkad att man inte förstår vilka konsekvenser sånt här får. Jag kan mycket väl tänka mig att folk tycker att död är död så vad ska han med nallarna till? Lika väl som att många tycker att död är död så get over it. Det är dessa människor som aldrig varit med om någon större förlust. Människor jag gett upp hoppet om. De finns därute och de är tyvärr ganska många.

Måste sluta tänka på det här. De kommer inte kunna göra mig bitter. De har inte den makten över mig. Sympati är vad de kan få. Sympati för deras oförmåga att förstå och känna empati. För att de inte är smartare än så här och för att deras föräldrar misslyckats så totalt i uppfostran. Väljer att tro att det är Theo som hämtat hem sina nallar. De är med honom nu. På ett bättre ställe.

Lördagens bravader. Släktträff med de närmsta 40 släktingarna. Det vill säga pappa och hans fyra syskon med barn (mina kusiner) och deras barn. För att göra en 11 timmar lång fest något kortare summerar jag följande: 3-rätters middag, guitarr hero, singstar, dans, skratt, ofantligt mycket prat och bluppfisk (lek). Tack Kinna och Peter för en riktigt trevlig fest.

Måndag igen och lång dag på jobbet. Tar en timme i taget. Bara 13 dagar kvar!

Idag har jag gett upp

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Hade tänkt berätta om en riktigt trevlig lördagkväll men tyvärr har den helt överskuggats av annat. Av omgivningens oförståelse och hjärtlöshet. Det var ett tag sedan jag var så här ledsen. Hela den här veckan har varit jobbig. Som att bli omkull sparkad om och om igen så fort jag sansat mig och tagit mig upp på fötter.

Var på ett riktigt bra styrelsemöte med Novahuset idag och bestämde mig för att gå en sväng upp till Theo efter två timmars stillasittande. Det är lugnt och skönt där uppe. I stort sett bara jag där med mina tankar och minnen. Men när jag kommer ända fram till Theos grav märker jag att något inte är helt bra. Tar ett tag innan jag inser att någon tagit alla hans nallar. Nallar han fick vid sin begravning, vid sin 5-årsdag och på årsdagen för hans bortgång. Nallar som vi och alla andra som älskar och saknar Theo gett honom för att han ska ha där på sin plats. Theos nallar.

Så hur tänker man, hur fungerar man när man går förbi ett barns grav och bestämmer sig för att ta de saker som familj och vänner så omsorgsfullt köpt, som har ett känslomässigt värde? Kan man bli mer egoistisk. Det som finns där uppe är det vi hade kvar av honom.

Jag förstår inte. Jag försöker verkligen men kan inte. Jag vet bara att det för tillfället gör riktigt ont, jag tror mest jag är besviken. För jag tror alldeles för mycket om mänskligheten. Måste man bli iskall och dömmande mot allt och alla för att slippa bli sårad?

Idag har jag gett upp. Idag är jag tom. Hoppas jag känner annorlunda imorgon.

Energikrävande

Gårdagen blev inte riktigt som tänkt. Var på ett riktigt bra spinningpass (Tack Bella). Åkte hem i regn och rusk och tappade all ork. Så Munken fick klara sig utan oss. Istället blev det pizza framför Tv:n och jag somnade två gånger innan jag kl halv tio gick och la mig på riktigt. Trött efter en ganska lång vecka tydligen. Fredagen tog ganska mycket energi av människor som inte förstår hur jag mått. Av människor som kommer med kommentarer utan att veta. Hur som helst försöker släppa sånt och blicka framåt.

Idag är det ett år sedan vi begravde Theo. Också en dag som tog mycket energi. Jag fick påminnas om hur man andades, försöka hålla lugnet. Turligt nog hade jag sällskap av riktigt goda vänner dagen igenom. Riktiga vänner som fick mig att mot slutet av dagen le och slappna av. Det är jag er alltid tacksam för. (Tack Danne, Madde, Jessica och Kattis)

Lördag igen och idag är det släktträff som gäller. (Bara de 30 närmsta) Det ska bli roligt. Men innan dess ska det styrketränas och så ska självklart sonen få ett besök.

Ha en riktigt mysig lördag så hörs vi igen imorgon.

