Idag har jag gett upp

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Hade tänkt berätta om en riktigt trevlig lördagkväll men tyvärr har den helt överskuggats av annat. Av omgivningens oförståelse och hjärtlöshet. Det var ett tag sedan jag var så här ledsen. Hela den här veckan har varit jobbig. Som att bli omkull sparkad om och om igen så fort jag sansat mig och tagit mig upp på fötter.

Var på ett riktigt bra styrelsemöte med Novahuset idag och bestämde mig för att gå en sväng upp till Theo efter två timmars stillasittande. Det är lugnt och skönt där uppe. I stort sett bara jag där med mina tankar och minnen. Men när jag kommer ända fram till Theos grav märker jag att något inte är helt bra. Tar ett tag innan jag inser att någon tagit alla hans nallar. Nallar han fick vid sin begravning, vid sin 5-årsdag och på årsdagen för hans bortgång. Nallar som vi och alla andra som älskar och saknar Theo gett honom för att han ska ha där på sin plats. Theos nallar.

Så hur tänker man, hur fungerar man när man går förbi ett barns grav och bestämmer sig för att ta de saker som familj och vänner så omsorgsfullt köpt, som har ett känslomässigt värde? Kan man bli mer egoistisk. Det som finns där uppe är det vi hade kvar av honom.

Jag förstår inte. Jag försöker verkligen men kan inte. Jag vet bara att det för tillfället gör riktigt ont, jag tror mest jag är besviken. För jag tror alldeles för mycket om mänskligheten. Måste man bli iskall och dömmande mot allt och alla för att slippa bli sårad?

Idag har jag gett upp. Idag är jag tom. Hoppas jag känner annorlunda imorgon.

Energikrävande

Gårdagen blev inte riktigt som tänkt. Var på ett riktigt bra spinningpass (Tack Bella). Åkte hem i regn och rusk och tappade all ork. Så Munken fick klara sig utan oss. Istället blev det pizza framför Tv:n och jag somnade två gånger innan jag kl halv tio gick och la mig på riktigt. Trött efter en ganska lång vecka tydligen. Fredagen tog ganska mycket energi av människor som inte förstår hur jag mått. Av människor som kommer med kommentarer utan att veta. Hur som helst försöker släppa sånt och blicka framåt.

Idag är det ett år sedan vi begravde Theo. Också en dag som tog mycket energi. Jag fick påminnas om hur man andades, försöka hålla lugnet. Turligt nog hade jag sällskap av riktigt goda vänner dagen igenom. Riktiga vänner som fick mig att mot slutet av dagen le och slappna av. Det är jag er alltid tacksam för. (Tack Danne, Madde, Jessica och Kattis)

Lördag igen och idag är det släktträff som gäller. (Bara de 30 närmsta) Det ska bli roligt. Men innan dess ska det styrketränas och så ska självklart sonen få ett besök.

Ha en riktigt mysig lördag så hörs vi igen imorgon.

14 dagar kvar!

Det här hade mina kollegor riktigt roligt åt. Som sagt 14 dagar kvar, men vem räknar! 

Big brother

Jag funderar allt oftare på hur Theo skulle varit som storebror. Det gör mig ledsen, nästan arg, att han aldrig fick chans att uppleva sitt kommande syskon. Han hade blivit den perfekta storebrorsan. En omtänksam, beskyddande förebild. Nu får mitt andra barn bara lära känna sin storebror genom fotografier och berättelser. Vari ligger rättvisan i det?

Flera av mina vänner blir tvåbarnsmödrar under året och det är så mysigt att se deras förstfödda lyssna på magen, lyfta på mammas tröja för att se bebis. Mysigt men jobbigt. Vill ju också ha det så.

Bara tre veckor kvar på jobbet nu. Eller rättare sagt 14 arbetsdagar, men vem räknar! Sen blir det lite av en tre månader lång ”semester” innan bebis kommer. Ska försöka ta mig lite tid till att fundera ut vad jag ska göra tills nästa höst. Ta kontakt med Trygghetsrådet och arbetsförmedlingen och få lite vägledning. Men paniken lyser med sin frånvaro och det är med nyfikenhet jag ser fram emot framtiden, vad den än nu för med sig rent sysselsättningsmässigt.

