Hej!!!

Hej över bäcken, ån och vilket vattendrag som helst faktiskt. Kanske lite kaxigt att sticka ut hakan så där redan nu men på en vecka har vi fått sova två hela nätter. Jomen, ni läste rätt, 2 hela nätter utan välling, utan napp som mystiskt försvinner, utan gnäll. Så nu passar jag på och ropar hej till alla som lyssnar.

Solen lyser och värmer ute och både Milla och jag är på gott humör. Har spenderat en del av förmiddagen på öppna förskolan här i Fimpan. Andra delen tillägnades Medley och den lilla träning som jag numer klarar av utan att det spänner, hugger eller drar någonstans i kroppen. Klarade idag av att berätta om Theo utan att förmildra eller på något annat sätt välja ord som underlättar för mottagaren. Det var en skön upplevelse. För det är ju en tuff erfarenhet och varför förmildra något sådant? Måste sluta med de där respektlösa handlingarna mot mig själv bara för att bespara och se till så att andra inte hamnar i en något obehaglig situation. Jag kan inte hjälpa att min erfarenhet ser ut så. Det är som det är och det har och är fortfarande ibland riktigt tufft. Deal with it, det måste jag.

Dags att hedra fettisdagen och trycka i mig en semla samt invänta skidskyttet. Stor kram till alla er som fortfarande inte gett upp hoppet om denna något dåligt uppdaterade blogg. En blogg som numera lever efter divisen "Plötsligt händer det".

Mot troppan

Allt sitter åt, ingenting passar och jag vill bara gå omkring i morgonrock och mysisar hela dagarna. (har fått en känsla av att det skulle funka och vara socialt acceptabelt här i byn, men känns ändå inte helt rätt) Trist och träligt är det och jag längtar tills man kan hoppa i de gamla vanliga trasorna igen. (Om det nu någonsin kommer bli så)


Jag har gått upp runt 10 kilo men bebis väger lite, lite. -24% enligt senaste mätningar. Sist vi var på extra kontroll tog det tre timmar och vi gick utan att ha hunnit med att prata med farbror doktorn. Vad tror dom egentligen? Med en Milla i släptåg är det konstigt att vi klarade av en timme på det där stället. Men tillbaka ska jag...tyvärr. Det ger ingenting förutom extra oro och stress. Kan man inte bara få vara ifred för vad ska de kunna göra? Dessutom var jag än mindre runt magennär jag väntade Milla men då var det ingen som sa något. (Låter jag bitter? Inte då bara trött)

Söndag idag och man skulle kunna spendera hela dagen med skidor framför tvn. Nu tänker vi inte göra det eftersom, i allafall, jag och Milla har lite svårt för att just sitta still. Därför blir det nu på förmiddagen en sväng till troppan (läs tropicariet) för närmare bekantskap med ormar, krokodiler och spindlar. Tror nog att den mindre av oss kommer att uppskatta det innan vi far hem och tittar på 5-milen. Måste hinna med en sväng till Theo gubben också. Sedan vi flyttade har jag inte haft chansen att hälsa på honom så ofta vilket känns fruktansvärt dåligt.

Kanske kanske hinner jag med en långpromenad också ant på gym eller ute. Det vore skönt och verkar som en bra avslutning på denna veckan. Trevlig söndag. Kram

Ordning på torpet

Så var den här, dagen efter natten jag sov en hel natt eller i alla fall inte var ur sängen mer än för ett toabesök. Det är första gången på tre veckor och jag kommer antagligen att vara helt förstörd pga för mycket sömn än vad kropp och psyke är vana vid. Hur som helst, det finns hopp. Milla sköter stora sängen bra, även om hon gärna vill tänja gränserna och se hur länge mamma står ut med att hon klättrar ur och smyger ut för att få se min reaktion. Det händer dock inte allt för ofta som tur är eftersom det här med tålamod inte riktigt är min grej, föddes helt enkelt med en för liten dos.

Nu är det dock ett problem som återstår och det är att vänja Mills av med vällingen nattetid. Hon har eftersom hon är liten och aktiv behövt det där lilla extra men nu är det slut på det och målet är att nattmatningen ska vara avvänjd till nästa barn är här. Vivet ju alla att vanor är svåra att bryta och det känns inget lockande alls att börja om med "arbetet" nattetid men förhoppningsvis går det bra och vi kan fortsätta sova på här hemma. Det behöver vi. Det är inte längre så charmigt att gå omkring som två otroligt disträa och lättirriterade tvärttbjörnar här hemma. Även om det är kul när man hittar vällingpaketet i micron, mjölken i skafferiet eller ber Martin att köpa alvedon och absolut inte ipren men ändå är det ipren han kommer hem me, med försvaret "du nämde ipren". Kan ju inte säga emot där. Jag sa ipren, han missade bara ordet inte framför. Nej, nu ska det bli lite ordning på torpet.