14 dagar kvar!

Det här hade mina kollegor riktigt roligt åt. Som sagt 14 dagar kvar, men vem räknar! 

Big brother

Jag funderar allt oftare på hur Theo skulle varit som storebror. Det gör mig ledsen, nästan arg, att han aldrig fick chans att uppleva sitt kommande syskon. Han hade blivit den perfekta storebrorsan. En omtänksam, beskyddande förebild. Nu får mitt andra barn bara lära känna sin storebror genom fotografier och berättelser. Vari ligger rättvisan i det?

Flera av mina vänner blir tvåbarnsmödrar under året och det är så mysigt att se deras förstfödda lyssna på magen, lyfta på mammas tröja för att se bebis. Mysigt men jobbigt. Vill ju också ha det så.

Bara tre veckor kvar på jobbet nu. Eller rättare sagt 14 arbetsdagar, men vem räknar! Sen blir det lite av en tre månader lång ”semester” innan bebis kommer. Ska försöka ta mig lite tid till att fundera ut vad jag ska göra tills nästa höst. Ta kontakt med Trygghetsrådet och arbetsförmedlingen och få lite vägledning. Men paniken lyser med sin frånvaro och det är med nyfikenhet jag ser fram emot framtiden, vad den än nu för med sig rent sysselsättningsmässigt.

Men nu är det fredag och ännu en arbetsvecka är snart över. Ett välbehövligt spinningpass innan ett ännu mer välbehövligt Munkenbesök i goda vänners lag är planerat för kvällen. Imorgon är det ett år sedan Theo begravdes. Konstigt hur man i detalj kan komma ihåg en dag för så länge sedan. Ha en trevlig helg mina vänner, vädret till trots.

Från moll till dur...

Jag fick en kommentar av en av mina läsare förra veckan. En kommentar över något jag faktiskt inte reflekterat över själv. Hon hade inte varit inne på min sida på ett bra tag och tyckte efter att ha läst ikapp att hon märkt av en förändring i mitt sätt att skriva. Det har tydligen ändrats från övervägande moll till mer dur. Och det stämmer nog ganska bra. För även om ämnet fortfarande ofta är det samma får det en mer positiv vinkling. Det är väl mitt sätt att se på allt som hänt som fått tid, ilska som lagt sig och obesvarade frågor som accepterats som olösta. Jag har under året som gått lärt mig vilket synsätt som fungerar för mig. Vad som håller mig ovanför vattenytan.

Dock inte sagt att det på något sätt är enklare. Jag har fortfarande svåra stunder jag inte kan hantera, dessa stunder kommer dock allt mer sällan. Jag har otroligt jobbiga tankar och minnen som jag inte vet vad jag ska göra med. Som kan dyka upp närsomhelst och som jag gång på gång kväver av ren rädsla. Jag vet att jag kommer att behöva ta tag i dem förr eller senare. Mycket troligt när bebis är här. Det blir nog inte lätt men har jag tagit mig igenom allt det jobbiga fram tills nu ska jag klara det här också.

Jag har människor, både professionella kontakter och nära, tillitsfulla vänner jag kan ställa ”dumma” frågor till i min strävan efter svar. Jag har Martin som kan ta ner mig på jorden när jag i panikångest svävar iväg och jag har bloggen (läs er) att ventilera genom.

Tack för att ni finns!

(Hoppas ni inte missade Grey´s igår. Ett riktigt bra avsnitt med en bra poäng. – Lev idag, imorgon kan det vara försent.)

En ängels slående vingar

Med en osynlig men ändå närvarande ängels slående vingar som beskydd känner jag mig alltid trygg. En leende ängel utan besvär. Ett ansikte utan minsta antydan till smärta. Med en själ som värmer i bitande vinterkyla. Som en ljummen vind som busar med blommorna på ängen, som skapar rörelse och liv i ett stilla landskap. Det är så jag ser dig nu.

Jag hade problem den första tiden. Jag ville så gärna behålla minnet av en frisk och levande pojke. Men döden gör det svårt. Jag undrade vad den gjorde med dig. Jag hade redan sett vad slutet kunde åstadkomma på bara ett par timmar och igen ett par veckor senare. Vad gör den med en liten pojke som ligger med huvudet vilande på sin kudde, inlindad i sin filt två meter under markytan?

