Den hårda skolan

Tankarna smyger sig sakta på. Jag visste att de skulle komma förr eller senare och får väl vara glad över att det blev senare. Det gäller tankarna om att förlora ännu ett barn. ”Det vore konstigt om du inte tänkte så”, säger barnmorskan. Och jo det stämmer säkert men tusan vad jobbigt att ifrågasätta sig själv och undra om man gör fel hela tiden. Ingen kan ju svara på varför Theo drabbades av cancer. Men det är klart man går till sig själv och undrar om det var något jag skulle kunna gjort för att förhindra sjukdomen. Om sjukdomen berodde på något jag gjorde. För mycket prat i mobiltelefon, den gång han ramlade baklänges och slog i – teorierna är många. Jag har fått det förklarat för mig att sökandet efter svar är normalt eftersom man mer än allt annat vill eliminera risken att samma sak händer igen.

Nu är det inte just cancern som oroar (mest), utan vetskapen om att jag inte på något sätt kan skydda mitt barn. ”Det kan inte hända mig”-tänket är helt och hållet borta. Man är mer medveten än någonsin och erfarenheten och kunskapen om hur snabbt saker och ting kan gå fel skrämmer. Speciellt som man står inför en förlossning. Så tanken på att bebis är sjuk, tanken på ännu fler sjukhusbesök, tanken på att förlora ännu ett barn förföljer mig för tillfället i både tankar och drömmar.

Har fått tid hos en förlossningsdoktor. Jag är mer orolig den här gången än vad jag var inför första förlossningen och ska prata rent generellt om förloppet. Jag har ju gjort det tidigare. Det är inte smärtan som oroar. Det är inte mig jag är orolig för, min kropp säger åt mig vad, hur och när jag ska göra det som behövs göras i det läget. Istället är det för barnets skull jag är rädd. För alla de risker som faktiskt medföljer.

Jag var medveten om att dessa tankar skulle komma och jag känner mig beredd att ta tag i dem. Jag räds dem inte, slår dem inte ifrån mig utan pratar om dem. Jag är också mycket väl medveten om att det inte finns några garantier och att jag kommer få leva med den här ”utsträckta” oron resten av mitt liv. Om jag bara kan hålla den under kontroll gör det mig inget. För jag tror fortfarande att kunskapen jag fått de senaste åren, kunskapen om att saker och ting likaväl kan hända mig som någon annan är en bra kunskap. Den skapar oro och rädsla men samtidigt har den gjort mig mer medveten om vad livet är för något. Mer medveten än många andra. Jag känner mig bättre rustad efter den hårda skola jag fått gå. Dock inte för att förlora ännu ett barn.

Vilken underbar känsla

”Kan man ha det bättre än så här?” Jag sa just de orden flera gånger under helgen. Inte ett bekymmer så långt tankarna räckte. Ett och annat mörkt moln på himlen kanske men vad gjorde det när det var blått runtomkring. Greppade livet och levde i nuet, saknade inget. Vilken underbar känsla. Tänk om livet kunde vara så enkelt. Fick även lite tid för mig själv i skärgården. Vaknade tidigt (efter att smygande indianen, inte helt obemärkt, tassat sig upp) klockan kan inte ha varit mer än 07. Tog en kopp ljummen kaffe och satte mig på altanen ner mot havet. Så skulle man alltid ha det!

Var ledig igår. Hade lite komptimmar att ta ut innan jag slutar. (bara sju arbetsdagar kvar nu) Dessutom var det dags för MVC-besök igen. Bebis verkar fortfarande må bra där inne. Är inne i min 25 vecka, och som det matematiska vidunder jag är krävs bara två händer och en fot för att räkna ut att det således ”bara” är femton veckor kvar tills bebis är här. Längtar! Tretton av dessa veckor spenderar jag i ledighetens tecken. Jag upprepar: kan man ha det bättre än så här?

Kollision, krock och konflikt

Jag funderade på en sak när jag var ute och gick i igår. Det är svårt att blicka framåt när man saknar en svunnen tid så extremt. Man vill på något sätt inte riktigt släppa taget om historien och därför är det nästan smärtsamt att inse att man hela tiden är på väg längre och längre ifrån det som en gång var. Samtidigt ges man inte riktigt något val. Man kan inte krampaktigt hålla fast vid något som inte längre finns. Det är också svårt att inse att ju längre tid det går desto längre blir perioderna då man mår bra. Att må bra var länge förenligt med extremt dåligt samvete. Jag kan fortfarande känna skuld, inte längre för att jag mår bra utan för att jag inte mår sämre när jag väl mår dåligt. Att må bra efter allt som hänt är en kombinationen som inte är förenlig i mitt huvud. Även om jag vet att Theo inte hade velat att jag mådde sämre.

