Lördag

Sovmorgon, träning, lunch på stan med goda vänner och så nationaldagsfirande i form av Sverige-Danmark matchen med ännu fler goda vänner. Som upplagt för leenden, skratt och en kanonlördag. Kan inte bli mycket bättre.

Vaknade tio över fyra i natt. Blev rädd, trodde Martin hade fått krampanfall. (Krampanfall är det värsta jag vet efter det som hänt Theo) Jag väckte honom och frågade hur han mådde och varför han skakade så mycket. Han sa att han spelade fotboll på grus. Jag borde ha förstått. Lugnade ner mig och somnade om. Kvart över sex vaknade jag igen. Denna gång av att jag fick kramp i benet. (kniven under madrassen magiska beskydd har slutat fungera) Var med ett skrik uppe ur sängen på två och en kvarts sekund. Kollade till Martin som vid det här laget brukar skratta hysteriskt åt mina akrobatiska färdigheter men han sov så gott. Frågade senare om han slutat bry sig helt och hållet om mig. Fick till svar: Jag var upptagen med en presskonferens efter fotbollsmatchen!

Hoppas ni har det minst lika bra. Hörs igen imorgon. Kram

Grumligt vatten

Att visa sig svag, visa sin sorg öppet och förändras till det bättre, starkare genom erfarenheter kan vara skrämmande. Men jag trodde det var skrämmande för personen ifråga och inte för omgivningen. Jag hade helt fel där. För de som tydligast visar sin rädsla, ofta genom hat, påhopp, förtal och andra trakasserier, är de som inte klarar av att se en medmänniskas öppna sår, tårar och svaghet. Det är de som tycker det känns obehagligt att över tiden se hur samma människa tar sig upp från krypande tillstånd till att återigen stå upprätt och antagligen mer rakryggad än tidigare.

Det måste vara skämmande att se någon växa sig starkare och bättre när man själv fortfarande febrilt simmar omkring i samma grumliga damm. Runt, runt för att inte drunkna i sin oförmåga till empati och respektlöshet. Det måste vara svårt att se till sina egna tillkortakommanden när sikten i vattnet bara är centimeterlång. Tänk vad enkelt det då är att istället klättra på andra. Göra desperata försök att dra ner sina rädslor och i det här fallet de människor som visar sig starkare i samma grumliga vatten för att härigenom få smak på överlägsenhetens bittra eftersmak.

Jo, jag är arg. Arg för att man inte vågar stå för sina åsikter. För att man bara vågar säga vad man tycker med en rånarmössa för ansiktet, genom skyddade telefonnummer eller genom långväga och elak ryktesspridning.

Sorg, svaghet, tårar är en mänsklighet. Styrka är att kunna hantera mänskligheten. Att hjälpa och att be om hjälp. Många är dom som bemästrar mänsklighetens konst. Många fler än de fula fiskarna i dammen. Men fiskarna knep är likväl energikrävande.

Eller som min kloka sambo sa: ”Tyvärr är det lättare att klaga o klanka ner på folk än att stötta dom. Klagan kräver ingen eftertanke”.

(Riktigt tråkigt att du stänger ner fönstret Marcus. Men jag kan förstå dig.)

På rätt sida

Jag minns att jag var arg. Arg för att de inte lät honom vara ifred. Alla stirrande blickar på stan när jag och Theo gick ett varv. I och med att Theo för en lång tid inte kunde gå, blev vagnen oerhört betydelsefull. Han glömde bort att han var sjuk och kunde vara sig själv när han satt i den. Allt var som vanligt. Han älskade att gå på stan. Titta på folk. Vara en del av det som hände, där det hände. För min del var det en ångestladdad promenad. Jag var också förmodligen överkänslig, det förnekar jag inte men tycker ändå att det var en mardröm att se folks blickar när Theo tog av sig sin mössa. Han var så söt. Jag såg det. Alla andra såg nog bara ett kalt huvud och en port á cart med tillhörande slang under huden. Klart man tittar till, det säger jag inget om men att stirra. Där brister mitt tålamod...och det rejält. Jag sa dock bara till en gång. Det tog massor med energi.

Jag hoppas min älskling inte märkte något. Han älskade sin tur i vagnen och var lika glad som vanligt. Men för min del kändes det som ett svek av allmänheten. Som ett avståndstagande, ett vi och dom förhållande. Där vi var dom. Dom man tittar ut, som ser annorlunda ut, som skiljer sig från den stora massan. Om bara folk visste. Då skulle de skämmas. Jag stod i alla fall på rätt sida.

Fredag och ännu en arbetsvecka till ända. Ser fram emot en lugn kväll hemma i soffan tillsammans med sambo, film och pizza. Vad morgondagen bjuder på får vi se...
Kram

Sista resan

På semestern för två år sedan valde jag att följa med Martin och Theo ner till Västervik. Jag behövde komma bort från den här staden. Jag var på väg ut ur ett mycket trasigt förhållande, rädd rent av och hade ingen-
stans att bo. Det blev ett av de bästa besluten jag tagit i mitt liv.