Den frågan och många bilder förföljde mig varje gång jag besökte dig, varje gång jag la huvudet på kudden. Jag hittade inga bra svar. Jag kanske ska vara glad för det idag. Nu förstår jag att det inte är så mycket kvar av dig. Istället tog du med dig dina drag och charmar alla som kommer i din väg på den resa du gör, där du är nu. Du måste vara den mest underbara syn man kan tänka sig. Jag är förälskad i den tanken. Det är den bilden jag tror på. En osynlig men ändå så närvarande ängels slående vingar.

Igår var vi på invigning av nya Actic Fitness Nautilus gymmet i Linköping. En trevlig tillställning i ett toppgym. Har varit ont om tid till träning i veckan men ikväll blir det äntligen ett behövligt spinningpass innan jag får rusa hemåt och titta på när Sverige efter att ha förbättrat sitt spel betydligt efter Danmarkmatchen krossar Malta...eller? Bebis är ”alive and kicking”...bokstavligen. Ett himla liv där inne.

Kram på er alla.

En pärla i ett radband...

Som ett nedbrunnet stearinljus, ett höstlöv som med sina sista ansträngningar hänger kvar i grenen innan det låter vinden ta det med på en avslutande resa ner mot marken. Som dagen som mörknar och dör. Som åren som går. Allting har ett slut, hur vackert, ungt och friskt det än verkar.

Stenen är varm när jag lägger handen på den. Jorden torr och blommorna slaka. Värmen sätter sina spår även här. Barnens glada rop från parken bredvid ljuder som orättvisa men tydliga ekon. Det är en levande årstid, ljusets och värmens tidevarv. Jag kan sitta här länge. Försvinna in i min egen värld, blanda minnen av det som var med drömmar om det som aldrig blev. Det är med både leende läppar och tårande ögon jag rycks tillbaka till verkligheten av fågeln som flyger nära.

Kan inte hjälpa att undra om det är ett tecken. Funderar på reinkarnation. Själavandring är en ganska lugnande tanke. Den tanken kan finnas med varthän jag befinner mig. Genom den tanken känner jag alltid närhet. För själen finns inga begränsningar. Men allting har ett slut och slutet kan komma alldeles för tidigt.

Önskar du vore en pärla på ett radband. En del av en evighetscirkel. Det närmsta jag kan komma evigheten är mitt minne – där är du för alltid.

Invigning på nya gymmet i Linköping ikväll. Annars väldigt lugnt på tisdagens ”to do-lista”.
Puss

Valrossen...

Vet ju att dagarna av dålig självkänsla lätt kan bli fler ju större och orörligare man blir men usch vad tråkigt det är och då har jag en lång väg kvar innan jag vuxit klart än. Jag förstår ju att min förmåga begränsas en aning vad gäller träning och annan fysisk aktivitet men någonstans tar envisheten överhanden och jag tror mig kunna klara av allt precis lika bra som alla andra och blir därför mäkta besviken när jag märker att så inte är fallet. Senast var det spinningpasset. Det har gått bra fram tills nu men den här gången var det riktigt tufft. Med (minst) fem kilos snabb viktuppgång blir flåset ganska snart ett faktum.

Blir arg på mig själv. Hur svårt ska det vara. Jag kan inte ens dammsuga av hela lägenheten utan att ta en paus. I det fallet är det ryggen som säger ifrån. Vila, säger Martin. Jag bara blänger och låter envisheten vinna. Vill inte vara den där mamman som oroar sig för viktuppgång, bristningar på magen och bröst nere vid knäna (det sistnämnda kanske inte är någon risk eftersom det kräver tuttar). Men jag kan inte låta bli att klaga över hjälplösheten. Till och med för att knyta skorna krävs ett val – andas eller knyta – för båda är helt hopplöst att genomföra samtidigt.

Nu känner jag mig fånig som klagar över småsaker och måste tillägga att magen också är helt underbar när man vet vad som väntar i slutänden av denna jäsningsprocess.

Kram Valrossen (bara betarna som saknas, men vem vet de kanske kommer.)