Jag måste släppa taget om historien och fortsätta sätta en fot framför den andra för att komma vidare. Även om det innebär längre distans från tiden med min son. Istället är det minnen jag får leva på. Lyckliga minnen. I mitt fall är detta lite mer komplicerat än vad jag skulle vilja. Jag levde i ett trasigt förhållande i två år. Två år av svek, lögner och misshandel. Två år jag helst skulle vilja glömma. Det fick ett snabbt och abrupt slut och jag fick acceptera ett förflutet utan att ställa frågor, utan att få några svar. Samma två år som jag så ihärdigt arbetar för att radera tenderar att vara de två sista friska åren Theo hade. Hur hanterar man en sån kollision, krock och konflikt?

Theo var glad och lycklig. Det är det enda som betyder något och det är så jag kommer minnas honom. Allt det tråkiga sorteras selektivt bort. Det är inte förenligt med en så underbar liten kille. Med mitt livs lycka.

Midsommar

Har haft en riktigt bra midsommar. Låter bilderna tala för sig själva. Men jag tror vi lyckades få med allt. Trevligt sällskap, bad, vägra gå in trots midsommarkyla, extrem glädje, grillning, en tjockis, en blivande man, Öjje (alias Fantomen) och snygga brudar.

Tack vänner för ännu en riktigt bra fest och tack Örjan och Vronkan för trevligt arrangemang.

Terapeutiska underverk

Det här med terapi är ett ganska omdiskuterat ämne. För egen del har det varit ett nödvändigt ont efter allt som hänt, efter sjukdom, död, misshandel, ångest och sorg. Inget jag skäms över, förstår inte varför jag skulle. Vi är ju så måna om att rå om vårat yttre så varför skulle det vara fel att ta hand om sitt inre. Att försöka ändra tankemönster, få självinsikt och självkännedom för att i slutänden må bättre är väl något alla borde sträva efter.

Jag slutade med min samtalsterapi för snart ett halvår sedan. Jag kände att jag inte kom längre. Jag hade jobbat ganska hårt med mig själv tillsammans med min samtalsterapeut sedan Theo gick bort. Det är en ganska häftig upplevelse att komma till insikt. Att börja förstå varför man känner, säger och gör vissa saker. Det var inte sällan jag gick till en bokad tid helt tom och undrade över vad jag skulle prata om den här gången för att en timme senare vara helt slut efter att ha pratat oavbrutet och fått så mycket förståelse av de ord jag själv valt att använda. Efter några väl valda frågor från min terapeut. Det kan rent fysiskt liknas vid ett träningspass, psykiskt ett uppvaknande.

Men visst, man måste var öppen för det nya och våga kasta sig ut utan livlina för att terapin ska ha någon verkan. Säga det man känner utan att egentligen tänka. Och samtidigt lyssna på de ord man väljer att använda. Kommer man till rätt terapeut är det värt varenda hundralapp. Och jag står fast vid att jag tror att alla är i behov av samtal. Alla har vi saker vi behöver ventilera, förstå och arbeta med för att bli bättre människor och medmänniskor.

Tacksam också för att jag kan ventilera genom det skrivna ordet. Det har hjälpt mig många gånger. Dags att försöka få liv i fingrarna rent arbetsmässigt. Har två artiklar att skriva innan midsommarens sköna ledighet.

Glad midsommar!

Ord från hjärtat

Jag har tänkt skriva till dig ganska länge nu. Har inte blivit så bara av rädsla för de tankar och känslor det skapar. Av rädsla för att tappa ord, skriva fel, inte veta hur jag ska börja, inte klara av att sluta. Så nu skriver jag utan att tänka. Det här är mina ord till dig. Ord från hjärtat.

Tack för alla gånger du hjälpt mig att orka. Jag känner dig ofta nära fast det var så länge sen vi sågs. Jag hoppas att du kan känna mig nära de gånger du behöver mig också, trots avstånd. Jag vet inne i mitt hjärta att du har det bra där du är. Jag vet det för jag ser dig le när jag blundar. Jag minns alla våra skratt, bus och bra dagar och är så ledsen för att jag inte kunde hjälpa dig när sjukdomen kom. Vill att du ska veta att jag gjorde mitt bästa, att vi alla gjorde vårat bästa. Om jag hade kunnat byta med dig hade jag tagit din plats utan att blinka. Låtit sjukdomen ta mitt liv istället.

Vill tacka dig för att du var så stark. Du gav alla runtomkring dig styrka genom så många fina minnen. Vi kommer aldrig någonsin att glömma bort dig. Det är många som tänker på dig och som delar vår saknad. Saknaden blir lite enklare att bära när vi är fler som minns tillsammans.

När jag gråter är det inte ditt fel, det är för att jag längtar så mycket tills vi får ses igen. Som mamma är min plats hos dig. Det känns därför som jag misslyckats när du nu är på en plats dit jag inte kan nå. Jag vet att du inte är ensam. Jag tror att den evighet vi känner tills vi får träffa dig igen bara är en bråkdel av en sekund för dig i den värld du lever. Det är en tröst, för då vet jag att du slipper känna den saknad som förföljer mig varje dag.

Jag saknar och älskar dig så mycket.
Vi ses snart!

Din mamma