Tisdag den 17:de

Dagens horoskop säger att min tur kanske är på väg att vändas till det bättre. Under hela dagen kommer jag att må bra men på kvällen kan jag bli mycket trött. (tusan det stämmer ju på pricken in på alla mina dagar! *förvånad min*) Mitt förhållande är rofyllt och harmoniskt och gör mig glad. (Rofyllt ja men det beror nog mest på att han åker utomlands ikväll och lämnar mig ensam i 17 dagar!!!)

Idag är jag glad över "Kung" Ole Einar Björndalens prestationer i skidskyttet som gick i morse. Jag har en tendens att bli lite halvnorsk när jag sitter framför Tv:n och rycks med i spänningen.

Är också glad för Martins överraskning när jag kom hem igår. Se bild.
Mumma...behöver jag säga att jag ska till gymmet efter jobbet idag. Men bara för att lugna samvetet en aning inför kvällens tårtbit. *fniss*

Theos rum

Jag har ett favorit rum. Det existerar inte längre mer än i minnet men betydelsen av det är oerhört stort. Det är ett rum för några få speciella. Ett rum som får mig att känna trygghet, kärlek och glädje på ett ovanligt underbart sätt. Rummet värmer som en lång och ärlig kram med någon jag tycker mycket om. Som den sortens beröring som verkligen betyder någonting och som man aldrig vill ska ta slut.

Jag hör skratt när jag blundar och tänker på rummet. Skratt och sång, från bus och lek. Fantasifullhet och äventyr hör rummet till. Den sortens fantasi som bara ett barn kan förmedla och som kan förvandla rummet till vad som helst. Detta gör att rummets väggar skvallrar om en välkomnande bekymmerslöshet i ett kaosartat hav av känslor.

Det är ett ljust rum, ett sådant ljus som tränger igenom även slutna ögonlock. Ett annorlunda rum med en annorlunda form som berättar en sorglig historia blandade med enorma glädjestunder för de små och mest förgivet tagna företeelser. Rummet är luftigt och stort och tjänar många syften. Framförallt är det en trygghet mot allt ont och all okänd mark utanför. Ett skydd från ensamhet. I det rummet är vi alltid tillsammans.

Rummet förmedlar en enorm saknad efter den lycka som fanns. Det är ett rum som får mig att känna mig både stor och otroligt liten på en och samma gång. Rummet är en spegel av en underbar människa jag en gång kände och som jag alltid kommer ha med mig. En liten människa som gjorde stora avtryck. Rummet hör till en ängel. En ängel som njöt och levde livet fullt ut.

Kunde inte låta bli...

Jag vet det är ett och ett halvt år kvar men visst är dom fina. *ler*

Förvånad men starkare

Jag erkänner, jag blev jätte förvånad över hur mycket den här bloggen hjälper mig. Jag har alltid skrivit, även innan vår "förlust", men då bara på papper, idag noggrant undangömda i någon byrålåda någonstans. Att skriva så här offentligt är alltid en risk. Speciellt eftersom det jag skriver om ofta är känsligt, väldigt personligt och ett ämne man, så som jag uppfattat det, gärna blundar för eftersom det är för svårt. Jag avundas er som kan blunda. Jag har inte det valet. Jag lever med det svåra, det här är mitt sätt att göra det så lätt som möjligt.

Det jag blev mest förvånad över var all positiv respons. Från både väntade och oväntade håll. Och det gör mig så glad. Vad jag vill ha sagt är Tack! Tack alla för stöd, vänliga ord och kommentarer och för att ni visar att ni finns där. Det gör mig ännu starkare.

Bifogar en liten dikt jag precis fick av en person som betyder mycket för mig. En oväntad vänskap som vuxit till sig genom svåra tider. Men vi står fortfarande sida vid sida och vet att vi alltid kommer göra det.

"Jag klamrade mig fast vid hans lilla hand.
Var rädd att han skulle gå
och jag bli ensam kvar
vilsen i världsalltet"

Att gå vilse behöver inte betyda att vi kommit bort.

Vi kommer alla bort ibland. Rent fysiskt är det lätt att förlora sig själv längs med livets alla vägval och kurvor men härifrån är det relativt enkelt att fråga om rätt väg hem. Tappar man bort sig på ett mer själsligt plan, med minst lika många svängar och valmöjligheter kan det vara svårare att hitta tillbaka igen.

