Förkylningen från hell

Har drabbats av en väldigt jobbig förkylning (ja, jag erkänner, blir väldigt ynklig när jag är sjuk). Har druckit åtskilliga koppar te med honung under dagen men halsen vill inte göra sig av med det onda. Har till och med varit relativt duktig och inte gjort alls många knop under dagen för att kroppen ska få den vila den behöver. Det känns att den jobbar på högvarv med både barn och sjukdom. Rastlösheten vann dock i förmiddags då jag helt sonika blev sugen på nybakat bröd och ställde mig och bakade just matbröd för första gången i mitt liv. Tyckte det passade bra till potatis och broccolisoppan jag lagade till lunch. Gott blev det. Städning har vi också hunnit med, men här lät jag mannen ta befälet då dammande av kök gjorde mig lika andfådd som en biggest loserdeltagare efter ett maratonlopp.

Hur som helst lördag imorgon och vi ska fira vår lilla ettåring. Vi ska dessutom titta på lägenhet och håller alla tummar för att den ska falla oss i smaken. Nu: trevlig fredagkväll med film och popkorn i sängen.

Självreflektion och självömkan

Fryser lite och halsen gör ont. Har varit på öppna förskolan på förmiddagen och det tar verkligen musten ur både mor och barn. Vi har sovit gott båda två en stund nu. En av oss sover fortfarande. Jag har inte varit så extremt trött den här graviditeten, eller så ligger jag redan på en så låg nivå av energi så att jag inte märker någon skillnad. Nä, jag tror faktiskt att jag förkonats från den där extrema tröttheten. Men visst känns det att man ska ha barn igen. Kroppen jobbar på högvarv och en lunchlur är prima grejer både för stor och liten. Jag går dock fortfarande omkring som på moln och mår hur bra som helst efter de här 6 veckorna med illamåendet från hell. Tänk vad mycket vi tar förgivet. Att få må bra borde vara en självklarhet men så är det ju tyvärr inte för många. Och jag måste medge att mitt illamående fått mig att reflektera och tänka tillbaka på hur Theo måste ha mått under hans cytostatikabehandling. Jag kanske inte borde ha klagat, det känns så futtigt i jämförelse men min referenspunkt ligger inte högre i detta fall. Och en viss självömkan är väl ok under begränsade former så länge man är medveten om att andra har det värre och att man så njuter av att få må bra när man väl gör det.


Har avslutat boken "energitjuvar" läste äntligen ut den på flyget hem från Italien. Det var en sån där bok man verkligen fick tvinga sig själv till att läsa. Blir nästan arg på hur dålig den var och har god ust att skriva om den själv. Jag hade sådana förhoppningar. Lärde mig tyvärr inte mycket. Men nu har jag gett mig i kast med Mia Törnblom och hennes Självkänsloböcker och även om jag inte hunnit så långt på grund av ont om lästid är det redan en favorit. Jag mår helt enkelt redan bättre bara av att läsa. Finns nästan inget mer upplyftande än en bra bok som tvingar en till självreflektion.


Har idag även hunnit med att oroa mig lite över tvillingfrågan, druckit min första kopp kaffe på flera månader och planerat lite inför den kommande ettårs dagen. Hur kan ett år gå så fort. Trevlig onsdag finfina vänner.

Viktoriafallet

Jag är för tillfället helt känslomässigt rubbad och mina tårkanaler kan närmast liknas vid viktoriafallet (som för övrigt är dubbelt så högt och en halv gång så brett som Niagarafallet). Hormonerna har helt tagit över, så till den grad att jag gråter för vad som helst. Igår tex var det helt omöjligt att titta på Biggest loser. I Söndags morse såg jag helt svullen och rödsprängd ut runt ögonen efter att ha försökt se lördagsfilmen "P.s. I love you". Ikväll känner jag mig hyfsat säker dock då jag tänkt sitta bänkad för att se Holland och Wesley Schnider (som har liknats vid min man eller om det var tvärtom) möta Sverige.

