Medmänsklighetens förfall

Har funderat lite över hur man ska reagera över det här med att folk stjäl från Theos grav. Man måste ju på något sätt opponera sig, gör man det inte känns det som man accepterar det som hänt och så är det absolut inte. Det är långt ifrån ok, oavsett anledning, syfte och mål.

Frågan är bara vad man kan göra åt det. Vi kommer ju aldrig mer kunna ha någonting hos honom. Det finns ju inte en chans att se till så att hans saker får vara ifred. Jag har svårt att lita på folk och såna här händelser gör det definitivt inte lättare. Min syn på medmänskligheten blir inte bättre. Tyvärr är det väl bara mig själv det skadar. Men hur ska man skydda sig från att bli sårad av någon som inte förstår bättre.

Min fråga är bara vad gör man med nallar som stått ute i kyla, regn och rusk. Någon av dem har ju stått där i över ett år nu och är inte något jag skulle ge till ett annat barn direkt. Så vad ska man med dem till? Eller är detta bara en handling med syfte att jävlas, såra? Kan man vara så rakt igenom ond att man inte tycker att ett förlorat barn och flera månaders dödsångest och kamp är nog. Varti ligger det roliga med att sparka på de som redan är nere för räkning? Mår man verkligen bättre själv av att såra andra? Eller är man bara så otroligt korkad att man inte förstår vilka konsekvenser sånt här får. Jag kan mycket väl tänka mig att folk tycker att död är död så vad ska han med nallarna till? Lika väl som att många tycker att död är död så get over it. Det är dessa människor som aldrig varit med om någon större förlust. Människor jag gett upp hoppet om. De finns därute och de är tyvärr ganska många.

Måste sluta tänka på det här. De kommer inte kunna göra mig bitter. De har inte den makten över mig. Sympati är vad de kan få. Sympati för deras oförmåga att förstå och känna empati. För att de inte är smartare än så här och för att deras föräldrar misslyckats så totalt i uppfostran. Väljer att tro att det är Theo som hämtat hem sina nallar. De är med honom nu. På ett bättre ställe.

Lördagens bravader. Släktträff med de närmsta 40 släktingarna. Det vill säga pappa och hans fyra syskon med barn (mina kusiner) och deras barn. För att göra en 11 timmar lång fest något kortare summerar jag följande: 3-rätters middag, guitarr hero, singstar, dans, skratt, ofantligt mycket prat och bluppfisk (lek). Tack Kinna och Peter för en riktigt trevlig fest.

Måndag igen och lång dag på jobbet. Tar en timme i taget. Bara 13 dagar kvar!

Idag har jag gett upp

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Hade tänkt berätta om en riktigt trevlig lördagkväll men tyvärr har den helt överskuggats av annat. Av omgivningens oförståelse och hjärtlöshet. Det var ett tag sedan jag var så här ledsen. Hela den här veckan har varit jobbig. Som att bli omkull sparkad om och om igen så fort jag sansat mig och tagit mig upp på fötter.

Var på ett riktigt bra styrelsemöte med Novahuset idag och bestämde mig för att gå en sväng upp till Theo efter två timmars stillasittande. Det är lugnt och skönt där uppe. I stort sett bara jag där med mina tankar och minnen. Men när jag kommer ända fram till Theos grav märker jag att något inte är helt bra. Tar ett tag innan jag inser att någon tagit alla hans nallar. Nallar han fick vid sin begravning, vid sin 5-årsdag och på årsdagen för hans bortgång. Nallar som vi och alla andra som älskar och saknar Theo gett honom för att han ska ha där på sin plats. Theos nallar.

Så hur tänker man, hur fungerar man när man går förbi ett barns grav och bestämmer sig för att ta de saker som familj och vänner så omsorgsfullt köpt, som har ett känslomässigt värde? Kan man bli mer egoistisk. Det som finns där uppe är det vi hade kvar av honom.

Jag förstår inte. Jag försöker verkligen men kan inte. Jag vet bara att det för tillfället gör riktigt ont, jag tror mest jag är besviken. För jag tror alldeles för mycket om mänskligheten. Måste man bli iskall och dömmande mot allt och alla för att slippa bli sårad?

Idag har jag gett upp. Idag är jag tom. Hoppas jag känner annorlunda imorgon.

