Glad pessimist

Ja, jag erkänner, det har varit aningens mycket på sistone med flytt, sjukdom, sömnsvårigheter osv och det gör mig stressad. Men att få ordinationen att försöka stressa mindre när man först tror att bebis i magen har oregelbundna hjärtljud pga omoget hjärta (vilket i sig inte alls behöver vara farligt men ändå oroande) för att därefter få reda på att bebis är 20% för liten enligt ultraljudsmätningar, är svårt.

Milla var ju inte heller någon bjässe, närmare bestämt, 20 % mindre i vikt än vad som anses "normalt" för fullgångna bebisar, enligt mitt egna mattegeni här hemma. Så ingen fara på taket...än, men tätare tillväxtkontroller väntar sen är det väl bara att hoppas på att bebis får fart där inne och växer till sig. Allt annat såg bara bra ut men jag lyckades inte se om det var en pojke eller flicka, trots tappra försök.

Tittade på "Jakten på lycka" igår. (Svt 2) med min nya favorit Hanna Hellqvist. Hon är en glad pessimist på jakt efter den där lyckan. Kan känna igen mig i henne i mångt och mycket. Hon går även att hitta som en av de härliga tre i morgonpasset P3 om morgnarna, som ger den perfekta starten på dagen och mycket skratt. Igår träffade Hanna ännu en av de personer jag känner att jag verkligen kan se upp till, Pigge Werkelin. En helt otrolig man egentligen. En man som jag tycker har en beundransvärd inställning till livet, en inställning många skulle behöva ta efter. Men den inställningen bygger ju tyvärr på en tragisk historia. Varför måste det vara så, att den kunskapen och insikten som faktiskt behövs gällande livssyn och livsinställning i många fall bygger på just tragedi. Jag förstår honom hur som helst. Och har ni inte läst hans bok om tsunamin - gör´t. Nu dags för kaffe. Kanske ska jag ta fram den där boken jag påbörjade innan flytt. Vart den nu tagit vägen...Kram

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag och här sitter jag nu ensam med insmord mage (gör allt i min makt för att slippa stimmor och tigerränder) i nyinköpt och vad som måste vara ett av de bästa inköp jag någonsin gjort, en gudmligt skön morgonrock med hög mysfaktor, medan mannen jobbar till sent och Milla sover sött (än så länge). Vi firar inte alla hjärtansdag. Frågar ni mig är det ett kommersiellt jippo jag lika gärna skulle kunna vara utan. Tanken är god men varför inte göra något snällt till de man tycker om helt överraskande och otvunget, säg den 21 september?

Snälla pappa var här på förmiddagen och lekte med Milla medan jag och mannen fick chansen att hitta på något tillsammans. Det blev såklart träning. Ett välbehövligt styrkepass på mitt nya gym. Där kommer jag att tillbringa många timmar. Kanske inte så jättefrenetiskt de kommande tre månaderna men därefter är det fru Möller som springer, wavar, crosstrainar, spinnar och allt annat jag kan och kommer åt.

Imorgon blir det egentid i form av Mvc, träning och lunch i stan. Kan inte släppa taget helt om "storstan". Håller tummarna om en hyfsat lugn natt utan spring mellan Milla och säng. Det vore välkommet. Trötta kramar från mamma till änglabarnet, energirika dottern och kicken/kickan i magen.

Ett rent helvete...

Suck! Förkylningen börjar släppa nu men helgen har inte varit rolig. Inte för någon av oss. Milla sover sämre pga hosta och vi har därtill lyckas tajma in "inskolning" av att sova i nya sängen för stora tjejer. Det kommer att gå bra men just nu är det som sagt lite jobbigt. Men allt blir ju kämpigt när man lider av sömnbrist.

Jag har heller inte kommit igång med träningen ännu. Kortet är inköpt men träningen alltså fortfarande utebliven. Men veckan som kommer är träningspassen inplanerade minutiöst. Sista vilodagen idag alltså,sista snordagen innan verkligheten här i Fimpan slår till.

Sömnbristen kan inte enbart skyllas på förkylning och Milla. Bebis i magen verkar vara ett överaktivt nattdjur och jag har extremt svårt att somna om, om jag väl vaknat till. Därtill har vi en ny matta som luddar av sig något helvetiskt mycket. Man skulle kunna tro att vi är ägare till 20-talet långhåriga porslinskatter. Men så är alltså inte fallet. Ja, ni hör ju, livet är ett rent helvete. =) Nästa vecka blir mycket bättre. Tills dess. Trevlig avslutning på denna vecka. Kram

Bild 1: Milla när hon är som lugnast!!!!

