Riskabel succé

Så var vi inne på den här långhelgens sista anhalt. Det har som vanligt gått alldeles för fort. Inte så konstigt när man har haft fullt upp kanske. Vi har verkligen varit aktiva och lagt mycket tid på att träffa våra vänner. Det ger mycket energi och energi kan man inte få för mycket av.

Det är skönt att hela tiden ha något att se fram emot. De svårare stunderna blir på något sätt enklare att ta sig igenom. Har inte haft så många den sista tiden. Någon svacka här och där men den börjar vanligtvis på grund av något helt annat och övergår så i mindre roliga tankar kring vad vi gått igenom.

Veckan ser ganska normal ut. Jag ska till Mvc en sväng och så är jag ledig på torsdag (årsdagen sedan Theo gick bort). Den dagen håller jag öppen, beroende på hur jag/vi mår.

Idag blir det relativt lugnt. Ska ta mig ut på en långpromenad och gå förbi Theo. I eftermiddag blir det så Styrelsemöte för Novahuset. Ska bli skönt att få göra lite nytta.

Tack till Jennie och Daniel för en väldigt trevlig 30-årsfest igår. Så många gravida och nyblivna mammor på ett och samma ställe kan verka riskabelt. Men ställ ett par skålar chips och godis på bordet så blir det succé. "Papporna" höll sig konstigt nog på sin kant.

Säg bara till Jennie om du vill ha hjälp med att plantera blommorna. Du vet jag är en jäkel på trädgårdsarbete. Föddes med gröna fingrar. (och vaknade tydligen ironisk).

Kram på er alla. Imorgon är det måndag igen. Måndagen i sista veckan i maj. Tiden går alldeles för fort.

Lördag

Lördag och hittills en ganska lugn sådan. Blev en powerwalk och spinning i morse för att sedan varva ner med en lunch, i bästa tänkbara sällskap, på stan. Nu är det dags att ta det lite lugnt innan det blir 30-års fest.

Gårdagen avslutades på bästa tänkbara sätt...ute i Lindö, tillsammans med många och glada vänner, ätandes helt underbart god mat från grillen. Många skratt (och tårar till följd av skrattet) blev det, vilket gav mycket energi till idag.

Hoppas ni har det lika bra som jag. Kram på er!

Dagens tanke...

Saknad kan vara så stark att den infiltrerar livets allt. Minsta beståndsdel, handling och tanke påverkas av det man inte längre har och av förståelsen av att det man en gång hade aldrig mer kommer tillbaka. Jag förstår inte att man inte kan inse värdet av det man har förrän det på något sätt är borta. Jag förstår inte varför man så enkelt tar livet och dess innehåll förgivet.

I många avseenden ger livet oss bara en chans. Det gäller att komma till insikt att detta många gånger är den enda chansen och att man där och då, hur skrämmande det än må vara, måste ta den innan det är försent. Vi skulle slippa ägna oss åt att ifrågasätta, tänka på hur det hade varit om allt varit annorlunda och slippa saknadens många gånger starka påfrestning. Vi skulle må bättre. Så frågan kvarstår: varför ska det vara så svårt?

Igår blev en bra dag. Fullt upp i strålande solsken och hyfsad värme. Hamnade efter lite bestyr här i stan ute på landet. Tog en fika innan det bar av mot Lotorps IF där jag och ett glatt gäng kollade på div 5 fotboll i solen. Väl därifrån blev det mat på Munken.

Idag lyser solen med sin frånvaro och jag ställde klockan (på min lediga dag) på halv sex (tidigare än vad jag arbetande dagar går upp) för ett spinningpass. Så här i efterhand var det helt klart värt det. Idag blir det en hel del bestyr inomhus innan jag hoppas på bättre väder för grillning tillsammans med glada vänner ute i Lindö framåt kvällen.

Ha det mina vänner så hörs vi av igen i morgon. Kramar!

Öde eller ansvar

Ibland undrar jag om livets öde redan är förutbestämt. Att vissa åker på livets väg i form av en raksträcka medan andra får ta sig igenom kurva efter kurva och försöka ta sig upp ur en eventuell dikeskörning på bästa möjliga sätt. Eller är det så att vi själva ansvarar för livets vändningar genom våra handlingar och de konsekvenser som följer. Kanske är det en kombination av de båda. Men jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror också att oturen har ett finger med i spelet. Jag finner ingen annan förklaring till de orättvisa och hänsynslösa händelser som många tvingas genomgå.