Energikrävande

Gårdagen blev inte riktigt som tänkt. Var på ett riktigt bra spinningpass (Tack Bella). Åkte hem i regn och rusk och tappade all ork. Så Munken fick klara sig utan oss. Istället blev det pizza framför Tv:n och jag somnade två gånger innan jag kl halv tio gick och la mig på riktigt. Trött efter en ganska lång vecka tydligen. Fredagen tog ganska mycket energi av människor som inte förstår hur jag mått. Av människor som kommer med kommentarer utan att veta. Hur som helst försöker släppa sånt och blicka framåt.

Idag är det ett år sedan vi begravde Theo. Också en dag som tog mycket energi. Jag fick påminnas om hur man andades, försöka hålla lugnet. Turligt nog hade jag sällskap av riktigt goda vänner dagen igenom. Riktiga vänner som fick mig att mot slutet av dagen le och slappna av. Det är jag er alltid tacksam för. (Tack Danne, Madde, Jessica och Kattis)

Lördag igen och idag är det släktträff som gäller. (Bara de 30 närmsta) Det ska bli roligt. Men innan dess ska det styrketränas och så ska självklart sonen få ett besök.

Ha en riktigt mysig lördag så hörs vi igen imorgon.

14 dagar kvar!

Det här hade mina kollegor riktigt roligt åt. Som sagt 14 dagar kvar, men vem räknar! 

Big brother

Jag funderar allt oftare på hur Theo skulle varit som storebror. Det gör mig ledsen, nästan arg, att han aldrig fick chans att uppleva sitt kommande syskon. Han hade blivit den perfekta storebrorsan. En omtänksam, beskyddande förebild. Nu får mitt andra barn bara lära känna sin storebror genom fotografier och berättelser. Vari ligger rättvisan i det?

Flera av mina vänner blir tvåbarnsmödrar under året och det är så mysigt att se deras förstfödda lyssna på magen, lyfta på mammas tröja för att se bebis. Mysigt men jobbigt. Vill ju också ha det så.

Bara tre veckor kvar på jobbet nu. Eller rättare sagt 14 arbetsdagar, men vem räknar! Sen blir det lite av en tre månader lång ”semester” innan bebis kommer. Ska försöka ta mig lite tid till att fundera ut vad jag ska göra tills nästa höst. Ta kontakt med Trygghetsrådet och arbetsförmedlingen och få lite vägledning. Men paniken lyser med sin frånvaro och det är med nyfikenhet jag ser fram emot framtiden, vad den än nu för med sig rent sysselsättningsmässigt.

Men nu är det fredag och ännu en arbetsvecka är snart över. Ett välbehövligt spinningpass innan ett ännu mer välbehövligt Munkenbesök i goda vänners lag är planerat för kvällen. Imorgon är det ett år sedan Theo begravdes. Konstigt hur man i detalj kan komma ihåg en dag för så länge sedan. Ha en trevlig helg mina vänner, vädret till trots.

Från moll till dur...

Jag fick en kommentar av en av mina läsare förra veckan. En kommentar över något jag faktiskt inte reflekterat över själv. Hon hade inte varit inne på min sida på ett bra tag och tyckte efter att ha läst ikapp att hon märkt av en förändring i mitt sätt att skriva. Det har tydligen ändrats från övervägande moll till mer dur. Och det stämmer nog ganska bra. För även om ämnet fortfarande ofta är det samma får det en mer positiv vinkling. Det är väl mitt sätt att se på allt som hänt som fått tid, ilska som lagt sig och obesvarade frågor som accepterats som olösta. Jag har under året som gått lärt mig vilket synsätt som fungerar för mig. Vad som håller mig ovanför vattenytan.

Dock inte sagt att det på något sätt är enklare. Jag har fortfarande svåra stunder jag inte kan hantera, dessa stunder kommer dock allt mer sällan. Jag har otroligt jobbiga tankar och minnen som jag inte vet vad jag ska göra med. Som kan dyka upp närsomhelst och som jag gång på gång kväver av ren rädsla. Jag vet att jag kommer att behöva ta tag i dem förr eller senare. Mycket troligt när bebis är här. Det blir nog inte lätt men har jag tagit mig igenom allt det jobbiga fram tills nu ska jag klara det här också.

Jag har människor, både professionella kontakter och nära, tillitsfulla vänner jag kan ställa ”dumma” frågor till i min strävan efter svar. Jag har Martin som kan ta ner mig på jorden när jag i panikångest svävar iväg och jag har bloggen (läs er) att ventilera genom.

Tack för att ni finns!

(Hoppas ni inte missade Grey´s igår. Ett riktigt bra avsnitt med en bra poäng. – Lev idag, imorgon kan det vara försent.)