Trots jobbigheter lyckades jag stund-
tals koppla bort allt
och bara vara och njuta av tiden med Theo. Vi gjorde allt tillsammans, allt från att gå ut och äta och leka i parker till att bada, titta på båtar, bygga kojor och åka färja över till Gotland där vi stannade ett par dagar hos goda vänner. På Gotland stod självklart en heldag i Kneippbyn på schemat. En väldigt lyckad dag, inte minst för Theo som älskade alla åkattraktioner, hoppmattor och Pippi Långstrump-föreställningar.

Detta blev vår sista resa tillsammans. Det visste vi inte då men oj vad betydelsefull den resan är idag. Det är ett minne för livet och ett beslut jag aldrig någonsin kommer att ångra. Det blev också ett andningshål för det som komma skulle. Theo var redan sjuk under den här perioden. Inget vi visste om då men så här i efterhand förstår vi att hans obefintliga matlust hade med tumörerna att göra. Men min lilla ängel var lycklig. Det var som om livet gav oss en sista chans att njuta tillsammans.

Likadant var det dagarna innan Theo fick sitt sista krampanfall som tillslut tog hans liv. Han hade då varit sjuk i åtta månader. Han fick ett stort krampanfall och vi åkte in akut. Efter ett par dagar på sjukhus gick kramperna över och på väg hem stannade vi till på McDonald’s för att äta. Theo hade inte ätit överhuvudtaget på flera månader (bortsett från sondmaten som gavs direkt in i magen) men ville helt plötsligt ha pommes. Den veckan fick han bara mer och mer energi. Han åt och var gladare än på mycket länge. En härlig vecka fick vi innan kramperna kom tillbaka och tog honom helt och hållet.

Jag tror inte det är ödet, tur eller något åt det hållet. Jag tror vi gavs en sista chans att få njuta av livet tillsammans. Livet gav oss en gåva som vi tog tillvara på och gjorde det bästa tänkbara av. Jag tjatar men med ett öppet sinne har man möjlighet att uppleva så mycket. Nu dröjer det ett tag tills vi får vara tillsammans igen.

Bilderna är på en lycklig kille från vår sista resa tillsammans.
Kneippbyn, Gotland sommaren 2007.

På gott och ont

Ni vet ju vid det här laget att jag är av den mening att ur allt ont, hur svårt det än må vara, följer något gott. Det gäller bara att ha ett öppet sinne och inte förlora sig själv i det mörker som följer och lätt kan ta över. Jag är helt övertygad om att Theo och hans sjukdom bidragit till att jag och Martin omvärderat en hel del och genom detta hittat tillbaka till varandra. Inte till det vi en gång hade utan till något nytt. Det är en ganska skön tanke. Att vår son tillslut fick oss att inse det vi för snart fyra år sedan helt glömt bort.

En annan liknande situation är allt som hände i mitt förhållande med J. Två hårda år, många tårar, sömnlösa nätter, psykiskt utmattning och ett gäng onda blåmärken resulterade i flera väldigt nära vänner som jag har stor tillit till och som jag vet ger vänskap för livet.

Det är väl bara när man fått distans som man inser att allt det onda faktiskt, på gott och ont, kan generera i bra saker, bra saker som nu är en del av mitt liv. Man ges inte något val vad gäller livets tvära kast. Däremot har man alltid ett val vad gäller inställning, hur man ser på det som händer och hur man hanterar det som livet ger.

I mitt fall kan det under omständigheterna inte ha blivit bättre. Även om jag önskar att saker och ting aldrig hänt. Men det är en hel annan sak.

Jag utlovade ett talande bildbevis från helgens slappa approach vid Öjjerska palatset. Vassegoda!

Kram

Oskrivna blad...

Kom precis på att jag inte har någonting alls planerat i veckan. Känns konstigt med tanke på att vi brukar fara hit och dit för att hinna med både måsten och opåtvingade roligheter. En normal människa kanske borde tycka att det är skönt med oskrivna blad i almanackan men så är jag kanske inte helt normal.

Jaja, ingen anledning till panik det brukar kunna ordna upp sig med saker att göra. Det är väl det som är charmen med impulser och oplanerade möten. Att bara göra det man känner för just där och då. För som jag har skrivit tidigare. Det är de helt oskrivna dagarna som brukar bli de bästa. Inga förhoppningar eller uppskruvade förväntningar som kan förstöra.

Ikväll väntar promenad och spinningpass. Ska bli skönt att få röra ordentligt på sig igen. Helgen blev alldeles för slapp vid poolkanten i Lindö. Bildbevis från just detta kommer förhoppningsvis imorgon. Till dess – ha det gott.