Skrattgaranti på söndagar

Frisörskan och 2-barnsmamman Gulletussan i serien "Mia och Klara" 20.00 på söndagkvällarna är skrämmande lik (till sättet) min frisör Johanna på Swea i Norrköping. *blink*

En brunn av intensitet

Mitt ärr är paradoxalt nog enormt men ändå osynligt. Det syns inte men påverkar allt. Det sitter på insidan men känns som tyngder på mina axlar. Som betong som bundits fast runt anklarna som gör varje steg prövande svårt.

Många har ärr som mitt. De är inga skråmor, inga sår utan djupa brunnar av intensitet. Det är ett livets märke, en prövning vars smärta om möjligtvis bleknar men aldrig helt försvinner. Något man måste lära sig att leva med, val man måste acceptera att man gjort, misstag man aldrig gör om, insikter man lärt för kommande liv och erfarenheter man delar med andra.

Ärren är kompromisslösa. De tar varken hänsyn till omständighet eller erfarenhet. Rättvisa existerar därför inte, istället är det ödesmaktens regler som driver ärrets raseri. Vi är alla underlägsna livets märken. En tröstande vetskap i hopplöshetens makt.

Fredag! (den 13:de)

Jo rå, det blev fredag den här veckan också, var lite tveksam ett tag där i mitten på veckan men man kan alltid lita på fredagarna, de kommer troget och när man som mest behöver det. Jag är inte skrockfull så att det är fredag den 13:de berör mig inte. Sist det var fredag och den 13:de begravde jag min son. Ingen lyckodag direkt men en väldigt fin dag i sällskap av alla jag älskar.

Idag är jag nog mest glad för att jag precis skickat iväg mina intervjutexter jag arbetat med sedan igår kväll. Tajt deadline ställer krav, men är samtidigt kul och otroligt skönt när man är klar. Träffade många intressanta läkare och sjuksköterskor igår. Alla på gott humör, vissa mer pratglada än andra. Jag har funderat lite på hur jag skulle bete mig om jag "råkade ut" för någon som mitt yrkesverksamma jag. Frågvis och nyfiken på allt och inget, med penna och papper i högsta hugg och med en fotograf i hasorna. Det är svårt att prata om sig själv och sin historia på det sättet. I alla fall skulle jag tycka det och därför väga varje ord innan det tillåts ämna läpparna. Man lägger ansvaret av orden, uttryck och på sätt och vis även mening och innebörd i händerna på en främmande människa. I det här fallet är det väl ingen fara. Det är ingen nationell publikation texterna går ut i direkt, men ändå. Rätt ska vara rätt och med en allmän uppfattning om att journalister bara är ute efter det "gottiga" och vinklar hej vilt så skulle jag nog inte lita på den där personen som ställer små till syntes oskuldsfulla frågor utan att tro att det ligger någon illvillig baktanke under ytan. Hur som helst; är glad att jag är klar...för den här gången.

Idag är jag liksom alla andra dagar också glad för Chris Cornell. (se bild)

I morgon är det alla hjärtans dag. Brukar inte göra någon grej av detta men får nog passa på att mysa lite extra eftersom det är sista helgen jag och Martin har innan han ska åka på någon liten resa. (har inte lyssnat så noga, han har sagt något om en liten båt, i ett litet hav (full av stora hajar Kenna!!!) någonstans långt bort) 17 dagar ska dom vara borta. Bitter? Jag? Lite avis kanske...vem skulle inte byta det här slasket mot 17 dagar av sol och värme...

Need I tell u, det blir mingel på Munken ikväll. Vi ses där gott folk. Puss!

Idag, här och nu!

Att stanna upp ett ögonblick när man är fullt upptagen med livet kan vara svårt även om skälen är flera och väldefinierade. Ibland behövs det ingen större anledning mer än att vi alla emellanåt behöver stanna eller i alla fall sänka tempot för att inte missa anledningen till att vi andas. Orsaken är inte helt omöjlig att missa i den hastighet vi idag helt omedvetet anpassar vår vardag efter. Det är ett omänskligt tempo med ohumana och orimliga krav om man samtidigt ska hålla sig inom hälsans och glädjens gränser för maximalt välbefinnande och tjusning.

Grunderna är ofta klara, liksom varningsklockorna, även om vi ofta väljer att titta åt andra hållet när den röda flaggan hissas i topp. Vi vill inte se för vi har inte tid. Vi vill inte se förrän vi är så illa tvungna att titta.

Att glömma bort orsaken till att vi andas, att vara för upptagen med att ge livet en mening är inte skälet bakom vår existens. Vad ska vi med livets mening till när vi hittat den o kommit på att vi glömt bort att leva under tiden vi letade? Varför ska vi andas om vi andas i en ouppnåelig fart för att behaga andra utan att fylla våra egna lungor med tillräcklig luft. Varför vill vi leva ett långt liv i brådska. Vari ligger meningen med det?

Vi måste komma ihåg att ta oss tid och stanna upp, ta oss tid att leva här och nu, dels för att inte glömma bort att leva dels för att orka fortsätta framåt.

Jag är inget stort fan av alla de krav och det tempo vi idag lever bland. Ändå låter jag mig gång på gång ryckas med utan att egentligen märka det. Jag får påminna mig själv om att det är idag som räknas. Förmågan att leva idag, här och nu är inget man skickar efter per postorder. Jag har tvingats till att leva så under en längre tid eftersom jag inte visste om morgondagen skulle komma för mig och min son. Det var svårt då, det är svårt nu, men ändå är jag tacksam för den förmågan eftersom den ger mig så mycket mer glädje av livet så som det ser ut just nu.

Dagens "jag är glad för..."

Så var det dags för dagens horoskop. Tydligen blundar vi lejon idag gärna för en del besvär och nonchalerar små krämpor. (det är rätt och riktigt för tillfället *blink*)
Dessutom har vi stora förändringar att vänta vad gäller det ekonomiska. (ska man tolka det positivt eller negativt) Vad gäller arbetet så väntar en lugn period. (återigen, rätt och riktigt, trist nog) Den sanna kärlek ligger inte så långt borta som du tycks tro. (Nä han låg bredvid mig hela natten, vände sig om när jag gick upp i ottan och ligger säkert kvar där än...fuskit!!)

Idag är jag glad för att det är torsdag. Bästa dagen i veckan! Större delen av arbetsveckan är avklarad samtidigt som man har hela helgen framför sig. Har dock en lång arbetsdag framför mig. Ska till Linköping ikväll och göra intervjuer på en minnesgåveutdelning som Landstinget har för de som arbetat i över 25 år och måste skriva klart det mesta då det är deadline imorgon bitti. Men när det väl är klart så är det snart fredag ju!

Eleanor Roosevelt

"Vänner är som änglar som lyfter dina fötter när dina
egna vingar har glömt bort hur man flyger"