Kusinmys

Milla ger kusin Nellie en riktigt blöt puss i pannan. Goare tjejer får man leta länge efter.

Tacksamhet

Börjar med en uppmaning. En uppmaning som lyder: Ni som inte redan läser och skrattar hejdlöst åt "En pappas dagbok" på bloggfamiljen.se ge den en chans.

Har idag varit på ytterligare tillväxtkontroll och ctg-kurva. Allt ser bra ut och bebis har på två veckor gått upp 400g vilket är otroligt bra även om liten är just väldigt liten fortfarande. Men det går åt rätt håll och jag nöjer mig med det. Nyfikenheten lyckades dessutom ta över i ett väldigt svagt ögonblick och jag vet nu därför om det kommer bli flick- eller pojknamn som förhandlingarna här hemma kommer handla om. *fniss*

Förresten visste ni att det finns något som heter sorgerynkor? Jorå, och undrar ni vad det är så är det bara att titta lite extra nära nästa gång ni har turen att se mitt fagra ansikte eftersom det visar spår efter de just nämnda rätt så rejält. Å andra sidan är jag av den åsikt att det ska synas att man har levt och har erfarenhet. Även om de här sorgerynkorna skvallrar om just sorg och tuffare tider.

Läste något tänkvärt i väntrummet idag. Tänkvärt och om ni frågar mig så himla mitt i prick. Det lyder som följer:
"Det är smart att vara tacksam. Det är lika viktigt att stanna upp och känna tacksamhet över det vi har i livet som att känna att vi är bra. Att välja tacksamhet handlar om att välja inställning och förhållningssätt till det vi har och är i livet. Att känna tacksamhet är ett aktivt val vi gör och för många av oss krävs det dessutom ganska mycket arbete för att hålla tacksamheten vid liv. Jag vill påstå att det är smart att välja tacksamhet av den enkla anledning att om vi inte lär oss att vara tacksamma över det vi har så kommer vi aldrig att på riktigt kunna uppskatta det vi får. Genom att skaffa en rutin för att hela tiden påminna oss om att vi faktiskt har mycket att vara tacksamma för, kan vi påverka hur vi mår....Jag tror att avsaknaden av lycka många gånger hänger ihop med att vi aldrig lärt oss känna tacksamhet över det vi redan har. När vi hela tiden jagar nya mål, är det lätt att tro att lyckan ska komma i och med att man når det nya målet."

Inget sammanhängande bloggande idag. Hoppas ni hänger med i svängarna. Imorgon är det hur som helst fredag. En ännu helt oplanerad sådan. Tacksamt. Kram

Jag mötte mig själv på fiket igår

Fikade med en enormt stark mamma igår. Skulle nästan kunna skriva att jag fikade med mig själv så som jag levde för tre år sedan. På den tiden då jag gick igenom helvetet på jorden men hela tiden höll huvudet så högt upp jag bara orkade och kunde för min älskade sons skull. Även om anledningen till varför skiljer sig mellan min historia och hennes nutid ser jag så mycket av mig själv i henne och den situation hon befinner sig i just nu. Jag känner igen den där trötta, energitömda och livrädda blicken, men där finns även en så stark vilja och ett enormt hopp om en frisk framtid tillsammans med den familj hon skapat att stålmannens alla krafter skulle ses som en fjärt i vinden jämförelsevis. Det finns ingenting hon inte skulle göra för sin sjuka son.

Vi pratade om den där hjälplösheten. Om hur det känns att bara stå vid sidan av och inget kunna göra för att hjälpa sitt barn i den kamp han eller hon för mot livets brutala och orättvisa öde som tilldelats dem. Det finns inget värre och jag önskar jag kunde göra mer. Precis som de jag fikade med under min värsta tid i livet måste ha känt. Men vad mer kan man göra än att finnas här.

Gårdagen blev hur som helst ytterligare en påminnelse om livet. Hur viktiga mina insikter och erfarenheter från mitt eget helvete är och vart mina prioriteringar bör ligga. En viktig påminnelse för det är trots allt jag varit med om faktiskt svårt att hålla rätt bana och se vad som egentligen har betydelse och vikt i livet. För mig kan det inte bli mer självklart och det påminner livet mig om hela tiden...det är de små sakerna som gör det stora. Med andra ord: ingen mer klagan över halsbränna.

Stor kram och många tankar till Noel.

Härdsmälta och kossor på isen

Efter endast en tablett Gaviscon verkar det som att det som de senaste veckorna skulle kunna liknas vid härdsmälta i halsen och som hållt mig vaken åtskilliga timmar om natten är borta. Lite halsbränna får man väl ändå tåla tänker ni men då ska ni veta att det kan vara en riktig pina om det vill sig illa. Och eftersom det för tillfället är mitt största problem så låt mig få klaga lite. (Jag är medveten om petitessen).

