Glada minnen

Tillvaron som ett berg...

Alla kanske inte har varit med om händelser som bidragit till prioriteringsrevideringar. Det måste vara svårt att förstå de handlingar som följer på sådana erfarenheter när man inte besitter dem själv. Jag har erfarit den oförståelsen från flera håll. Inget jag klandrar någon för så länge någon låter bli att klandra mig på grund av min lärdom och hur händelserna i mitt liv påverkat mig och mina val de sista åren. För man förändras. Allt förändras i ljuset av händelser som skakar om och omvandlar den värld man tidigare levt i till något helt nytt. Till en mörkare alternativt ljusare plats beroende på hur man väljer att se på det. Hur man väljer att ställa sig till det öde man gets. Jag glömmer ibland bort hur stor förändring jag genomgått. Förändringen börjar bli vardag. Men bara tills jag minns varför och vad det är jag saknar. Då blir förändringen återigen kännbar, svår.

Jag tror att den gemensamma resan mellan mig och mina vänner som inte riktigt förstår den förändring man faktiskt genomgår lätt kan ta slut här. I alla fall den bekväma resan. Vill man fortsätta, vilket jag tycker att man i alla fall ska jobba för, får man kämpa och räkna med att återstoden inte blir lika guppfri. Det krävs en del arbete och kanske jobbigast av allt, det krävs en del självrannsakan. Men jag är fortfarande (ledsen om jag tjatar) av den mening att allt ordnar sig i slutänden...för oss alla.

”Tillvaron som ett berg, ett motstånd. Tillvaron som en träningsvärk, som feber”. Så twittrade Marcus Birro för två dagar sedan, den 26 maj, på årsdagen då hans son Dante gick vidare till samma, bättre värld som Theo nu befinner sig i. Imorgon är det den 28 maj det vill säga våran årsdag och jag kan nog inte förklara hur känns bättre än vad Marcus just gjorde. Inatt kl 04.15 är det precis ett år sedan min ängel provade sina vingar. Mamma är så stolt över dig Theo!

Kram på er mina vänner.

Halvsanningar eller total blottning

Varför är ”omskrivningar”, om jag får kalla dem så, så vanliga? Varför ska det vara så svårt att vara rak och ärlig, säga sanningen och visa sina känslor så som man verkligen känner och är. Det finns ingen bättre känsla än att sänka garden och berätta vad man öppet och ärligt tycker och tänker.

Är det rädslan för att den så betryggande fasaden som de flesta av oss så ihärdigt arbetar på ska rasa samman som ett korthus som påverkar ärlighetsgraden? Eller är det rädslan för att stå där blottad och ensam som skrämmer? Men bidrar inte återhållsamhet till att ensamheten känns mer extrem och påfrestande. Visst vi förblir trygga som en i mängden, sticker inte ut för mycket men ingen annan än vi själva vet om sanningen, känslan eller vad det nu kan vara så är det då inte bättre att ta risken och dela med sig.

Jag känner en person som är jätte bra på omskrivningar. Tyvärr påverkar det även mig. Jag försöker stå emot och säga vad jag verkligen tycker men det är svårt, svårt när man får halvsanningar tillbaka på ett öppet och blottande utlägg. Jag har i alla fall gjort vad jag kan. Sen är det upp till var och en att göra det som känns bäst för dem. Jag tänker hur som helst inte riskera att stå där med en massa osagda ord och outtalade känslor den dag det är för sent.

Må bra fina, fina vänner.

Enkel lycka...

Jag fick en fråga för ett tag sedan. En enkel och rak fråga kan tyckas så varför var den så svårt att svara på? Frågan löd: Är du lycklig? Vad svarar man på det när man saknar och älskar någon man aldrig mer få träffa så ofantligt mycket att det överskuggar allt annat. Samtidigt som man är så otroligt glad och längtansfull över att bära på ett nytt under.

Jag vet att det kanske låter fel, destruktivt rent av, men jag var osäker på om jag skulle kunna bli lycklig igen. Det var svårt att se mig själv lycklig efter det vi fått uppleva. Efter att ha fått se och känna den smärtan, det kaos och den saknad som alltid kommer att förfölja mig. Efter att ha förlorat mitt allt. Samtidigt finner jag lycka i de små tingen på ett enklare sätt. Man ser saker i ett ljus som inte var lika tydligt tidigare.

Lycka har således blivit någonting annat än vad det från början var. En omprioritering. En kompromiss. Inte en hel lycka men likväl ett stillande lugn och skön känsla. Lycka ska vara enkel. Ibland är den så även för mig men många gånger är den två känslor i ett. Det betyder inte att jag är mindre lycklig utan bara lycklig på ett annat sätt. På många vis vet jag att jag är lyckligare än många andra. Lyckligt lottad och glad över det som getts mig och finns kvar.

Var på styrelsemöte igår för Novahuset och ni som inte redan besökt hemsidan tycker jag ska göra det. Medlemsavgiften är bara 150kr/år och går oavkortat till arbetet med att ge råd, stöd och hjälp till tjejer/kvinnor (och deras anhöriga) som utsatts för någon form av sexuella övergrepp. www.novahuset.com

Kram på er mina vänner.

Riskabel succé

Så var vi inne på den här långhelgens sista anhalt. Det har som vanligt gått alldeles för fort. Inte så konstigt när man har haft fullt upp kanske. Vi har verkligen varit aktiva och lagt mycket tid på att träffa våra vänner. Det ger mycket energi och energi kan man inte få för mycket av.

Det är skönt att hela tiden ha något att se fram emot. De svårare stunderna blir på något sätt enklare att ta sig igenom. Har inte haft så många den sista tiden. Någon svacka här och där men den börjar vanligtvis på grund av något helt annat och övergår så i mindre roliga tankar kring vad vi gått igenom.

Veckan ser ganska normal ut. Jag ska till Mvc en sväng och så är jag ledig på torsdag (årsdagen sedan Theo gick bort). Den dagen håller jag öppen, beroende på hur jag/vi mår.

Idag blir det relativt lugnt. Ska ta mig ut på en långpromenad och gå förbi Theo. I eftermiddag blir det så Styrelsemöte för Novahuset. Ska bli skönt att få göra lite nytta.

Tack till Jennie och Daniel för en väldigt trevlig 30-årsfest igår. Så många gravida och nyblivna mammor på ett och samma ställe kan verka riskabelt. Men ställ ett par skålar chips och godis på bordet så blir det succé. "Papporna" höll sig konstigt nog på sin kant.

Säg bara till Jennie om du vill ha hjälp med att plantera blommorna. Du vet jag är en jäkel på trädgårdsarbete. Föddes med gröna fingrar. (och vaknade tydligen ironisk).

Kram på er alla. Imorgon är det måndag igen. Måndagen i sista veckan i maj. Tiden går alldeles för fort.

Lördag

Lördag och hittills en ganska lugn sådan. Blev en powerwalk och spinning i morse för att sedan varva ner med en lunch, i bästa tänkbara sällskap, på stan. Nu är det dags att ta det lite lugnt innan det blir 30-års fest.

Gårdagen avslutades på bästa tänkbara sätt...ute i Lindö, tillsammans med många och glada vänner, ätandes helt underbart god mat från grillen. Många skratt (och tårar till följd av skrattet) blev det, vilket gav mycket energi till idag.

Hoppas ni har det lika bra som jag. Kram på er!