Nickar instämmande

Liten söt är genomförkyld vilket påverkar nattsömnen enormt både för henne och föräldrar. Inatt fick vi iallafall sova mellan midnatt och kvart över fyra. Det tar hårt den här sömnbristen. Eftersom morgnarna börjat redan kvart över fyra här hemma den här veckan och vi fått max två timmar av sömn i följd funkar jag bara på halvfart för tillfället. Stackars liten är, förutom när sömnbristen också gör sig påmind hos henne, lika glad som vanligt. Sömnbrist framkallar minnen. Vi har varit med om värre saker än en förkylning. Missförstå mig rätt, jag klagar inte jag ställer mig bara, efter så mycket erfarenhet av sömnlösa nätter, fortfarande frågande till hur sömnbristen kan påverka oss så.

Ni som av någon anledning missat Markus Birros krönika i Expressen idag, se till att läs. Den är så underbart väl skriven och jag ställer mig som vanligt bakom honom och nickar instämmande i allt.

Nu äpplegröt innan det blir ett tappert försök att återfå lite energi genom ett mammabarn-pass på gymmet. Må väl i (vår)vädret!

Rasera och bygga upp

Läste en blogg häromdagen där man ställde frågan vad som tog längst tid: att rasera eller bygga upp. Svaret där blev bygga upp, vilket i många avseenden är det självklara, men jag vet inte om jag kan hålla med helt och hållet.

Nu finns det ju mycket man kan rasera och bygga upp men eftersom jag är intresserad av den livsresa vi alla gör med våra jag som sällskap, anknyter jag så klart till detta. Och ställer mig därför tveksam till vilket som går snabbast.

Jag har fått rasera och bryta ner det som fanns kvar av mig efter min sons bortgång. Jag var tvungen att ta sönder och vända och vrida på varje liten bit innan jag kunde börja bygga upp igen. Och när jag väl hade kommit så långt var själva återuppbyggnadsfasen inte speciellt tidskrävande i jämförelse. Att bryta ner kan ta enorm tid om det är något man på ett eller annat sätt tvingas göra. Man kanske kan hårddra det och säga att all nedbrytning innebär förändring och förändringar är inte helt enkla för många av oss.

Det nya, främmande skrämmer även om vi vet att det samtidigt gör oss gott. Min förändring gjorde mig allt annat än gott just då men den var ändå nödvändig för att komma vidare, för att idag snart två år senare fungera igen.

Såg på Kunskapskanalen igår. De hade ett program om cancer. Jag imponeras av de människor som lyckats hitta ett sätt att leva med sin kroniska cancer. Det ger mig styrka. Mycket av det de sa känner jag igen. Även de har hittat meningen med livet.

Nu grötdags för den lilla som sitter bredvid och kastar gosedjur på golvet.
Kram

Alla sätt är bra utom de dåliga!

Tveksamhet

Vaknade till blå himmel och en dag vars ljus väckte bygden tidigt, tidigt. Vi är på landet Milla och jag. Spenderade gårdagen ute i friska luften i solen på altanen eller på promenad någonstans längs skogskanten. Sov kvar och tänkte utnyttja det fina vädret så länge vi kan idag också. Ska återvända in till stan framåt kvällen för ett träningspass. Blir dåligt med träning den här veckan. Det kommer saker emellan hela tiden. Imorgon ska jag bland annat sitta och bli ompysslad både när det kommer till frisyr och make-up. Därefter har jag msn-jouren på Novahuset.

Hon sover nu, efter lite välling och bus. Hon fyller ett halvår på söndag och det är inte klokt vad snabbt det här första halvåret har gått.

Funderar på att åka till BOND och hjälpa Barncancerfonden med kvällsfikat på måndag. Det är en stor grej för mig. Jag vill men tvekar för jag vet inte om jag är stark nog. Avdelningen anammar minnen jag helst skulle vilja glömma. Glada, och sorgsna, underbara men hemska minnen med älsklingen. Bestämmer mig snart.

Många tankar kring framtiden. Skola eller inte skola. Tvekar pga ekonomin. Pengar är absolut inte allt och vi klarar oss men kan inte låta bli att dras med i omgivningshetsen. Det ska vara arkitektritade hus, gröna fingrar, långa resor och ständigt nya kläder i finaste mode. Inget av det där gör mig lyckligare. Däremot skulle ett arbete som jag gladeligen går till utan minsta uns av måndagsångest eller "Zon"-tendenser göra mig lycklig. Det är det enda som just nu saknas. (Förutom det självklara) Jag ska ändå arbeta i 34 år till. Läste precis det jag skrivit och det verkar som jag bestämt mig...eller?

Nu, solstolen.

trötta

Helgen som gick bjöd på ett glas vin (eller två) på Munken i goda vänners lag. Det var länge sedan jag gick ut så, över ett år. Men jag var hemma tidigt och kom i säng i lagom tid för att orka med "madame" som nu har en tendens att tycka att dagen ska börja redan kl 04-05. Söndagen spenderade vi i varsin solstol ute på landet. Solen håller i sig och även idag har vi nyttjat till fullo.

Men idag har de tidiga morgnarna tagit ut sin rätt så nu orkar jag inte mycket mer. Har fått mycket gjort i alla fall så jag får vara nöjd med det som uträttats. (Vad är det nu man brukar säga: "fundera inte på det du inte han göra utan på det du faktiskt gjort".)

Kan inte låta bli att undra vad Theo hade tyckt om sin lillasyster. Hon är hans raka motsats till sättet. Det går i 100 hela tiden. Tror han hade tyckt hon varit lite jobbig, men han hade ju tålamod den killen. Han hade varit stora killen nu och skulle ha börjat skolan till hösten. Nu blev det inte så.

Veckan som kommer bjuder på en hel del roligheter. Det är också den sista veckan jag känner att jag kan gå riktigt säker. Kommande helger tänker jag låsa in mig för att skydda mig mot all sorts möhippeaktivitet.

Disträ

Torsdag igen och vi håller precis på att avsluta frullen. (Läs: jag sitter vid datorn med en kopp kaffe medan Mills med stor precision backar in mellan fåtölj och lekgym. Hon börjar bli bra på att ta sig...bakåt.)

Bröllopsplaneringen går bra men det är mycket. Och nu har jag fått kvitto på hur mycket. Förstår fortfarande inte hur jag kunde missade min tid hos Johanna på Swea som skulle prova bröllopsfrisyren. Det skulle göras mellan mötet med toastmaster och DJ. Jaja, ny tid är satt och den håller jag stenkoll på. Även bordsplaceringen är gjord. Ett roligt pussel att lägga och som satts efter vilka vi tror kommer ha störst utbyte av varandra. Sen har vi ju en del pratkvarnar i bekantskapskretsen som strategiskt portionerats ut mellan borden. Vi blir 69 st av de närmsta vännerna/släkten. Även festprogrammet är inskickat för tryck, sitter bara och väntar på korr. Det enda måstet den här veckan är blommorna. Nästa vecka är det bara en månad kvar. Jag undrar hur mycket jag kommer att ha i huvudet då och vad mitt arma huvud väljer att glömma bort för att orka med.

Nu ska vi vårrensa klart här hemma innan det är dags för Mpb-träningen. Sedan väntar en lång promenad i solen. Stor kram från ogift och backspecialisten.