Lördag

Sovmorgon, träning, lunch på stan med goda vänner och så nationaldagsfirande i form av Sverige-Danmark matchen med ännu fler goda vänner. Som upplagt för leenden, skratt och en kanonlördag. Kan inte bli mycket bättre.

Vaknade tio över fyra i natt. Blev rädd, trodde Martin hade fått krampanfall. (Krampanfall är det värsta jag vet efter det som hänt Theo) Jag väckte honom och frågade hur han mådde och varför han skakade så mycket. Han sa att han spelade fotboll på grus. Jag borde ha förstått. Lugnade ner mig och somnade om. Kvart över sex vaknade jag igen. Denna gång av att jag fick kramp i benet. (kniven under madrassen magiska beskydd har slutat fungera) Var med ett skrik uppe ur sängen på två och en kvarts sekund. Kollade till Martin som vid det här laget brukar skratta hysteriskt åt mina akrobatiska färdigheter men han sov så gott. Frågade senare om han slutat bry sig helt och hållet om mig. Fick till svar: Jag var upptagen med en presskonferens efter fotbollsmatchen!

Hoppas ni har det minst lika bra. Hörs igen imorgon. Kram

Grumligt vatten

Att visa sig svag, visa sin sorg öppet och förändras till det bättre, starkare genom erfarenheter kan vara skrämmande. Men jag trodde det var skrämmande för personen ifråga och inte för omgivningen. Jag hade helt fel där. För de som tydligast visar sin rädsla, ofta genom hat, påhopp, förtal och andra trakasserier, är de som inte klarar av att se en medmänniskas öppna sår, tårar och svaghet. Det är de som tycker det känns obehagligt att över tiden se hur samma människa tar sig upp från krypande tillstånd till att återigen stå upprätt och antagligen mer rakryggad än tidigare.

Det måste vara skämmande att se någon växa sig starkare och bättre när man själv fortfarande febrilt simmar omkring i samma grumliga damm. Runt, runt för att inte drunkna i sin oförmåga till empati och respektlöshet. Det måste vara svårt att se till sina egna tillkortakommanden när sikten i vattnet bara är centimeterlång. Tänk vad enkelt det då är att istället klättra på andra. Göra desperata försök att dra ner sina rädslor och i det här fallet de människor som visar sig starkare i samma grumliga vatten för att härigenom få smak på överlägsenhetens bittra eftersmak.

Jo, jag är arg. Arg för att man inte vågar stå för sina åsikter. För att man bara vågar säga vad man tycker med en rånarmössa för ansiktet, genom skyddade telefonnummer eller genom långväga och elak ryktesspridning.

Sorg, svaghet, tårar är en mänsklighet. Styrka är att kunna hantera mänskligheten. Att hjälpa och att be om hjälp. Många är dom som bemästrar mänsklighetens konst. Många fler än de fula fiskarna i dammen. Men fiskarna knep är likväl energikrävande.

Eller som min kloka sambo sa: ”Tyvärr är det lättare att klaga o klanka ner på folk än att stötta dom. Klagan kräver ingen eftertanke”.

(Riktigt tråkigt att du stänger ner fönstret Marcus. Men jag kan förstå dig.)

På rätt sida

Jag minns att jag var arg. Arg för att de inte lät honom vara ifred. Alla stirrande blickar på stan när jag och Theo gick ett varv. I och med att Theo för en lång tid inte kunde gå, blev vagnen oerhört betydelsefull. Han glömde bort att han var sjuk och kunde vara sig själv när han satt i den. Allt var som vanligt. Han älskade att gå på stan. Titta på folk. Vara en del av det som hände, där det hände. För min del var det en ångestladdad promenad. Jag var också förmodligen överkänslig, det förnekar jag inte men tycker ändå att det var en mardröm att se folks blickar när Theo tog av sig sin mössa. Han var så söt. Jag såg det. Alla andra såg nog bara ett kalt huvud och en port á cart med tillhörande slang under huden. Klart man tittar till, det säger jag inget om men att stirra. Där brister mitt tålamod...och det rejält. Jag sa dock bara till en gång. Det tog massor med energi.