Två saker: 1) Jag har separationsångest! Milla ska skolas in på dagis redan den 28 mars. Inskolningen varar bara en vecka sen ska jag och hon klara sig själva på varsina håll. Hon kommer att klara sig finfint. Men jag? Dock endast 15 timmar i veckan men ändå. Vad gör man när man är själv? Kopplar av svarar mannen och möts av en min lika urholkad som fågelholken i trädet här utanför. Vad är det, svarar jag? Jo, precis det läkaren ordinerade mig, dvs. mindre stress och avlastning tills bebis är här. Vilket ska vara runt den 9:de maj. (Mannen hoppas på den 15:de enbart för att han tror att han kommer undan bröllopspresentbestyren eftersom vi firar ettårig bröllopsdag den dagen. Men Martin så funkar det inte! Present förväntas ändå, om inte för året som gått så för sveda och värk och som plåster på såren. (Sagt med glimten i ögat är bäst att tillägga eftersom den ironiska stämman i rösten tenderar att försvinna så här i skrift)

2) Läkarbesök imorgon igen. Ultraljud och tillväxtkontroll plus CTG-övervakning av någon anledning jag inte fått förklarat för mig eftersom bebis hjärtljud varit bra den senaste månaden. Men vi kör på det och försöker se det ljust, dvs. att det är bra att det kollas om och ifall att. Frågade igår hos barnmorskan när för dålig tillväxt börjar bli farlig och när läkarna gör någonting åt det samt vad de i så fall gör? Vet inte om jag fick något riktigt svar på den frågan men än verkar det inte vara någon ko på isen och om kon skulle ta sig dit så kommer läkarna att plocka ut liten bebis i förtid. Så det är bara att hoppas, vänta och se. Min stora skräck är kejsarsnitt.

Nu dags för morgonbestyr på Mandelblom. Kram

Hej!!!

Hej över bäcken, ån och vilket vattendrag som helst faktiskt. Kanske lite kaxigt att sticka ut hakan så där redan nu men på en vecka har vi fått sova två hela nätter. Jomen, ni läste rätt, 2 hela nätter utan välling, utan napp som mystiskt försvinner, utan gnäll. Så nu passar jag på och ropar hej till alla som lyssnar.

Solen lyser och värmer ute och både Milla och jag är på gott humör. Har spenderat en del av förmiddagen på öppna förskolan här i Fimpan. Andra delen tillägnades Medley och den lilla träning som jag numer klarar av utan att det spänner, hugger eller drar någonstans i kroppen. Klarade idag av att berätta om Theo utan att förmildra eller på något annat sätt välja ord som underlättar för mottagaren. Det var en skön upplevelse. För det är ju en tuff erfarenhet och varför förmildra något sådant? Måste sluta med de där respektlösa handlingarna mot mig själv bara för att bespara och se till så att andra inte hamnar i en något obehaglig situation. Jag kan inte hjälpa att min erfarenhet ser ut så. Det är som det är och det har och är fortfarande ibland riktigt tufft. Deal with it, det måste jag.

Dags att hedra fettisdagen och trycka i mig en semla samt invänta skidskyttet. Stor kram till alla er som fortfarande inte gett upp hoppet om denna något dåligt uppdaterade blogg. En blogg som numera lever efter divisen "Plötsligt händer det".

Mot troppan

Allt sitter åt, ingenting passar och jag vill bara gå omkring i morgonrock och mysisar hela dagarna. (har fått en känsla av att det skulle funka och vara socialt acceptabelt här i byn, men känns ändå inte helt rätt) Trist och träligt är det och jag längtar tills man kan hoppa i de gamla vanliga trasorna igen. (Om det nu någonsin kommer bli så)


Jag har gått upp runt 10 kilo men bebis väger lite, lite. -24% enligt senaste mätningar. Sist vi var på extra kontroll tog det tre timmar och vi gick utan att ha hunnit med att prata med farbror doktorn. Vad tror dom egentligen? Med en Milla i släptåg är det konstigt att vi klarade av en timme på det där stället. Men tillbaka ska jag...tyvärr. Det ger ingenting förutom extra oro och stress. Kan man inte bara få vara ifred för vad ska de kunna göra? Dessutom var jag än mindre runt magennär jag väntade Milla men då var det ingen som sa något. (Låter jag bitter? Inte då bara trött)

Söndag idag och man skulle kunna spendera hela dagen med skidor framför tvn. Nu tänker vi inte göra det eftersom, i allafall, jag och Milla har lite svårt för att just sitta still. Därför blir det nu på förmiddagen en sväng till troppan (läs tropicariet) för närmare bekantskap med ormar, krokodiler och spindlar. Tror nog att den mindre av oss kommer att uppskatta det innan vi far hem och tittar på 5-milen. Måste hinna med en sväng till Theo gubben också. Sedan vi flyttade har jag inte haft chansen att hälsa på honom så ofta vilket känns fruktansvärt dåligt.

Kanske kanske hinner jag med en långpromenad också ant på gym eller ute. Det vore skönt och verkar som en bra avslutning på denna veckan. Trevlig söndag. Kram