Självklart ändras synen på dessa alternativa möjligheter beroende på vart i livet man befinner sig och hur man mår. För egen del känns det just nu som om livet jävlas med mig. Som om ödet spelar mig ett spratt och skrattar mig rakt i ansiktet. Självklart står jag inte helt ansvarslös till detta. Mina handlingar har tagit mig dit jag är men dessa grundar sig på det öde som getts mig samtidigt som oturen inte riktigt tycks vilja släppa taget om mitt liv.

Vad jag menar är att jag önskar att det för tillfället vore lite enklare att leva. Jag har haft det svårare, mycket svårare. Men jag är fortfarande på långt avstånd från den enkelhet och bekymmerlöshet som jag så här i efterhand förstår att jag levde i innan ödet bestämde att jag skulle få gå livets hårda skola. Jag antar att tajming också spelar en avgörande roll i det hela. Något jag tycks sakna helt och hållet. Men jag står fortfarande vid tron på något gott vid de onda tingens slut. Vad är annars meningen? Är det något jag ska lära mig och vad ska jag med denna kunskap till?

Livet skapar frågor. Stora frågor. Nu gäller det bara att hitta svaren.

Det var dagens tanke. Vill bara tacka det glada gäng som gjorde oss sällskap på O´Learys igår. Trevlig och oplanerad tillställning med en överraskad 1-0 vinst för Hammarby som anledning att fira.

Hörs snart igen. Nu ska jag njuta av ledigheten. Kram kram kram.

Kraftlös

Vissa dagar kommer orden inte lika lätt. Idag är en sån dag. Därför få ni nöja er med Kentas låttext ”Just idag är jag stark”... En helt underbar låt som ger styrka kraftlösa dagar som denna.

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser fram emot härliga tider
Jag ser kvinnornas ben
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Tack snälla ni för att ni finns! Kram

Stora frågetecken...

Idag satt jag på bussen och mindes några händelser på sjukhuset när tiden med Theo var som värst. Vi tacklade mycket av våran sorg, hjälplöshet och oro med skratt. Befängt kan låta men det var rent av livsavgörande i många situationer. Dessutom ville vi skratta med Theo den tid vi hade kvar, få honom att, trots många svåra stunder och sjukhusmiljö, le och känna att vi faktiskt kunde må ok under omständigheterna.

Med risk för att ni kommer sätta stora frågetecken kring min psykiska hälsa tänker jag försöka återberätta två händelser jag minns särskilt väl. Den ena på uppvaket efter att Theo fått sin sond inopererad i magen. En liten knapp med en lång och smal slang som gick rakt in i magsäcken. Genom den matade vi Theo med sondmat en gång i timmen, vilket var ganska besvärligt till en början. Vi satt där nere på uppvaket mitt i natten, jag och Martin. Viktigt att komma ihåg är att vi inte sovit ordentligt på flera dygn och var liksom efter varje ingrepp jätteoroliga för hur Theo skulle må när han vaknade upp.

Post op. är inget roligt ställe att vara på. Många väldigt sjuka och nyopererade människor ligger där för att vakna upp. Förutom jämmer och obehagliga stön av smärta är det tyst och stämningen minst sagt dämpad. Theo sov fortfarande och vi tittade på slangen han hade fått i magen. Plötsligt säger Martin. ”Hur fan ska vi få in köttbullarna där”? Jag som tänker i bilder fick tydliga illustrationer av hur vi desperat försökte trycka in diverse maträtter genom den där lilla slangen och som på alla ställen man inte ska/får skratta brast det helt och hållet. Helt omöjligt att sluta. (Trots systrarnas iskalla och något förbluffande blickar).

Den andra händelsen var i väntrummet uppe på strålbehandlingen. Vi väntade på att Theo skulle strålas klart tillsammans med andra anhöriga och cancersjuka patienter som väntade på sin tur. Även här är stämningen en aning dämpad och nedstämd. Det var vinter och julsånger spelades på låg nivå i rummet. Så säger Martin högt och ironiskt: ”Den här sången är väl ändå ganska opassande” och syftar på Jul, jul strålande jul, som precis börjat strömma ur högtalarna. Gissa om jag skrattade så jag tjöt. Tårar är nog ganska vanligt på både dessa ställen, dock inte till följd av två ”vuxna” föräldrar som i väntan på sin cancersjuka sons avklarade behandling halvligger över stolar och bord i desperata försök att dölja skrattet för en något moloken omgivning.

Tack Martin för din sjuka humor. Den har helt klart varit avgörande för min överlevnad. (Tack också till alla ni andra som fick/får mig att skratta och le under en svår tid).