Ett finger mindre!!

Att sörja är smärtsamt. Men det är en smärta som är nödvändig och som inte går att smita ifrån. Läste att det i vissa indianstammar finns kvinnor som när de fått besked om att deras män stupat i strid huggit av sig ett finger som hjälp för att inte fly från smärtan i sorgen. Det går helt enkelt inte att gå runt sorgen mer än tillfälligt. Man måste ta sig igenom den för att komma ut på andra sidan, för att gå vidare. Tror dock inte att sorgen någonsin försvinner helt eller att tiden läker alla sår men är däremot helt säker på att sorgen förändras och att den med tiden och rätt medel blir enklare att bära. Men då måste man våga känna, våga sörja. Jag kan väl helt ärligt medge att jag aldrig varit i närheten av att hugga av mig något finger, men jag förstår principen.

Igår blev det ett glas (för de som kan) och fyrverkerier med finaste vännen och "the french guy". Kom hem trött och med stor förhoppning om en god natts sömn. En trevlig kväll var det i alla fall men det där sistnämnda låter tydligen vänta på sig. Hade sammandragningar halva natten och mådde illa efter att ha stått nära cigarettrök för långe på Bishop.

Solen skiner ute så det får bli en promenad och så ett litet pass på gym innan dagen kan ta fart på riktigt. Ha en bra torsdag mina vänner.

Reaktionsfasen

Sorgen har olika ansikten och olika faser. En av dessa faser kallas reaktionsfasen. I denna fas är, som namnet anvisar, reaktioner av betydelse. Förhållningssättet till människor som befinner sig i denna fas bör vara mycket tillåtande. Man bör lyssna, lyssna och lyssna utan råd eller tröst och ge de reaktioner som visas plats.

Den som har sorg vill oftast inget hellre än att få berätta om det som hänt, åtminstone till personer som inger trygghet. Sorgen måste bli sedd, bekräftad och uppmärksammad. Att bli bemött som om ingenting hänt eller med tysthet känns fruktansvärt obehagligt och helt fel och kan bidra till att sorgbearbetningen tar ännu längre tid. Tyvärr är jag en av dem som inte fick mitt sorg uppmärksammad från det håll jag då behövde, samtidigt är jag en av de lyckligt lottade som hade/har många och goda vänner som fanns/finns där för att lyssna.

Sorgligt nog sätter sig bemötanden från människor som inte vet hur de ska handskas med sorg och som därför kör struts- eller fiskmåsmetoden med huvudet i sanden eller blicken högt i skyn för att undvika den sörjande sig riktigt, riktigt djupt rotad. Jag tror ingen annan än de som själva blivit bemött på detta sätt förstår vad jag menar. Ondare gör det att förstå att dessa människor inte fattar hur deras beteende påverkar. Har god lust att nämna namn men vad skulle det hjälpa nu.

Ännu en jobbig natt har lagts bakom mig. Att det ska vara så svårt att somna. Några timmar blev det i alla fall och eftersom jag fick en natts hyfsad sömn föregående natt känner jag mig för tillfället relativt pigg...bara de mörka ringarna runt ögonen som avslöjar mig. Dags att ta tag i den här dagen. En ny bok väntar och ni som känner mig...jajemen även denna handlar om cancer och de sista åren i livet. Inte så upplyftande kanske men väldigt lärorikt och tankvärt. Kram

Koncentrationsförmåga sökes...

Jag hade länge en overklighetskänsla efter att Theo gått bort. Känslan omfattade först och främst hur jag uppfattade mig själv. Jag kände inte längre igen mig själv, mina känslor eller reaktioner. Jag gick omkring i en vadderad bubbla, omtöcknad, bedövad. Det kändes helt enkelt som om jag vore någon annan. Denna känsla kan jag få än idag och den drar undan mattan för mig varje gång den kommer. Så har det känts de senaste dagarna. Mycket av det man gjort och glatt sig åt är som borta. Det känns därför som att man förlorat mer än den som faktiskt gått bort.

Jag har svårt att koncentrera mig längre stunder. Även sådant som är av betydelse för mig är svårt att minnas. Det är så frustrerande att minnas att man ska komma ihåg något men att inte minnas vad. I natt har jag i alla fall fått sova. Det har varit hopplöst att somna om nätterna. Timmarna går och först runt 04-tiden har John B. varit framme, antagligen i ren sympati, och gett mig ett par timmars vila innan det är dags att vakna av att bebis kickar till revbenen. Jag har alldeles för mycket i huvudet, alldeles för många frågetecken för att kunna slappna av för tillfället.

