Något jag aldrig kan få...

Vetskapen, och känslan som vetskapen medför, om något man vet man aldrig kan få är påtagligt kraftfull.

Det är insikten och påminnelsen om att ”aldrig” är så definitiv som gör det jobbigt att hantera vetskapen, oavsett om det gäller ett betydelsefullt ögonblick, en speciell person, minnen eller den bild man skapat sig kring något man gärna vill uppleva.

Vi har alla något som aldrig kommer igen, som vi saknar, åtrår och vill ha. Olika starkt, olika mycket men ändå rör det sig om samma känsla av förlust. Förlust av något som varit, funnits eller som aldrig fanns. Min förlust är ett barn, någon annans förlust är en kärlek, en tredjes förlust är sig själv.

Hur jobbiga förluster än kan vara är de utvecklande. Utan att ha förlorat har jag svårt att tro att man kan uppskatta det man redan har. Saknar man insikt om betydelsen kring det man har, saknar man också vetskap om hur lyckligt lottad man är, och utan den vetskapen lever man ett liv utan att verkligen leva. Hur ska man kunna veta att man är glad om man aldrig varit ledsen. Hur ska man veta att man älskar om man aldrig känt förakt? Hur ska man kunna känna glädjen i att vinna om man aldrig förlorat?

Inget är lätt utan att först ha varit svårt. Även det jobbiga kan bli enklare.

Sista poängen vinner!!!

Jag gav upp igår och tillkallade det tunga artilleriet.
Slaget jag påbröjade så tappert i somras med så stort självförtroende och förhoppningar om vinst mot mina "skadedjur" som valt just min balkong att bo på.

Provad CD-skivor som reflekterade otäckt i solen (ja, på den tiden solen faktiskt lös) Tror inte ens att duvorna eller Fink och Mes som vi kallar dom ens la märke till dem. Tror till och med att de bara för att håna mig, pickade ner två av dem med flit. 0–1 till duvorna.

Fiskelinan över balkongräcket gav stort hopp. Jag hade en bild av hur duvorna självsäkert kommer flygandes, landar på räcket och snubblar på tråden. Blir sura och flyger iväg. 0–2 till duvorna.

Sedan detta hände har två duvor av någon anledning blivit tre. Har dock inte namngett denna duva eftersom vi trodde att de övriga två skulle ta saken i egna händer och be honom flyga och fara...Bokstavligen. Men tydligen är det moderna duvor vi har att göra med (Kärnfamiljen är död)

Martin var ute och viftade med en flugsmälla häromdagen. Duvorna (och jag) tittade på honom som om han inte var riktigt klok. De tog ett steg åt sidan och ignorerade honom trots närgångna golfliknande svingar. 0–3 till duvjävlarna!

Så går fick jag nog, vill inte vakna på lördagmorgnarna va kutter på balkongen mer. Jag ringde Anticimex. Ha ha! Sista poängen vinner!!!

Något som gör mig glad idag är Lennart Jäkel och Johan Ulveson i programmet Sjön suger! Två underbara killar med stort stort sinne för humor...

En cyklande ängel...

Jag minns den gången Theo frågade om döden. Vi gick ofta vårat varv runt Strömmen, matade ankorna, letade efter Kalle (den vita ankan som varit försvunnen sedan en tid) och pratade om allt och inget. Ibland stannade vi till i lekparken och klättrade.

Den här dagen tog vi den övre vägen förbi kyrkogården. När vi gick förbi gravarna sa Theo plötsligt "Mamma, här ligger dom döda". Det högg i hjärtat. Jag levde vid den här tiden på hoppet och höll i den mån jag kunde alla tankar på svår sjukdom och död på avstånd.

"Vad gör man när man är död", frågade Theo då. Jag var inte alls beredd på den och visste inte vad jag skulle svara. I den situationen vi befann oss ville jag inte skrämma honom och visste inte hur mycket han förstod om hans sjukdom och framtid. Känner man på sig att man ska lämna jordelivet?

Jag svarade att när man dör så kommer man till en mycket bättre plats. Till himlen. Och på den här platsen mår man alltid bra och är alltid glad. Dessutom får man göra allt det man tycker om att göra. " Då skulle jag alltid cykla" var Theos svar, i en ton som jag tolkade som att han var nöjd med mitt svar.

Detta är också min bild av honom när jag tänker på Theo idag. Han cyklar omkring på sin blå cykel med stödhjul (eller förresten han är ju en stor kille på 5 år nu så vem behöver stödhjul) och stannar bara för att äta knasbollar (det var vad Theo kallade chokladbollar eftersom man blev knasig om man åt för många). På sig har han Hammarbys matchdräkt och han nynnar på Ulf Lundells "Hon gör mig galen (som vi så många gånger sjungit på på väg hem från sjukhuset). Gos, som Theos kallade sin älsklingskudde och som följde med precis överallt, finns självklart vid hans sida liksom Arre (Theos gossehund) som fick följa med honom ner i graven.