Jag hoppas min älskling inte märkte något. Han älskade sin tur i vagnen och var lika glad som vanligt. Men för min del kändes det som ett svek av allmänheten. Som ett avståndstagande, ett vi och dom förhållande. Där vi var dom. Dom man tittar ut, som ser annorlunda ut, som skiljer sig från den stora massan. Om bara folk visste. Då skulle de skämmas. Jag stod i alla fall på rätt sida.

Fredag och ännu en arbetsvecka till ända. Ser fram emot en lugn kväll hemma i soffan tillsammans med sambo, film och pizza. Vad morgondagen bjuder på får vi se...
Kram

Sista resan

På semestern för två år sedan valde jag att följa med Martin och Theo ner till Västervik. Jag behövde komma bort från den här staden. Jag var på väg ut ur ett mycket trasigt förhållande, rädd rent av och hade ingen-
stans att bo. Det blev ett av de bästa besluten jag tagit i mitt liv.

Trots jobbigheter lyckades jag stund-
tals koppla bort allt
och bara vara och njuta av tiden med Theo. Vi gjorde allt tillsammans, allt från att gå ut och äta och leka i parker till att bada, titta på båtar, bygga kojor och åka färja över till Gotland där vi stannade ett par dagar hos goda vänner. På Gotland stod självklart en heldag i Kneippbyn på schemat. En väldigt lyckad dag, inte minst för Theo som älskade alla åkattraktioner, hoppmattor och Pippi Långstrump-föreställningar.

Detta blev vår sista resa tillsammans. Det visste vi inte då men oj vad betydelsefull den resan är idag. Det är ett minne för livet och ett beslut jag aldrig någonsin kommer att ångra. Det blev också ett andningshål för det som komma skulle. Theo var redan sjuk under den här perioden. Inget vi visste om då men så här i efterhand förstår vi att hans obefintliga matlust hade med tumörerna att göra. Men min lilla ängel var lycklig. Det var som om livet gav oss en sista chans att njuta tillsammans.

Likadant var det dagarna innan Theo fick sitt sista krampanfall som tillslut tog hans liv. Han hade då varit sjuk i åtta månader. Han fick ett stort krampanfall och vi åkte in akut. Efter ett par dagar på sjukhus gick kramperna över och på väg hem stannade vi till på McDonald’s för att äta. Theo hade inte ätit överhuvudtaget på flera månader (bortsett från sondmaten som gavs direkt in i magen) men ville helt plötsligt ha pommes. Den veckan fick han bara mer och mer energi. Han åt och var gladare än på mycket länge. En härlig vecka fick vi innan kramperna kom tillbaka och tog honom helt och hållet.

Jag tror inte det är ödet, tur eller något åt det hållet. Jag tror vi gavs en sista chans att få njuta av livet tillsammans. Livet gav oss en gåva som vi tog tillvara på och gjorde det bästa tänkbara av. Jag tjatar men med ett öppet sinne har man möjlighet att uppleva så mycket. Nu dröjer det ett tag tills vi får vara tillsammans igen.

Bilderna är på en lycklig kille från vår sista resa tillsammans.
Kneippbyn, Gotland sommaren 2007.

På gott och ont

Ni vet ju vid det här laget att jag är av den mening att ur allt ont, hur svårt det än må vara, följer något gott. Det gäller bara att ha ett öppet sinne och inte förlora sig själv i det mörker som följer och lätt kan ta över. Jag är helt övertygad om att Theo och hans sjukdom bidragit till att jag och Martin omvärderat en hel del och genom detta hittat tillbaka till varandra. Inte till det vi en gång hade utan till något nytt. Det är en ganska skön tanke. Att vår son tillslut fick oss att inse det vi för snart fyra år sedan helt glömt bort.

En annan liknande situation är allt som hände i mitt förhållande med J. Två hårda år, många tårar, sömnlösa nätter, psykiskt utmattning och ett gäng onda blåmärken resulterade i flera väldigt nära vänner som jag har stor tillit till och som jag vet ger vänskap för livet.

Det är väl bara när man fått distans som man inser att allt det onda faktiskt, på gott och ont, kan generera i bra saker, bra saker som nu är en del av mitt liv. Man ges inte något val vad gäller livets tvära kast. Däremot har man alltid ett val vad gäller inställning, hur man ser på det som händer och hur man hanterar det som livet ger.