Idag blir det möte med Novahuset innan jag ska försöka ta tag i träningen som självklart också blivit lidande pga min sömnbrist. Ska bara dricka upp mitt kaffe. Kram

Avd. 16B

Vi ses eller på återseende är ganska vanliga uttryck som vi tar förgivna, bara slänger ur oss. Jag kom och tänka på det när jag i huvudet gick igenom en del av den sjukdomstid som vi har i bagaget. Dessa fraser förekom flitigt redan på sjukhuset trots att vi levde under ständig oro och medvetenhet om att allt kunde vara över på några timmar, trots att vi inte hade en aning om under vilka former vi skulle se de medfamiljer som bodde på avdelning 16B nästa gång eller ens om det skulle bli någon nästa gång.

Det var länge sedan jag tänkte på avdelning 16B och alla de familjer vi träffade där. Det går inte att undvika att undra över hur det gick för dem. Finns de barnen kvar i livet eller liknar deras öde Theos? Allt jag vet är att de, enligt en av sköterskorna, hade en jobbig tid med "förluster" kort efter att Theo gått bort. Hoppas innerligt att det ändrats till det bättre.

Hade en helkväll med tjejerna igår. Finaste Åsa och Malin hade ordnat spa-behandlingar åt oss samt en tre-rätters på Pappa Grappa. En mycket trevlig kväll med glada överraskningar och sedvanligt tjejsnack. Tack så mycket tjejer. Det får vi göra om.

Fredag idag och schemat för helgen är som vanligt fullspäckat. Idag blir det en sväng förbi MVC innan vi lämnar staden för lite lantluft. Det årliga och i familjen Thorsell högtidiliga kräftfisket väntar och imorgon blir det passande nog kräftskiva hos Bella och Per. Ska försöka få med kameran för lite bilduppdatering. Ha en bra helg vänner. Kram

Ännu mer mig själv

Som kloka herr Birro skrev i sin krönika i Expressen igår: ” För oss förtappade själar är det tid att vägra skämmas för vår sorg. Sorgen är ett kvitto på att vi levt…”

Sorgen har förändrat mig men jag har inte blivit någon annan, bara ännu mer mig själv. Inte mycket är sig likt i mitt liv längre och egentligen är jag tacksam för det. Jag är glad att allt inte är som det var förr, att saker och ting förändrats, utvecklats. Därmed inte sagt att jag inte saknar delar av det gamla, personer från det förflutna….något fruktansvärt.

Torsdag och jag ser fram emot spa och middag med Åsa och Malin ikväll. (30-års present) Fram tills dess blir det någon form av träning. Kanske en promenad, solen lyser utanför så det kanske är bäst att passa på. Annars är jag för tillfället en hängiven bokmal. Ha en trevlig dag kära du. Kram

Den 12 augusti

Idag är det exakt två år sedan Theo akut opererade bort sin hjärntumör. Det betyder att det är två år och en dag sedan vi fick det chockerande tumörbeskedet. Två år sedan och jag kommer ihåg ord, känslor, miljö och tankar så exakt. Dessa två dagar var tillsammans med ytterligare en handfull inträffanden under de kommande tio månaderna de värsta dagarna i mitt liv. Dagar som förändrade allt. Som förändrade mig, mitt liv, min familj och som till slut tog min son ifrån mig. Ska besöka honom idag, min fina Theo.

Där satt vi i sju timmar och väntade på att få höra något om operationen. Där satt vi och väntade medan de öppnade min sons huvud. Det var mitt livs längsta väntan. När den var över fick vi gå upp till vad som skulle bli vårt kommande hem de närmsta veckorna, NIVA, Neurointensivavdelningen. Här möttes vi av en syn som aldrig kommer försvinna. Där låg han, mitt livs kärlek, så liten och skör med bandage och livsuppehållande slangar överallt. Tårarna ville inte sluta rinna.

Sedan började nästa väntan. Väntan på att han skulle vakna. Väntan på att få se om han fortfarande var den Theo vi kände, om han fortfarande kunde röra sina ben och armar. Läkarna kunde inte ge några garantier. Vi hade tur där. Theo var Theo när han vaknade och även om han tappat funktionen och motoriken på höger sida så kände han igen oss. Det blir för jobbigt att skriva mer om den här tiden så det får räcka för den här gången. Minnena är otroligt starka trots att två händelserika år står mellan då och nu.

Berättade i tidigare inlägg om en händelse som påverkade mig uppe i Stockholm. Vi vaknade den natten av att en man misshandlade sin flickvän svårt. Har aldrig hört sådana hjärtskärande skrik. Denna händelse har nu bidragit till att vi, eller snarare Martin, blivit kallad som vittne till rättegång inom ett par, tre veckor. Vi har ju vanan inne sedan tidigare gällande det här med rättegångar så det ska väl gå bra. Även jobbiga saker är erfarenheter och den här kända svenska finansmannen behöver få ett straff för det han gjorde mot sin tjej.

Dags att ta tag i den här onsdagen. Igår fick jag en långpromenad på golfbanan. Idag blir det strömmenvarvet och en tur med de nya otroligt snabba spinningskorna. Kram