Inskriven är jag hur som helst på Mvc igen. Två stick i armen, blodtryck och kiss på sticka. Allt ser normalt ut. Allt känns också bra. Förutom den lilla detaljen att barnmorskan antydde att kraftigt illamående inte är helt ovanligt vid tvillingar. Den 25:e vet vi.

Moster Becka

Hur svårt ska det vara...vi letar och letar men det finns ingen lägenhet som vi är intresserade av. Eller jo, jag gjorde en intresseanmälan idag men det var hos hyresbostäder och där hinner man knappt trycka på intresseanmälningsknappen förrän man har fått svar om att man inte går vidare i processen. Tydligen måste man redan vara hyresgäst för att ens ha en chans. Så letandet fortsätter...mest hos andra fastighetsbolag. Hoppas innerligt på min nuvarande värd som lovat att höra av sig så fort han får in någon större lägenhet. Vill bara ha den här flytten gjord. Ju längre vi väntar desto svårare får jag med att kunna hjälpa till...och det här med att bara stå vid sidan av och titta på är sedan länge något jag inte är jättebra på.

Imorgon ska jag på inskrivning, denna gång hos mödravården på Lovisa. Har bara hört bra saker om mvc där och det geografiska läget gör besöken en aning enklare. Kom just på att jag glömt berätta att jag ska bli moster. Har inte fått säga något (det har gått så där i och för sig) men nu måste det vara säkert att här på bloggen kunna skrika ut att Milla ska få en kusin i början på februari. Moster Becka och kusin Milla. Det blir grejer det. Tills det lilla charmtrollet är här blir det bilder på blivande kusin/storasyster Milla. Kram så länge.

Prego

Vi kom, vi åt, vi strosade. Det kan nog sammanfatta vår resa till Bergamo, Italien i veckan. Verkligen skönt med en verklighetsflykt från vardagen även om det innebär att man blir helt förstörd av att faktiskt slappna av. Bergamo är underbart vackert och ett ypperligt ställe att bara vara på. Så tillhör jag ju den lilla skara, jag antar att vi är i minoritet, som inte låter sig imponeras av det italienska köket. Det är ett jättebra land om man gillar varma mackor och pizzaslice men utöver det ställer jag mig frågande. Jag gillar bättre den italienska maten med svensk toutch. Hur som haver, mätta blev vi, flera gånger om och jag har antagligen gått upp två extra kilo till den befintliga bebismagen som redan gör byxorna trånga. (Åt dock endast en chokladbit, bildbevis åvan.)

Det bästa med att åka bort är dock att komma hem till vardag, barn och bestyr. Jag gillar ju mitt liv. Låter några bilder få berätta mer om resan. Orden verkar inte vilja komma idag.

Kram

Trebarnsmamma

Jag säger så här; om det här hade varit min första graviditet så vet i fasen om det hade blivit flera barn. Det kan inte vara lagligt att må så här. Ständigt yr och orkeslös till den grad att jag får visualisera minsta rörelse för att skrida till verket och så på det min vän illamåendet som i dagsläget inte är här ständigt (tack och lov) men leker tittut. Det enda som håller mig uppe är vetskapen om att det här är sista graviditeten. Jag hade aldrig trott att det skulle bli en trebarnsmamma av mig. (förutsatt att den här graviditeten går bra) Man ska ju vara försiktig med att ta något förgivet och även om det är ett trist synsätt så är jag, efter allt vi varit med om, extremt försiktig med att ta ut något i förskott.

Om två veckor blir det i alla fall första besöket hos barnmorskan. Och inte långt därefter blir det så första ultraljudet. Jag är mest spänd på att få se om det är en eller två där inne. Det finns ju en liten risk/chans beroende på hur man ser på det.

Blir inte så många fler inlägg i veckan. Men när jag kommer tillbaka lovar jag bilder. Ha det bra goa vänner. Kram