Från moll till dur...

Jag fick en kommentar av en av mina läsare förra veckan. En kommentar över något jag faktiskt inte reflekterat över själv. Hon hade inte varit inne på min sida på ett bra tag och tyckte efter att ha läst ikapp att hon märkt av en förändring i mitt sätt att skriva. Det har tydligen ändrats från övervägande moll till mer dur. Och det stämmer nog ganska bra. För även om ämnet fortfarande ofta är det samma får det en mer positiv vinkling. Det är väl mitt sätt att se på allt som hänt som fått tid, ilska som lagt sig och obesvarade frågor som accepterats som olösta. Jag har under året som gått lärt mig vilket synsätt som fungerar för mig. Vad som håller mig ovanför vattenytan.

Dock inte sagt att det på något sätt är enklare. Jag har fortfarande svåra stunder jag inte kan hantera, dessa stunder kommer dock allt mer sällan. Jag har otroligt jobbiga tankar och minnen som jag inte vet vad jag ska göra med. Som kan dyka upp närsomhelst och som jag gång på gång kväver av ren rädsla. Jag vet att jag kommer att behöva ta tag i dem förr eller senare. Mycket troligt när bebis är här. Det blir nog inte lätt men har jag tagit mig igenom allt det jobbiga fram tills nu ska jag klara det här också.

Jag har människor, både professionella kontakter och nära, tillitsfulla vänner jag kan ställa ”dumma” frågor till i min strävan efter svar. Jag har Martin som kan ta ner mig på jorden när jag i panikångest svävar iväg och jag har bloggen (läs er) att ventilera genom.

Tack för att ni finns!

(Hoppas ni inte missade Grey´s igår. Ett riktigt bra avsnitt med en bra poäng. – Lev idag, imorgon kan det vara försent.)

En ängels slående vingar

Med en osynlig men ändå närvarande ängels slående vingar som beskydd känner jag mig alltid trygg. En leende ängel utan besvär. Ett ansikte utan minsta antydan till smärta. Med en själ som värmer i bitande vinterkyla. Som en ljummen vind som busar med blommorna på ängen, som skapar rörelse och liv i ett stilla landskap. Det är så jag ser dig nu.

Jag hade problem den första tiden. Jag ville så gärna behålla minnet av en frisk och levande pojke. Men döden gör det svårt. Jag undrade vad den gjorde med dig. Jag hade redan sett vad slutet kunde åstadkomma på bara ett par timmar och igen ett par veckor senare. Vad gör den med en liten pojke som ligger med huvudet vilande på sin kudde, inlindad i sin filt två meter under markytan?

Den frågan och många bilder förföljde mig varje gång jag besökte dig, varje gång jag la huvudet på kudden. Jag hittade inga bra svar. Jag kanske ska vara glad för det idag. Nu förstår jag att det inte är så mycket kvar av dig. Istället tog du med dig dina drag och charmar alla som kommer i din väg på den resa du gör, där du är nu. Du måste vara den mest underbara syn man kan tänka sig. Jag är förälskad i den tanken. Det är den bilden jag tror på. En osynlig men ändå så närvarande ängels slående vingar.

Igår var vi på invigning av nya Actic Fitness Nautilus gymmet i Linköping. En trevlig tillställning i ett toppgym. Har varit ont om tid till träning i veckan men ikväll blir det äntligen ett behövligt spinningpass innan jag får rusa hemåt och titta på när Sverige efter att ha förbättrat sitt spel betydligt efter Danmarkmatchen krossar Malta...eller? Bebis är ”alive and kicking”...bokstavligen. Ett himla liv där inne.

Kram på er alla.

En pärla i ett radband...

Som ett nedbrunnet stearinljus, ett höstlöv som med sina sista ansträngningar hänger kvar i grenen innan det låter vinden ta det med på en avslutande resa ner mot marken. Som dagen som mörknar och dör. Som åren som går. Allting har ett slut, hur vackert, ungt och friskt det än verkar.

Stenen är varm när jag lägger handen på den. Jorden torr och blommorna slaka. Värmen sätter sina spår även här. Barnens glada rop från parken bredvid ljuder som orättvisa men tydliga ekon. Det är en levande årstid, ljusets och värmens tidevarv. Jag kan sitta här länge. Försvinna in i min egen värld, blanda minnen av det som var med drömmar om det som aldrig blev. Det är med både leende läppar och tårande ögon jag rycks tillbaka till verkligheten av fågeln som flyger nära.

Kan inte hjälpa att undra om det är ett tecken. Funderar på reinkarnation. Själavandring är en ganska lugnande tanke. Den tanken kan finnas med varthän jag befinner mig. Genom den tanken känner jag alltid närhet. För själen finns inga begränsningar. Men allting har ett slut och slutet kan komma alldeles för tidigt.

Önskar du vore en pärla på ett radband. En del av en evighetscirkel. Det närmsta jag kan komma evigheten är mitt minne – där är du för alltid.

