Värkande vad och fnissande Martin

Har fått lite av en bakläxa av mina vänner. Av det jag berättar för dom har de önskemål om vad som egentligen borde vara riktigt bloggmaterial. Så här är favoriten från valborgskvällens konversation. (Bildbevis saknas dock, tack o lov).

Berättade igår för dem att jag börjar få kramp i vaderna igen på grund av graviditeten. Jag hade samma problem när jag väntade Theo. Ett ganska litet problem kan tyckas och kul för andra när Martin detaljerat och gladeligen berättar hur jag mitt i natten gör en av de snabbaste situpsen som någonsing gjorts, ger i från mig ett illskrik och hoppar ur sängen. (jag måste påminna er om att jag trots att magen inte är groteskt stor inte alls är lika smidig längre) så redan här har Martin garvat ihjäl sig. Väl ur säng får jag naken och härlig stretcha tills krampen släpper innan jag kan återgå till att försöka somna om med en värkande vad och en fnissande Martin vid sidan av. (jajemen, körde en repris på denna one man show i natt igen och jag har en känsla av att det bara är en i raden av hastigt och otrevligt uppvaknande). Tack älskade bebis.

Men vad gör man inte för att dela med sig av livets goda. Vänta du Åsa tills det är din tur att vänta liten. Då är det jag som skrattar både bäst och sist. Tack för igår förresten. Ett väldigt trevligt initiativ. Tobbe är en jäkel vid grillen. Ses snart nu är det ett spinningpass som gäller innan jag ska försöka ta tag i dagen.

Fjärilsvingar

Bebis är nu 11–12 cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150 g. Ögonen är slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått pyttesmå naglar. Det lilla hjärtat pumpar runt ungefär 24 liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Bröstkorgen hävs och sjunker när det tränar sin andning.

Jag börjar känna av sparkarna ganska tydligt nu. Det är inte full fart ännu men på kvällen när man lagt sig till rätta i tv-soffan blir bebis otålig och vill att jag ska röra på mig. Lättare att somna in när mamma rör på sig antar jag. Men jag orkar inte och tycker att det är min tur att få vila. Dessutom är det fortfarande (så länge sparkarna känns som fjärilsvingar och inte är välinriktade mot både blåsa och revben) helt underbart att känna de små sparkarna så jag ligger retsamt, dock välbehövligt kvar.

Valborg idag och festligheter väntar efter jobbet. Vi ska och grilla hos goda vänner i Sörping. Skönt med lite extra ledigt och speciellt som vädret är helt fantastiskt. Även om jag fått må riktigt bra nu i två veckor är jag helt slut om kvällarna så en extra ledig dag att bara göra vad man vill på är välkommet. Blir nog, hör och häpna, grillning på fredag också. Men då åker vi åt andra hållet – landet och familjen väntar. Bara så ni vet ifall jag inte hinner blogga när jag är fullt upptagen med att vara ledig. Kram

Livets vändningar

Jag vet inte om det är någon sorts ålderskris nu när jag närmar mig de trettio men på något sätt har mina första trettio år passerar revy på sistone. Jag har varit med om den del. Saker som format mig till den jag är idag. Saker som jag lika gärna kunde gått under av men som jag faktiskt tagit mig igenom och kommit ut lite starkare, lite förståndigare och väldigt mycket stadigare ur på andra sidan.

Den tunga perioden började egentligen för lite mer än fyra år sedan då jag gick igenom en jobbig separation från Martin. Efter det levde jag som ensam och arbetande mamma i två år samtidigt som jag gick igenom ett förhållande som bara kan liknas vid helvetet själv. Det hela slutade med att jag eftersom jag aldrig riktigt räckte till blev utmattningsdeprimerad och blåslagen. Jag tog mig ur både utbrändhet och förhållande precis lagom som Theo blev cancersjuk. Sen följde ett nytt helvete innan allt bara blev svart, tyst och ensamt. Och nu har det snart gått ett år utan älsklingen. Jag har tagit mig genom både mörker, tystnad och ensamhet och känner, trots att Theo för alltid kommer att fattas mig, som om jag genom allt blivit berikad och vuxit.

Så här i efterhand vet jag inte hur jag orkat med. Det har varit något konstant i fyra års tid. Jag antar att man bara tar sig framåt när man inte ges något annat val. För att ge upp var aldrig något alternativ. Idag väntar jag på bebis, tittar på bostadsrätter och planerar för bröllop. Det är konstigt vilka vändningar livet kan ta. Men en sak är säker jag skulle aldrig klarat av de här sista åren utan mina vänner och min familj. Inget ont som inte för något gott med sig. För riktigt bra vänner har jag gott om. Tack alla.

Nu ska jag arbeta mig genom återstoden av dagen innan det blir ett välbehövligt besök hos frisören. Förhoppningsvis hinner jag med en kvällspromenad upp till ängeln innan tröttheten slår till. Vi hörs. P&K

Det här med sorg...

Det här med sorg och människor som flyr sorgen genom att ignorera den har varit en återkommande tanke den senaste veckan. Jag både förstår och ställer mig helt frågande till hur man kan reagera på en sörjande människa på det sättet. Jag förstår att det är den egna rädslan som sätter gränser för hur nära man vill komma en person i sorg. Jag förstår också att det, i många fall däribland mitt, också är närheten och tankarna på sin egen död som skrämmer. Det jag inte förstår är varför man då skyller på allt annat för att slippa ha med sorgen att göra. Det jag inte förstår är oförståelsen för den empatiska aspekten. Är man inte rädd för att hamna i samma situation. Att själv drabbas av sorg och bli ensam kvar för att man helt plötsligt blivit skrämmande för omvärlden. Sorg drabbar alla, obarmhärtigt och orättvist nog.