Bild 2: nya kusinen Nellie och en mycket skeptisk Milla.

Ensam äggskalle söker....

Börjar sakteliga att landa...i Finspång. Inte så många kartonger att snubbla över kvar. Dock en del inköp som måste göras men det är ju för det mesta ett angenämnt problem. Martin har vi knappt sett till det senaste dygnet då det varit mycket på jobbet och vädret har varit riktigt surmulet. Tur man har lite plock att ordna med här hemma då.

Tur också att vi blivit ännu en familjemedlem. Inte varje dag man blir moster och jag måste säga att det känns riktigt kul. Söt var hon också. Ett riktigt upplyft i mörkare och kalla tider. Namn nämner jag inte ännu eftersom föräldrarna inte riktigt bestämt sig men jag tycker om det de verkar välja. Om mitt nästa blir en tjej har vi en riktig tjejliga att ha och göra med.

Förutom fix och trix ska Milla och jag upptäcka omgivningen idag. De lovade sol på vädret igår och allt annat är oacceptabelt. Jag behöver röra på mig. Snart en vecka sedan jag gymmade. Not to self: Ordna med gymkort!!!

Måste erkänna att jag, även om det inte gått så lång tid här i nya byn, känner mig lite ensam. Därför bra med gym och den sociala aspekten det ger. I helgen är det så även dags för Gryts varv igen och som vanligt ser jag både fram emot detta samtidigt som jag vet att det kommer ta mina sista krafter. Dags att ställa ner kaffekoppen och ta tag i dagen. (Nya soffan är svår att slita sig ifrån) /Kram "Äggskallen"

Imorgon: dagen före dagen före flyttaredagen!

Idag har varit en mellandag. En välbehövlig sådan. Jag har inte gjort något annat än att ägna tid åt lilla fröken Milla. Kul har vi haft. Och nu på kvällskvisten blev det istället för spinning, Trocadero (är smått beroende) och Toblerone framför Tv:n där jag till min fasa upptäckte att Pluras och min kroppsform är slående lika.

Nu när jag tillåtit mig själv att ta en liten paus från alla måsten har jag även hunnit med att känna efter. Det är med en sorgsen min jag lämnar lägenheten. Det är många minnen av Theo här. Får packa ner dessa minnen i någon av kartongerna och ta med mig dessa till vårt nya liv. Vårat inte helt självvalda nya liv men ändå ett bra liv. Han har ju en given plats där också, mitt charmtroll. Så ner med alla minnen, goda som jobbiga, i en kartong, för att för alltid kunna minnas.

Imorgon måste jag försöka få i mig den sablans järntabletten. Kroppen skriker tydligen efter järn, vilket den ska få i brusform enligt rekommendation från Mvc. Problemet är bara att dessa brus är fruktansvärt otäcka. Som att dricka ett glas blod, rent smakmässigt. Varannan dag är det sagt. Har gått sådär. Problemet är också att denna brus helst ska tas 2 timmar efter och före matintag. Hur ska jag klara det som alltid är hungrig och dessutom har ett väldigt bra men otroligt kort minne. Imorgon alltså: järntablett, öppna förskolan, träning, packning och städning. Näst sista dagen i Norrköping.

/Kram

Hit-and-run

Blir galen av allt som ska göras inför en flytt. Blir ännu galnare av att inte kunna göra allt på en gång. Eller det kanske är bra för även om huvudet fortfarande fungerar som det ska (vissa håller nog inte helt med här) så tröttnar kroppen extremt snabbt med några extra kilo och en bebismage i snart sjunde månaden. Efter ett styrketräningspass igår gick jag hem och skurade kök. Idag blev det lite konditionsträning och fortsatt köksskurning och kroppen känns därför som ett 91-år gammalt benrangel som precis räddats från en hit-and-run-olycka. Manglad med nöjd över att köket är så gott som klart.

Har lovat mannen att ta det lugnt resten av dagen. Men nu har han gått till jobbet så jag ska bara....nä, lovat är lovat och förhoppningsvis är kroppen ok till morgondagen som bjuder på både öppna förskolan och toalettstädning. Jihaaa!!!!

/Kram