Men nu är det fredag och ännu en arbetsvecka är snart över. Ett välbehövligt spinningpass innan ett ännu mer välbehövligt Munkenbesök i goda vänners lag är planerat för kvällen. Imorgon är det ett år sedan Theo begravdes. Konstigt hur man i detalj kan komma ihåg en dag för så länge sedan. Ha en trevlig helg mina vänner, vädret till trots.

Från moll till dur...

Jag fick en kommentar av en av mina läsare förra veckan. En kommentar över något jag faktiskt inte reflekterat över själv. Hon hade inte varit inne på min sida på ett bra tag och tyckte efter att ha läst ikapp att hon märkt av en förändring i mitt sätt att skriva. Det har tydligen ändrats från övervägande moll till mer dur. Och det stämmer nog ganska bra. För även om ämnet fortfarande ofta är det samma får det en mer positiv vinkling. Det är väl mitt sätt att se på allt som hänt som fått tid, ilska som lagt sig och obesvarade frågor som accepterats som olösta. Jag har under året som gått lärt mig vilket synsätt som fungerar för mig. Vad som håller mig ovanför vattenytan.

Dock inte sagt att det på något sätt är enklare. Jag har fortfarande svåra stunder jag inte kan hantera, dessa stunder kommer dock allt mer sällan. Jag har otroligt jobbiga tankar och minnen som jag inte vet vad jag ska göra med. Som kan dyka upp närsomhelst och som jag gång på gång kväver av ren rädsla. Jag vet att jag kommer att behöva ta tag i dem förr eller senare. Mycket troligt när bebis är här. Det blir nog inte lätt men har jag tagit mig igenom allt det jobbiga fram tills nu ska jag klara det här också.

Jag har människor, både professionella kontakter och nära, tillitsfulla vänner jag kan ställa ”dumma” frågor till i min strävan efter svar. Jag har Martin som kan ta ner mig på jorden när jag i panikångest svävar iväg och jag har bloggen (läs er) att ventilera genom.

Tack för att ni finns!

(Hoppas ni inte missade Grey´s igår. Ett riktigt bra avsnitt med en bra poäng. – Lev idag, imorgon kan det vara försent.)

En ängels slående vingar

Med en osynlig men ändå närvarande ängels slående vingar som beskydd känner jag mig alltid trygg. En leende ängel utan besvär. Ett ansikte utan minsta antydan till smärta. Med en själ som värmer i bitande vinterkyla. Som en ljummen vind som busar med blommorna på ängen, som skapar rörelse och liv i ett stilla landskap. Det är så jag ser dig nu.

Jag hade problem den första tiden. Jag ville så gärna behålla minnet av en frisk och levande pojke. Men döden gör det svårt. Jag undrade vad den gjorde med dig. Jag hade redan sett vad slutet kunde åstadkomma på bara ett par timmar och igen ett par veckor senare. Vad gör den med en liten pojke som ligger med huvudet vilande på sin kudde, inlindad i sin filt två meter under markytan?

Den frågan och många bilder förföljde mig varje gång jag besökte dig, varje gång jag la huvudet på kudden. Jag hittade inga bra svar. Jag kanske ska vara glad för det idag. Nu förstår jag att det inte är så mycket kvar av dig. Istället tog du med dig dina drag och charmar alla som kommer i din väg på den resa du gör, där du är nu. Du måste vara den mest underbara syn man kan tänka sig. Jag är förälskad i den tanken. Det är den bilden jag tror på. En osynlig men ändå så närvarande ängels slående vingar.

Igår var vi på invigning av nya Actic Fitness Nautilus gymmet i Linköping. En trevlig tillställning i ett toppgym. Har varit ont om tid till träning i veckan men ikväll blir det äntligen ett behövligt spinningpass innan jag får rusa hemåt och titta på när Sverige efter att ha förbättrat sitt spel betydligt efter Danmarkmatchen krossar Malta...eller? Bebis är ”alive and kicking”...bokstavligen. Ett himla liv där inne.

Kram på er alla.