Cykla på tills vi ses älskling!

Bilden är tagen på en av våra många promenader vintern 07. Ankorna blev både mätta och glada av våra återkommande besök.

Ville bara visa svärmor Ingers kanongoda efterrätt som vi fick i lördag!
Vitchokladpudding med hallon och en aftereight on the top...hur gott var inte det!

Mumma...

Det som blev kvar...

Hittade en text jag skrev tidigt i höstas...texten jag skrev då beskriver den vardag jag hade. När jag läser den idag känner jag att den till viss del stämmer in fortfarande, men bara på mina "sämre" dagar. Skönt att faktiskt, svart på vitt, se att jag tar mig framåt...


Insidan är ett tomt skal. Som en lång, mörk och bottenlös brunn med en kall och ojämn yta som river mot len hud och lämnar brännande skrubbsår. Det är allt som finns kvar. Inte ens skuggor överlever det mörker som finns här.

Mitt i detta ljudlösa och ogenomträngliga mörker av tomhet lever dock gränslösa och obundna mängder känslor. Nya känslor jag varken känner igen eller vet hur jag ska hantera. Det är känslor som vissa dagar kan ta över livet. Som sakta gör sig påminda genom att gnaga på konturerna av den människa jag är. Eller som helt plötsligt sveper över mig likt en meterhög vägg av oberäkneligt vatten.

Många känslor skrämmer mig. De följs av tankar och minnen. Ord som ”Tänk om” och ”varför” repriseras i huvudet som ett hammarslagsbedövande eko. Människan är logisk och försöker skapa ordning och förståelse i alla situationer för att göra dem greppbara. Men den här situationen saknar helt logik. Jag hittar inga svar och måste på något sätt acceptera att frågan för alltid kommer att förbli obesvarad.

Så det som blev kvar i det någotsånär tomma skalet är ett hav av oigenkännliga, svårtolkade och vilsna känslor som inte finner sig till rätta någonstans. Detta gör mig till en halv människa med en stark saknad efter den halva som inte längre finns. Jag påminns om att förlusten är evig, till skillnad från mig själv.

Att försöka börja om och bygga upp det ”jag”, jag en gång var skulle innebära enormt mycket jobb för ett halvdant resultat i form av en grå och otydlig skugga. En billig kopia som snubblar på mållinjen. Jag får istället minnas mig som något som var och bygga upp ett nytt jag efter de nya förutsättningar som är. Det blir aldrig som förut igen. Att eftersträva historia skulle vara att lägga energi på fel ställe, som att använda ett nästintill tomt energiförråd till sista droppe utan någon reservplan.

Så utan logik, kraft och med rädsla för det som finns kvar av mig själv och det som finns inuti mig haltar jag trevande fram och tar en dag i taget. Jag gör inga stora framsteg men står upprätt. Jag blir ofta trött men försöker hänga med. Jag skrattar kanske inte men ler. De som inte tycker att det räcker, har aldrig förlorat någon nära.

Sista andetaget

Det var en tidig onsdags morgon i maj. Klockan var strax efter fyra men det var redan ljust ute. Vi vaknade av att han försökte få luft. Ett otäckt ljud som inte vill försvinna ur minnet. Senare har vi fått förklarat för oss att det var hans kropp som inte orkade mer och att detta ljud var resultatet av att kroppen slutade fungera. Vi han upp och satt vid hans sida när allting blev otäckt tyst.

Med ena handen på hans rygg förstod jag att allting var över. Han kämpade inte längre för att få in luft i lungorna och hans lilla hjärta fick äntligen vila. Det som kämpat så hårt och så länge. Tysta tårar rullade nedför mina kinder. Tårar av både extrem smärta och lättnad. Ett års oro och rädsla tog i samma stund slut samtidigt som jag för alltid förlorade den bästa delen av mig själv.

Jag kurade ihop mig bakom honom och lade mig precis så som vi legat så många gånger för att sova. Men den här gången var allt annorlunda. Han lilla huvud vilade på ”Gos”. Den blå kudden med vita fjärilar som fick följa med överallt. Han hade börjat få tillbaka sitt hår, fina ljusa, små busiga hårstrån.

Vi låg så där ett tag och hade honom hos oss en lång stund innan han blev hämtad för att för alltid, rent fysiskt, lämna oss. Jag stod i fönstret på andra våningen och tittade på när han åkte iväg. Det sista jag såg var min pojkes ljusa lilla huvud som lystes upp av solen. Han såg så fridfull och lugn ut där han låg insvept i sin filt och med huvudet fortfarande på Gos. Det är nu nio månader sedan han påbörjade sin sista resa. Även Gos fick följa med, men inte jag.