Hoppas att helgen blir bra för dig. Kram Becka

Glad pessimist

Ja, jag erkänner, det har varit aningens mycket på sistone med flytt, sjukdom, sömnsvårigheter osv och det gör mig stressad. Men att få ordinationen att försöka stressa mindre när man först tror att bebis i magen har oregelbundna hjärtljud pga omoget hjärta (vilket i sig inte alls behöver vara farligt men ändå oroande) för att därefter få reda på att bebis är 20% för liten enligt ultraljudsmätningar, är svårt.

Milla var ju inte heller någon bjässe, närmare bestämt, 20 % mindre i vikt än vad som anses "normalt" för fullgångna bebisar, enligt mitt egna mattegeni här hemma. Så ingen fara på taket...än, men tätare tillväxtkontroller väntar sen är det väl bara att hoppas på att bebis får fart där inne och växer till sig. Allt annat såg bara bra ut men jag lyckades inte se om det var en pojke eller flicka, trots tappra försök.

Tittade på "Jakten på lycka" igår. (Svt 2) med min nya favorit Hanna Hellqvist. Hon är en glad pessimist på jakt efter den där lyckan. Kan känna igen mig i henne i mångt och mycket. Hon går även att hitta som en av de härliga tre i morgonpasset P3 om morgnarna, som ger den perfekta starten på dagen och mycket skratt. Igår träffade Hanna ännu en av de personer jag känner att jag verkligen kan se upp till, Pigge Werkelin. En helt otrolig man egentligen. En man som jag tycker har en beundransvärd inställning till livet, en inställning många skulle behöva ta efter. Men den inställningen bygger ju tyvärr på en tragisk historia. Varför måste det vara så, att den kunskapen och insikten som faktiskt behövs gällande livssyn och livsinställning i många fall bygger på just tragedi. Jag förstår honom hur som helst. Och har ni inte läst hans bok om tsunamin - gör´t. Nu dags för kaffe. Kanske ska jag ta fram den där boken jag påbörjade innan flytt. Vart den nu tagit vägen...Kram

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag och här sitter jag nu ensam med insmord mage (gör allt i min makt för att slippa stimmor och tigerränder) i nyinköpt och vad som måste vara ett av de bästa inköp jag någonsin gjort, en gudmligt skön morgonrock med hög mysfaktor, medan mannen jobbar till sent och Milla sover sött (än så länge). Vi firar inte alla hjärtansdag. Frågar ni mig är det ett kommersiellt jippo jag lika gärna skulle kunna vara utan. Tanken är god men varför inte göra något snällt till de man tycker om helt överraskande och otvunget, säg den 21 september?

Snälla pappa var här på förmiddagen och lekte med Milla medan jag och mannen fick chansen att hitta på något tillsammans. Det blev såklart träning. Ett välbehövligt styrkepass på mitt nya gym. Där kommer jag att tillbringa många timmar. Kanske inte så jättefrenetiskt de kommande tre månaderna men därefter är det fru Möller som springer, wavar, crosstrainar, spinnar och allt annat jag kan och kommer åt.

Imorgon blir det egentid i form av Mvc, träning och lunch i stan. Kan inte släppa taget helt om "storstan". Håller tummarna om en hyfsat lugn natt utan spring mellan Milla och säng. Det vore välkommet. Trötta kramar från mamma till änglabarnet, energirika dottern och kicken/kickan i magen.

Ett rent helvete...

Suck! Förkylningen börjar släppa nu men helgen har inte varit rolig. Inte för någon av oss. Milla sover sämre pga hosta och vi har därtill lyckas tajma in "inskolning" av att sova i nya sängen för stora tjejer. Det kommer att gå bra men just nu är det som sagt lite jobbigt. Men allt blir ju kämpigt när man lider av sömnbrist.

Jag har heller inte kommit igång med träningen ännu. Kortet är inköpt men träningen alltså fortfarande utebliven. Men veckan som kommer är träningspassen inplanerade minutiöst. Sista vilodagen idag alltså,sista snordagen innan verkligheten här i Fimpan slår till.

Sömnbristen kan inte enbart skyllas på förkylning och Milla. Bebis i magen verkar vara ett överaktivt nattdjur och jag har extremt svårt att somna om, om jag väl vaknat till. Därtill har vi en ny matta som luddar av sig något helvetiskt mycket. Man skulle kunna tro att vi är ägare till 20-talet långhåriga porslinskatter. Men så är alltså inte fallet. Ja, ni hör ju, livet är ett rent helvete. =) Nästa vecka blir mycket bättre. Tills dess. Trevlig avslutning på denna vecka. Kram

Bild 1: Milla när hon är som lugnast!!!!

Bild 2: nya kusinen Nellie och en mycket skeptisk Milla.