Vi kan nog vara vilsna även om vi tror oss ha fullständig kontroll. Det är inte svårt att ljuga för sig själv om man är rädd för sanningen. Att komma bort är ingen bedrift, att hitta hem är desto svårare. Jag pratar inte så mycket om någon fysisk resa utan om den inre vandring de flesta gör, en resa utan tydligt slut. Ibland kan det nog till och med vara bra att tappa bort sig själv. Då tvingas man leta och se sin person utifrån ett nytt perspektiv. Kanske tvingas man till och med till att rannsaka och reflektera över saker man inte sett, trott eller anat om sig själv förrän just där och då.

Oavsett väg och val så förändras man och påverkas av den rutt man valt. Hittar man tillbaka till utgångspunkten man en gång startade sin bana från, kan den te sig annorlunda eftersom man ser på den utifrån helt eller delvis nya ögon. Detta är också en erfarenhet. Kanske blir en vardaglig och grå plats till ett nytt och vackert läge. Kanske blir det viktiga inte lika betydelsefullt längre. Kanske omvärderas hela din varelse utifrån en större mening och innebörd.

Jag tror det är viktigt att tvinga sig till att våga lämna sin trygghet, att våga ge sig ut på outforskade vägar, stigar, farleder, små som stora, med målet att hitta sig själv. Inget utvecklar som resor. Vi gör dagligen resor, vilka formar våra jag som vatten slipar ner berg. Sakta men säkert, smekande rörelser mot fasta vassa kanter. Inga val vi gör, hur ogenomtänkta de än må verka, är tagna ur luften. Alla våra val beror på erfarenheter, händelser eller känslor vi känner utifrån händelser vi varit med om eller karaktärer vi sprungit på. Även om vi kan stå frågande till våra egna beslut så finns det alltid en anledning bakom.

Det svåra i detta fall är att låta bli att döma andras val utifrån våra egna vägar. Ingen väg är den andra lik och alla går vi åt olika håll, i olika tempo och med olika resultat. Vissa vägar är smala, andra breda. Vissa är rakare och några slingrar sig fram. De flesta vägar har gupp, uppförsbackar, fallna träd som blockerar vår framfart. Men alla vägar går framåt, tar oss dit vi vill och är på väg.

Vad jag vill ha sagt är att alla har vi anledningar till det vi säger, känner och gör. Men få tar sig verkligen tid till att förstå orsaken bakom. Vi tar oss inte ens tid till att förstå våra egna bakomliggande orsaker så hur ska vi kunna få tid till att förstå oss på andras? Hade vi haft tiden eller snarare prioriterat de bakomliggande orsakerna till våra val hade vi haft större förståelse för både oss själva och våra medmänniskor. Större förståelse till varandra och förhoppningsvis större medlidande i ett själviskt samhälle.

Ur min dagbok 15/06 2008

Det här skrev jag den 15 juni (två dagar efter Theos begravning)

Kom precis hem från graven. Har hälsat på Theo. Det känns så konstigt. Både fint, lugnt och så otroligt jobbigt på samma gång. Jag sitter här och minns hans begravning.

Vi gjorde i ordning inne i kapellet. Runt hans fina, lilla vita kista. Blomsterdekorationen i grönt och vitt, vita rosor och gröna hjärtan på tråd. Ljusen runt kistan, kortet på en livsglad Theo, så som vi vill minnas honom. Martin tittade på honom en sista gång, som för att vara säker på att det verkligen var honom vi begravde. Begravningsrepresentanten skruvade sedan igen kistan med en skruv vid huvud och fotändan. Det var riktigt jobbigt.

Vi gick ner från kapellet för att möta upp de andra. Vädret var mulet. Tillsammans gick vi tillbaka under tystnad. Tunga steg. Mot den vita kistan som lystes upp av de levande ljusen. Ulf Lundells låt och Theos favorit "Hon gör mig galen" ljöd ur högtalarna och vi gick fram till kistan en och en för att tända ett varsitt ljus som vi placerade runt Theo. Han log nog just då.

Prästen talade om frihet. Om Uffes låt som vi enligt tradition sjöng till när vi åkte hem från sjukhuset som för att fira vår frihet, även om det bara varade i några dagar varje gång. Hon talade om att Theo älskade att cykla, en annan sorts frihet. Om Hammarby och hans älskade knasbollar. Vi avslutade ceremonin i kapellet med Bo Kaspers låt "Vi bygger en ny skön värld" En glad sång som förmedlar hopp och framtid. Den var för oss alla som blev kvar när Theo gick vidare.

Vi bar ut kistan till den låten. Väl vid graven när morfar, farfar, Jesper och Martin firat ner Theo för sin sista vila, försvann de mörka molnen. Precis över oss blev himlen blå och solen tittade fram. Jag är övertygad om att Theo lös på oss. Theo kom hem, log och cyklade vidare.