Det är svårt att förklara sorg. Att sätta ord på hur sorgen känns. Marcus Birro beskriver sorgen så här: Jag lever som i ett angränsande rum. Sorgen fungerar så. Man står i ett tomt rum med örat tryckt mot väggen och hör människor röra sig i husen, slamra, tala, skratta och leva. Man har lindat in alla knivar i varma handdukar för att vara, som det heter, på den säkra sidan. Mitt i sorgen lever man förvisso men man är också död. Man är fri men inlåst. Det går inte att byta rum. Fönstren är övertäckta. Fast november är bara ett enda grått långfinger ändå. Man bankar på väggarna men ingen hör. Folk har fullt upp med sina egna liv. Kärnan är alltid förvirring, alltings uppkomst stavas alltid kaos. Men det går att bringa kärleksfull ordning i detta kaos. Det går att överleva mitt i döden.

En talande text där jag känner igen mycket. Den första tidens ”instängdhet”. Som om man levde i en bubbla där allt utanför verkade gå i ultrarapid. Mumlandet när folk pratade, leenden som värmde att se men som på något sätt studsade mot bubblans yta, som inte riktigt nådde in till mig där jag satt i kyla och ensamhet. Jag vet inte när bubblan försvann men nu är den borta. Jag är återigen en del av världen. Det är både skönt och skrämmande. Men betyder inte på något sätt att jag glömt och gått vidare. Jag har bara anpassat mig efter tillståndet som råder. Tiden läker inga sår. Tiden bidrar dock till att det svårhanterliga blir vardag. Alla jobbiga tankar och känslor har redan tänkts. Jag känner igen dom nu och de skrämmer inte längre eftersom jag ofta vet hur de ska tas. Jag har lärt mig leva med dem. Därför är jag inte heller lika skrämmande för min omgivning.

Det har gått ett år om exakt en månad. Ett år av extrem sorg och smärta. Ett år av saknad efter allt jag hade, efter en stor del av mig själv. Efter min älskling, mitt allt, mitt leende och skratt. Jag fick lära om. Jag lär fortfarande, haltar fram men tar mig åtminstone framåt, i min egen takt. Som en halv människa men ändå så mycket starkare än de flesta hela.

"Bli polare med allt det svarta"

Måndag igen. I mina ögon är ju måndagar som ni kanske redan förstått ett nödvändigt ont, en dag man bara vill ta sig igenom och förbi för att komma åt resten av veckan. Dock fick jag tankeställare när jag läste Marcus Birros ”Svarta Vykort”. Han skriver så här:

Det är måndag igen. Det är alltid måndag. Man hinner liksom bara lägga sig till rätta, borra in huvudet i kudden, så ringer klockan och det är måndag igen. Men man ska inte stöta bort den där vännen bara för att han luktar lite illa. Livet består av tusentals måndagar och väljer man att skjuta hål i alla dem är det massor av väsentlig tid som bara går förlorad, som bara faller död ner.

Det går inte att fly. Man kan springa så hårt man kan, man kan välja de allra pissigaste barerna, de ensammaste kvinnorna, den billigaste ölen. Man kan till och med låta sitt skratt stiga som rökringar mot taket. Det blir måndag ändå. Det är det skrämmande i kråksången. Det går inte att fly från vardagen. Och varför skulle man....Måndagen har kommit vad jag än gjort. Det är lika bra att haja grejen. Det är lika bra att bli polare med allt det svarta som man bär på. Det går att sträcka ut en hand och röra vid allt det hemska.

Jag ska försöka bli vän med mina måndagar. Jag arbetar på att bli vän med allt det hemska och jobbiga. Trots att det är svårt, tar tid och gör ont. För i slutänden är det bara mig själv det drabbar när jag går omkring och funderar, grubblar och blir upprörd över det hemska. Det hemska försvinner inte. Man kan inte få det ogjort. Man kan bara göra sitt bästa för att hantera det på ett så bra sätt som möjligt. På ett sätt som gör att man under omständigheterna mår bra. Oavsett om det hemska är någons död, en ovän eller en måndag. Ta kontroll över det hemska i ditt eget huvud och bli vän med det. Det hemska kanske inte försvinner men jag törs nästan lova att det blir mindre hemskt.

Dags att fortsätta leva min måndag och arbeta på det hemska.

Bevingade lilla ängel

Just nu känns livet ganska enkelt. Vilken skillnad det blir när man får må bra. När man får umgås och spendera tid med riktigt goda vänner, när värmen är här och när solen skiner.

Igår blev det promenader, glass, spontanfika, Theo besök (såklart) och på det trerätters middag och musikal med tjejerna innan vi slöt upp med grabbsen på Trägår´n och gick vidare för dans på Bomull. Den enda ånger jag har från igår är mitt skoval som fortfarande gör sig påmint på mina fötter. Men det är vår och vår kräver högklackat.

Dags att ta tag i söndagen. Ska börja med en promenad upp till min bevingade ängel. Se om han har tid att lyssna på vad mamma har att säga eller om han lekar och cyklar med alla andra änglabarn som togs ifrån oss alldeles, alldeles för tidigt.

Vi hörs igen i morgon.