I mitt fall kan det under omständigheterna inte ha blivit bättre. Även om jag önskar att saker och ting aldrig hänt. Men det är en hel annan sak.

Jag utlovade ett talande bildbevis från helgens slappa approach vid Öjjerska palatset. Vassegoda!

Kram

Oskrivna blad...

Kom precis på att jag inte har någonting alls planerat i veckan. Känns konstigt med tanke på att vi brukar fara hit och dit för att hinna med både måsten och opåtvingade roligheter. En normal människa kanske borde tycka att det är skönt med oskrivna blad i almanackan men så är jag kanske inte helt normal.

Jaja, ingen anledning till panik det brukar kunna ordna upp sig med saker att göra. Det är väl det som är charmen med impulser och oplanerade möten. Att bara göra det man känner för just där och då. För som jag har skrivit tidigare. Det är de helt oskrivna dagarna som brukar bli de bästa. Inga förhoppningar eller uppskruvade förväntningar som kan förstöra.

Ikväll väntar promenad och spinningpass. Ska bli skönt att få röra ordentligt på sig igen. Helgen blev alldeles för slapp vid poolkanten i Lindö. Bildbevis från just detta kommer förhoppningsvis imorgon. Till dess – ha det gott.

Mirakel – en överdrift

En ganska onödig tanke kan tyckas men den har haft mig i sitt grepp under helgen som gått. Det är snart två år sedan vi fick reda på att Theo hade cancer. Den första månaden var verkligen intensiv och det gick inte många veckor förrän vi hade det där oförglömliga mötet med läkare och sjuksköterskor på avdelningen. Mötet där varje ord, känsla och rörelse är memorerat. Jag minns det som igår fast i en slowmotion-aktig hastighet där allt känns precis lika verkligt nu som då.

”Han har någon vecka kvar att leva”. Det var orden som vände upp och ner på allt. Som tog bort allt hopp, all tro vi dittills haft. Jag föll och slog i så hårt. Det gjorde fruktansvärt ont. Självklart ifrågasätter man, försöker fånga minsta strimma av hopp...men läkaren började då prata om att ett minsta mirakel i det här fallet hade varit en överdrift. Det var väldigt tuffa och hårda ord. Det medgav läkaren själv när han kom in på vårt rum senare, men så här i efterhand och även när den första chocken lagt sig upplevde jag den ärlighet som läkaren då gav oss som en sorts lättnad. Nu visste vi vad vi hade att slåss mot. Tankar på att ge upp fanns inte.

Kanske låter det helt befängt men jag ser på det som om läkarens ärlighet gav oss chansen att se till så att den begränsade och korta tid vi hade kvar med Theo blev minnesvärd. Att njuta och uppskatta varje liten sekund. Det är inte alla som får en chans att säga hej då eller tid till att skapa livslånga minnen. Några dagar blev dock tio månader. Och just på grund av läkarens ord kan jag titta tillbaka och se på den här tiden som tio extra månader tillsammans med min son. Tio extra månader när han egentligen bara skulle ha haft några dagar kvar att leva. Min lilla kämpe.

Det var otroligt svårt att gå in i rummet där Theo låg med den nya vetskapen om att den där lilla underbara killen inte skulle finnas kvar hos oss för alltid. I det läget kan man inte vara egoistisk. I det läget är det bara att stänga av. Att vara mamma och se till sitt barn först och främst. Vi hade inte tid med tårar. Vi ville skratta och le tillsammans och dela de stunder han orkade och vi hade kvar. Vi tog en timme i taget. Tårarna gavs plats först nattetid.

Vi fick ett negativt besked och gjorde det bästa av det. Jag tror att fallet hade blivit så mycket högre om vi fått ett positivt besked men utgången fortfarande varit densamma. Är glad för att vi gavs chansen att uppskatta det fina vi hade, som vi alltid kommer ha kvar i hjärta och minne.

Har haft en fin helg i goda vänner sällskap. Tack Ann och Jonas för en mycket trevlig grillkväll. Tack Jerhammar för utlåning av trädgård och pool. Tack Jessica för alltid lika underhållande sällskap på landet.