Känslomässigt utrymme

Läser ännu en bok om sorg. Däri står bland annat att en sörjande har behov av att lära sig världen på nytt efter ett dödsfall och att ett dödsfall påverkar den sörjandes självkänsla. Jag känner igen detta. Världen kanske inte ser annorlunda ut men jag ser den med nya ögon, genom ett nytt perspektiv. De tio månader Theo var sjuk innan han gick bort bidrog till stora omvärderingar och nya förhållningssätt till vad som verkligen har betydelse. Likaså ser jag mig själv på ett helt annat sätt. Denna process blev dock mer abrupt eftersom jag över en natt förlorade min identitet som mamma och var tvungen att flytta fokus från den rollen till att bli ”bara” Becka igen. Vilket nog varit bland det svåraste jag gjort.

Att vi valt att skaffa barn igen betyder inte att vi slutat sörja eller sakna Theo. Istället har vi hittat plats för ännu ett barn rent känslomässigt, en plats som är lika viktig men som fortfarande lämnar utrymme för de känslor vi har för Theo. Det handlar inte på något sätt om att ersätta. Vi fortsätter att leva livet och lever det fullt ut, för vår egen, Theos och för våra kommande barns skull. Jag tror det gäller att utveckla en fortgående relation med tankar och minnen om Theo och att göra detta på ett sätt som samtidigt tillåter oss att gå vidare i livet trots vår förlust. Jag kommer för alltid att sörja, minnas och sakna Theo men livet fortsätter och vad jag än tycker om det är jag fortfarande en del av den fortsättningen.

Freud skrev: ”Vi finner ett rum för det vi förlorar. Även om vi vet att det akuta sorgestadiet kommer att avta efter en sådan förlust vet vi också att vi kommer att förbli otröstliga och att vi aldrig kommer att hitta en ersättning. Det spelar ingen roll vad som fyller luckan, och även om den fylls fullständigt, kommet det inte desto mindre att bli med något annat.”

Hade en riktigt trevlig dag med en långfika på stan med finaste vännerna, dumle- och blåbärsmuffinsbak och så trevlig utgång med ett glatt Bajengäng och andra nya som gamla vänner från förr. Söndag idag och himlen är blå. Kan inte begära så mycket mer för tillfället. Kram

Ändrade rutiner

Sista dagen på jobbet har jag planerat att bli en kort sådan. Jobbar fram till lunch innan jag säger tack och hej för mig. Sex år här får vara nog. Nu är det dags att blicka framåt och flytta fokus. På vad vet jag inte ännu. Ett barn och en ny vardag står mellan nuet och beslutet rörande framtida sysselsättning. Dessutom vet jag av erfarenhet att det inte går att planera så långt fram, det blir aldrig som man tänkt eftersom alltför mycket kan hända. Kanske kommer det omtalande bananskalet in i mitt liv igen, kanske har jag redan bestämt mig, kanske måste jag ha is i magen för att vänta ut den bästa möjligheten. Vad jag vet just nu är att jag först och främst, innan fler framtidsplaner smids, ska njuta av lite ledighet.

För bloggens del tror jag inte att det kommer bli några större förändringar. Visst blir det ändrade rutiner och kanske inte en daglig uppdatering men så länge jag känner att jag fortfarande har saker att säga kommer ni som vill kunna få några minuters läsning även i fortsättningen. På tal om läsning, påbörjade min andra bok igår. Inser att det kommer att ta ett bra tag att få den klar, å andra sidan är det precis tid jag har för tillfället. Hoppas orken inte sinar.

Fredag idag och ledigheten ska inledas och firas med ett spinningpass och trevligheter på någon av Norrköpings restauranger men nu lämnar jag den här arbetsplatsen för gott. Kram

Den starkes styrka

Har funderat lite på vad ordet stark egentligen innebär. Jag har svårt att sätta fingret på styrka och vad som karaktäriserar en verkligen stark människa. Har fått höra att jag är stark många gånger sedan Theo blev sjuk. Men jag har aldrig någonsin känt någon styrka. Att vara stark betyder för min del bland annat att enkelt klara av svåra saker, vända andra kinden till, positivt tänkande under svåra omständigheter. Jag har bara gjort saker och ting eftersom jag inte getts något annat val.

Att ge sin son starka mediciner, se hans smärta, se honom dö, finnas där när han tar sitt sista andetag, välja kista, se honom på bårhuset, packa ihop hans saker i kartonger, besöka graven...inget av det är något jag valt för att jag kan, vill eller klarar av utan saker jag varit mer eller mindre tvungen att göra. Tvungen för min egen och för Theos skull. Hade jag haft något val hade jag nog inte klarat av något av det. Så stark är inte jag.

