Paradoxalt nog

Peter Noll menar: Vi lever livet bättre och riktigare om vi lever livet så som det är, det vill säga, i ständigt medvetande om dess tidsbegränsning. Längden av den utmätta tiden spelar då egentligen ingen som helst roll eftersom vi alla går miste om evigheten.

Vi vet alla vad som väntar och att vi måste dö, men eftersom vi inte vet tidpunkten bortser vi från detta faktum och föredrar istället att ägna oss åt triviala vardagsproblem. Våra liv kan därför ofta kännas meningslösa. Den som ska dö snart delar dock aldrig denna känsla. Det verkar paradoxalt nog som om dödsmedvetenheten ger livet dess verkliga mening.

Jag vet, jag har snöat in lite på döden och döendet men det är ett ämne som fascinerar. Speciellt eftersom min erfarenhet av att ha kommit den så nära gett mig inblick i hur pass rädda folk i min omgivning är för detta faktum. För mig är det ofattbart hur man kan leva ett liv utan att tänka på "fortsättningen" som om den aldrig skulle komma, som om man skulle skonas.

I natt lurade jag den där John Blund...eller kanske snarare mig själv. Har ju som bekant haft svårt att somna. Efter timmar av plågande av och an blir man ju hungrig vilket lett till ett par skedar yoggi varpå jag somnat som en stock. Igår kväll var jag förutseende nog att ta denna yoggi innan jag gick och la mig vilket otroligt nog resulterade i en nästan helt ostörd sömn hela natten. Psykologiskt? Antagligen, men pigg är jag.

Tack för alla namnförslag, nu gäller det bara att komma överens!!! Om omkring sex veckor vet vi. Kram

Lo Torp

Peter Noll, som visste att hans tid var utmätt, begränsad på grund av cancern, märkte hur hans dödsmedvetenhet ändrade hans känsla för tid. Den blev värdefullare än allt annat. Han blev mycket selektiv i allt han företog sig. Han ville skära bort allt som gjordes enbart för konventionens skull. Han hoppade tveklöst över praktisk nytta men i övrigt meningslösa trivialiteter. Han gjorde ingenting för att ”vara med” när han inte kände äkta engagemang. Och desto mer värderade han samvaron med goda vänner. Kärleken för dem han älskade ökade medan han brydde sig allt mindre om dem som inte älskade honom. Många saker blev lättare, en del intensivare. Han tålde saker som tidigare gjorde honom otålig, han oroade sig mindre över sådant som brukade bekymra honom och han blev öppnare och starkare i många sammanhang. Det viktigaste blev att försöka fylla varje minut med mening och innehåll.

Jag tror att det är just detta som våra erfarenheter vill få oss att förstå. Detta är den insikt de svåra stunderna i livet är till för att ge oss. Detta är för mig livets gåta, meningen med livet. En insikt jag tror många vet om men inte riktigt förstår och framförallt har svårt att ta till sig och leva efter. Ingen enkel sak att göra men värt att sträva efter.

De två senaste nätterna har tillbringats i soffan. Av någon anledning har jag betydligt lättare att somna där än i sängen. Hopplöst sömnlöst! Men det gäller att se det positiva, jag fick se sista avsnittet av Prison Break. Vad jag nu ska med det med tanke på att jag inte sett serien sen första säsong. Tv-tittandet slutade dock inte där och ironiskt nog låg jag och tittade på någon dokumentär om sömnlöshet. Igår tillbringade vi större delen av eftermiddagen/kvällen på en bänk uppe på kyrkogården. Vi hälsade på hos vår son och passade på att njuta lite av sensommarvärmen. Vi satt och spånade på pojknamn och fick för oss att vi inte fick gå hem förrän vi hade ett förslag som båda skulle kunna tänka sig. Känner man oss rätt har man redan förstått att det hela spårade ur ganska fort. Jag tyckte att Sanna Lundell och Persbrants alldeles nybakade lilla kille har ett fint namn: Lo. Martin gick bara med på det om pojken i mellannamn då fick hete Torp. Så om det nu råkar bli en kille så är vårt bästa (sorgligt nog) förslag på namn Lo Torp Möller. Någon som har något annat förslag månne? Kram

Den enda sanning som gäller för oss alla

Varifrån kommer våra attityder kring döden? Det tycks som vår kultur, vårt arv försvagat vår förmåga att möta sanningen. Den enda sanning som gäller för oss alla. Har vi helt enkelt sopat döden under mattan? Måste vi kombinera en livslögn med en dödslögn? Eller finns det andra lösningar? Den frågan ställer sig George Klein i sitt förord i boken ”Den utmätta tiden” skriven av Peter Noll.

Icke-existensen är en emotionell oacceptabel tanke, brukar psykologerna säga. En nordlig eskimåstam lär ha valt den enda logiskt helt konsekventa utvägen: de förnekar dödens existens överhuvudtaget. De döda begravs blixtsnabbt, man nämner aldrig mer deras namn och man anser att de aldrig har funnits. I en stenålderskultur på Nya Guinea är det tvärtom: här äter barnen upp sina döda föräldrar för att de skall leva vidare inom deras kroppar.