Invigning på nya gymmet i Linköping ikväll. Annars väldigt lugnt på tisdagens ”to do-lista”.
Puss

Valrossen...

Vet ju att dagarna av dålig självkänsla lätt kan bli fler ju större och orörligare man blir men usch vad tråkigt det är och då har jag en lång väg kvar innan jag vuxit klart än. Jag förstår ju att min förmåga begränsas en aning vad gäller träning och annan fysisk aktivitet men någonstans tar envisheten överhanden och jag tror mig kunna klara av allt precis lika bra som alla andra och blir därför mäkta besviken när jag märker att så inte är fallet. Senast var det spinningpasset. Det har gått bra fram tills nu men den här gången var det riktigt tufft. Med (minst) fem kilos snabb viktuppgång blir flåset ganska snart ett faktum.

Blir arg på mig själv. Hur svårt ska det vara. Jag kan inte ens dammsuga av hela lägenheten utan att ta en paus. I det fallet är det ryggen som säger ifrån. Vila, säger Martin. Jag bara blänger och låter envisheten vinna. Vill inte vara den där mamman som oroar sig för viktuppgång, bristningar på magen och bröst nere vid knäna (det sistnämnda kanske inte är någon risk eftersom det kräver tuttar). Men jag kan inte låta bli att klaga över hjälplösheten. Till och med för att knyta skorna krävs ett val – andas eller knyta – för båda är helt hopplöst att genomföra samtidigt.

Nu känner jag mig fånig som klagar över småsaker och måste tillägga att magen också är helt underbar när man vet vad som väntar i slutänden av denna jäsningsprocess.

Kram Valrossen (bara betarna som saknas, men vem vet de kanske kommer.)

Lördag

Sovmorgon, träning, lunch på stan med goda vänner och så nationaldagsfirande i form av Sverige-Danmark matchen med ännu fler goda vänner. Som upplagt för leenden, skratt och en kanonlördag. Kan inte bli mycket bättre.

Vaknade tio över fyra i natt. Blev rädd, trodde Martin hade fått krampanfall. (Krampanfall är det värsta jag vet efter det som hänt Theo) Jag väckte honom och frågade hur han mådde och varför han skakade så mycket. Han sa att han spelade fotboll på grus. Jag borde ha förstått. Lugnade ner mig och somnade om. Kvart över sex vaknade jag igen. Denna gång av att jag fick kramp i benet. (kniven under madrassen magiska beskydd har slutat fungera) Var med ett skrik uppe ur sängen på två och en kvarts sekund. Kollade till Martin som vid det här laget brukar skratta hysteriskt åt mina akrobatiska färdigheter men han sov så gott. Frågade senare om han slutat bry sig helt och hållet om mig. Fick till svar: Jag var upptagen med en presskonferens efter fotbollsmatchen!

Hoppas ni har det minst lika bra. Hörs igen imorgon. Kram

Grumligt vatten

Att visa sig svag, visa sin sorg öppet och förändras till det bättre, starkare genom erfarenheter kan vara skrämmande. Men jag trodde det var skrämmande för personen ifråga och inte för omgivningen. Jag hade helt fel där. För de som tydligast visar sin rädsla, ofta genom hat, påhopp, förtal och andra trakasserier, är de som inte klarar av att se en medmänniskas öppna sår, tårar och svaghet. Det är de som tycker det känns obehagligt att över tiden se hur samma människa tar sig upp från krypande tillstånd till att återigen stå upprätt och antagligen mer rakryggad än tidigare.

Det måste vara skämmande att se någon växa sig starkare och bättre när man själv fortfarande febrilt simmar omkring i samma grumliga damm. Runt, runt för att inte drunkna i sin oförmåga till empati och respektlöshet. Det måste vara svårt att se till sina egna tillkortakommanden när sikten i vattnet bara är centimeterlång. Tänk vad enkelt det då är att istället klättra på andra. Göra desperata försök att dra ner sina rädslor och i det här fallet de människor som visar sig starkare i samma grumliga vatten för att härigenom få smak på överlägsenhetens bittra eftersmak.

Jo, jag är arg. Arg för att man inte vågar stå för sina åsikter. För att man bara vågar säga vad man tycker med en rånarmössa för ansiktet, genom skyddade telefonnummer eller genom långväga och elak ryktesspridning.

Sorg, svaghet, tårar är en mänsklighet. Styrka är att kunna hantera mänskligheten. Att hjälpa och att be om hjälp. Många är dom som bemästrar mänsklighetens konst. Många fler än de fula fiskarna i dammen. Men fiskarna knep är likväl energikrävande.

Eller som min kloka sambo sa: ”Tyvärr är det lättare att klaga o klanka ner på folk än att stötta dom. Klagan kräver ingen eftertanke”.

(Riktigt tråkigt att du stänger ner fönstret Marcus. Men jag kan förstå dig.)