Så vad menar man när man säger att någon är stark. I min värld är starka människor överlevare av vilja. Jag är överlevare för att alternativet varit att sluta leva. För mig handlar det enkelt och kort fattat om inställning. Om rätt attityd och kämparglöd. Om att tro på hoppet under hopplösa omständigheter och om förmågan att skratta när tårarna är nära. Ämnet rör en diffus gråzon och antagligen ett ändlöst antal tolkningsmöjligheter. Alla har vi olika uppfattningar om styrka, olika syn på vad som kännetecknar en beundransvärd människa. I mitt liv påträffas bara en sådan person. Det var han som fick kämpa, visade prov på styrka, men han finns inte hos oss längre.

Torsdag idag och bara en dag kvar.

Att vakna var det värsta jag visste

Läste en Änglamammas blogg idag. Hon förlorade sin 23-åriga son i en bilolycka och trots att våra söner gick olika öden tillmötes beskriver så bra det jag kände för nu lite över ett år sedan. Bland annat skriver hon att det gör skitont att vakna. Jag minns den där fruktansvärda känslan också. Den där korta sköna sekunden det tar innan hjärnan hinner ikapp och minns verkligheten man lever i. Sen smärtan, rädslan, paniken och ångesten. För att inte tala om maktlösheten. Psykisk smärta som tar sig fysiska uttryck. Att vakna var det värsta jag visste. Det var som att gång på gång helt oberedd gå rakt in i sin värsta mardröm. När man är mitt uppe i den reflekterar man inte så mycket över den, man bara är och gör det man måste för sin egen och för sitt barns överlevnad men att varje dag vakna upp till de omständigheter som råder var fruktansvärt och otroligt svårt. Jag ville inte somna, ville inte veta av känslan jag visste skulle drabba mig när jag vaknade dagen därpå. Dessutom ville jag inte missa en sekund av Theos närvaro. Jag visste ju att slutet kröp närmre för varje gång jag gick och la mig, för varje dag som gick. Inte sällan somnade jag, inlindad i en av de senapsgula sträva sjukhusfiltarna på sjukhusets bäddsoffa av ren utmattning för att gång på gång ur något som bara kan liknas vid ett oförberett tillstånd ryckas tillbaka till verkligheten med en sån abrupt och robust kraft att det nästan slog andan ur mig.

Den känslan fanns med i många veckor. Det är väl ungefär så lång tid det tar innan även de mest hemska omständigheter hinner blir vardag. För så är det faktiskt, våra jag ser, hur hemskt och konstigt det än låter, till att anpassa sig efter de mest ohyggliga omständigheter för att kunna orka med. De gör det onormala normalt för att vi inte ska gå under. Det är först så här i efterhand man ifrågasätter sig själv, hur man stod ut, ens orkade andas. Jag finner bara ett svar, en anledning...föräldraskapet. Vi gjorde det för vårt barns skull.

Det onormala har blivit normalt för mig. Mitt liv tog slut klockan 04.15 onsdagen den 28 maj 2008. Men jag vaknade konstigt nog upp även den 29 maj och sen dess har det rullat på. Mitt andra liv. Livet efter. Överlevnaden. Fortsättningen. Kalla det för vad ni vill. Då kändes det inte som en tänkbarhet. Men världen fortsatte att snurra, tiden att gå och hjärtat som jag trodde skulle brista fortsatte att slå. Det finns nog en anledning till det. En anledning som nu ligger och sparkar i magen.

Onsdag idag och bara två dagar kvar att arbeta. 

"Min man"

Kastar in en bild på blivande maken och mig. "Min man" som flera av oss nuförtiden gärna kallar våra respektive (av här icke nämnda skäl), gör ett tappert försök att gömma sig bakom glas...det säger kanske en del...

För att inga missförstånd ska råda vill jag bara säga att glaset han håller i dricks av honom och luktas och suktas efter av mig.

Kram

Makaber vardag

När man tänker närmare på det så är det ganska makabert, det här med att gå till kyrkogården för att besöka sitt barns grav. Men det är min vardag och det enda jag kan göra för att få en efterlängtad känsla av närhet med det oanträffbara. Graven med hans namn, hans sten, hans plats är så betydelsefull. Det är ett ställe att bry sig om, att sköta om och aldrig låta ljuset brinna ut vid. Det har kommit att bli det enda sätt jag kan visa hur mycket jag bryr mig om på. Min kärleksförklaring till en underbar kille som aldrig fick bli stor. Hemskt kanske men också en livsavgörande paus för eftertanke. Ett sätt att låta känslorna och tankarna komma ikapp. Känslorna man annars ofta tränger undan i vardagen. Känslor man stoppar in i ett fack för ett senare, mer passande tillfälle. Ett tillfälle för tårar. För en ensam stund vid graven. För ett ögonblick att sluta ögonen och vara tillsammans igen.

Tisdag idag och bara tre dagar kvar att jobba på Zon Reklambyrå. Tiden går fort. Idag blir jag hämtad i caben för en miniutflykt till stranden. Efter det blir det den numera obligatoriska kvällspromenaden upp till min ängel.