Vår kultur har i stället valt att tro på ”livet efter detta”. Ett ganska tänjbart begrepp med skiftande innehåll och många tänkbara tolkningsalternativ. Alla har dock samma grundfunktion: att plantera vägmärken i det väglösa, att installera klockor i det rymdlösa där tiden har upphört och att förse det oförställbara med ett mänskligt ansikte. Varför försöker vi med det omöjliga, att fly döden. Borde vi inte istället ändra vårt förhållningssätt inför den för att på ett bättre sätt kunna hantera livets oförutsägbarheter så som sjukdom och olycka. Hantera sanningen kring döden och döendet utan dödsångest, fruktan och oro. Vore inte det ett värdigare liv.

Måndag igen.

www.novahuset.com

Nu är vår nya hemsida äntligen lanserad! http://www.novahuset.com/
Gå gärna in och kolla och när ni ändå är där fyll i för att bli medlem helt gratis och väldigt enkelt. Antalet medlemmar styr hur mycket bidrag vi kan få, vilket i sin tur hjälper oss att hjälpa fler tjejer och kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Tänk att en så liten och enkel insats från din sida kan göra så mycket.

Det sker 15 våldtäkter om dagen i Sverige. Endast en av dessa anmäls. Detta betyder att mörkertalet är extremt stort och att hjälp i form av stöd och råd både till drabbade men även till deras anhöriga behövs. Hjälp och stöd inte bara i bearbetningen av det som hänt utan också i form av kontakt med polis, i ev rättegång och med andra myndigheter.

Vi är en ideell förening, politiskt och religiöst obunden, som i oktober funnits i ett år. Vi finns där för tjejer och kvinnor över 15 år som blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp. Vi driver mail och telefonjour men arbetar dessutom med informationsspridning genom föreläsningar på skolor och hos olika myndigheter.

För mer information gå in på http://www.novahuset.com/
Hjälp oss hjälpa andra. Bli medlem!

Ett finger mindre!!

Att sörja är smärtsamt. Men det är en smärta som är nödvändig och som inte går att smita ifrån. Läste att det i vissa indianstammar finns kvinnor som när de fått besked om att deras män stupat i strid huggit av sig ett finger som hjälp för att inte fly från smärtan i sorgen. Det går helt enkelt inte att gå runt sorgen mer än tillfälligt. Man måste ta sig igenom den för att komma ut på andra sidan, för att gå vidare. Tror dock inte att sorgen någonsin försvinner helt eller att tiden läker alla sår men är däremot helt säker på att sorgen förändras och att den med tiden och rätt medel blir enklare att bära. Men då måste man våga känna, våga sörja. Jag kan väl helt ärligt medge att jag aldrig varit i närheten av att hugga av mig något finger, men jag förstår principen.

Igår blev det ett glas (för de som kan) och fyrverkerier med finaste vännen och "the french guy". Kom hem trött och med stor förhoppning om en god natts sömn. En trevlig kväll var det i alla fall men det där sistnämnda låter tydligen vänta på sig. Hade sammandragningar halva natten och mådde illa efter att ha stått nära cigarettrök för långe på Bishop.

Solen skiner ute så det får bli en promenad och så ett litet pass på gym innan dagen kan ta fart på riktigt. Ha en bra torsdag mina vänner.

Reaktionsfasen

Sorgen har olika ansikten och olika faser. En av dessa faser kallas reaktionsfasen. I denna fas är, som namnet anvisar, reaktioner av betydelse. Förhållningssättet till människor som befinner sig i denna fas bör vara mycket tillåtande. Man bör lyssna, lyssna och lyssna utan råd eller tröst och ge de reaktioner som visas plats.

Den som har sorg vill oftast inget hellre än att få berätta om det som hänt, åtminstone till personer som inger trygghet. Sorgen måste bli sedd, bekräftad och uppmärksammad. Att bli bemött som om ingenting hänt eller med tysthet känns fruktansvärt obehagligt och helt fel och kan bidra till att sorgbearbetningen tar ännu längre tid. Tyvärr är jag en av dem som inte fick mitt sorg uppmärksammad från det håll jag då behövde, samtidigt är jag en av de lyckligt lottade som hade/har många och goda vänner som fanns/finns där för att lyssna.

Sorgligt nog sätter sig bemötanden från människor som inte vet hur de ska handskas med sorg och som därför kör struts- eller fiskmåsmetoden med huvudet i sanden eller blicken högt i skyn för att undvika den sörjande sig riktigt, riktigt djupt rotad. Jag tror ingen annan än de som själva blivit bemött på detta sätt förstår vad jag menar. Ondare gör det att förstå att dessa människor inte fattar hur deras beteende påverkar. Har god lust att nämna namn men vad skulle det hjälpa nu.

Ännu en jobbig natt har lagts bakom mig. Att det ska vara så svårt att somna. Några timmar blev det i alla fall och eftersom jag fick en natts hyfsad sömn föregående natt känner jag mig för tillfället relativt pigg...bara de mörka ringarna runt ögonen som avslöjar mig. Dags att ta tag i den här dagen. En ny bok väntar och ni som känner mig...jajemen även denna handlar om cancer och de sista åren i livet. Inte så upplyftande kanske men väldigt lärorikt och tankvärt. Kram