Avd. 16B

Vi ses eller på återseende är ganska vanliga uttryck som vi tar förgivna, bara slänger ur oss. Jag kom och tänka på det när jag i huvudet gick igenom en del av den sjukdomstid som vi har i bagaget. Dessa fraser förekom flitigt redan på sjukhuset trots att vi levde under ständig oro och medvetenhet om att allt kunde vara över på några timmar, trots att vi inte hade en aning om under vilka former vi skulle se de medfamiljer som bodde på avdelning 16B nästa gång eller ens om det skulle bli någon nästa gång.

Det var länge sedan jag tänkte på avdelning 16B och alla de familjer vi träffade där. Det går inte att undvika att undra över hur det gick för dem. Finns de barnen kvar i livet eller liknar deras öde Theos? Allt jag vet är att de, enligt en av sköterskorna, hade en jobbig tid med "förluster" kort efter att Theo gått bort. Hoppas innerligt att det ändrats till det bättre.

Hade en helkväll med tjejerna igår. Finaste Åsa och Malin hade ordnat spa-behandlingar åt oss samt en tre-rätters på Pappa Grappa. En mycket trevlig kväll med glada överraskningar och sedvanligt tjejsnack. Tack så mycket tjejer. Det får vi göra om.

Fredag idag och schemat för helgen är som vanligt fullspäckat. Idag blir det en sväng förbi MVC innan vi lämnar staden för lite lantluft. Det årliga och i familjen Thorsell högtidiliga kräftfisket väntar och imorgon blir det passande nog kräftskiva hos Bella och Per. Ska försöka få med kameran för lite bilduppdatering. Ha en bra helg vänner. Kram

Ännu mer mig själv

Som kloka herr Birro skrev i sin krönika i Expressen igår: ” För oss förtappade själar är det tid att vägra skämmas för vår sorg. Sorgen är ett kvitto på att vi levt…”

Sorgen har förändrat mig men jag har inte blivit någon annan, bara ännu mer mig själv. Inte mycket är sig likt i mitt liv längre och egentligen är jag tacksam för det. Jag är glad att allt inte är som det var förr, att saker och ting förändrats, utvecklats. Därmed inte sagt att jag inte saknar delar av det gamla, personer från det förflutna….något fruktansvärt.

Torsdag och jag ser fram emot spa och middag med Åsa och Malin ikväll. (30-års present) Fram tills dess blir det någon form av träning. Kanske en promenad, solen lyser utanför så det kanske är bäst att passa på. Annars är jag för tillfället en hängiven bokmal. Ha en trevlig dag kära du. Kram

Den 12 augusti

Idag är det exakt två år sedan Theo akut opererade bort sin hjärntumör. Det betyder att det är två år och en dag sedan vi fick det chockerande tumörbeskedet. Två år sedan och jag kommer ihåg ord, känslor, miljö och tankar så exakt. Dessa två dagar var tillsammans med ytterligare en handfull inträffanden under de kommande tio månaderna de värsta dagarna i mitt liv. Dagar som förändrade allt. Som förändrade mig, mitt liv, min familj och som till slut tog min son ifrån mig. Ska besöka honom idag, min fina Theo.

Där satt vi i sju timmar och väntade på att få höra något om operationen. Där satt vi och väntade medan de öppnade min sons huvud. Det var mitt livs längsta väntan. När den var över fick vi gå upp till vad som skulle bli vårt kommande hem de närmsta veckorna, NIVA, Neurointensivavdelningen. Här möttes vi av en syn som aldrig kommer försvinna. Där låg han, mitt livs kärlek, så liten och skör med bandage och livsuppehållande slangar överallt. Tårarna ville inte sluta rinna.

Sedan började nästa väntan. Väntan på att han skulle vakna. Väntan på att få se om han fortfarande var den Theo vi kände, om han fortfarande kunde röra sina ben och armar. Läkarna kunde inte ge några garantier. Vi hade tur där. Theo var Theo när han vaknade och även om han tappat funktionen och motoriken på höger sida så kände han igen oss. Det blir för jobbigt att skriva mer om den här tiden så det får räcka för den här gången. Minnena är otroligt starka trots att två händelserika år står mellan då och nu.

Berättade i tidigare inlägg om en händelse som påverkade mig uppe i Stockholm. Vi vaknade den natten av att en man misshandlade sin flickvän svårt. Har aldrig hört sådana hjärtskärande skrik. Denna händelse har nu bidragit till att vi, eller snarare Martin, blivit kallad som vittne till rättegång inom ett par, tre veckor. Vi har ju vanan inne sedan tidigare gällande det här med rättegångar så det ska väl gå bra. Även jobbiga saker är erfarenheter och den här kända svenska finansmannen behöver få ett straff för det han gjorde mot sin tjej.

Dags att ta tag i den här onsdagen. Igår fick jag en långpromenad på golfbanan. Idag blir det strömmenvarvet och en tur med de nya otroligt snabba spinningskorna. Kram

Ovillkorlig kärlek

Den svåraste läxan som jag tror människan har att lära sig är den om ovillkorlig kärlek.
Virginia Satir förklarar vad ovillkorlig kärlek är i en dikt:

Jag vill älska dig utan att klamra mig fast,
bedöma dig utan att döma,
förena mig med dig utan att tränga mig på,
inbjuda dig utan att ställa krav,
lämna dig utan skuldkänslor,
kritisera dig utan att klandra dig,
och hjälpa dig utan att förödmjuka dig.
Om jag kan få samma saker av dig,
då kan vi verkligen berika varandra.

Nu dags för morgonpromenad. Sen en hel tisdag att göra vad jag vill med. Kram

Ett brev från en vän

Måndag efter en helt galen vecka. Har verkligen varit fullt upp men jag tycker jag hållt jämna steg trots ålder och mage. 30-årsdagen firades med fika. Ville inte ha något stort så jag hade bjudit in de 35 närmsta!!! och det blev ett sant tårtkalas. Tack alla för att ni kom och för de fina presenterna. Sex timmar senare satt vi i bilen på väg mot Linköping. Grillning tillsammans med goda vänner samt en Ulf Lundell konsert vid Bergs Slussar väntade och det blev precis så bra som vi hade önskat. Vi hade en planerad utgång efter detta men fick för första gången leva upp till min mogna ålder (och mage) och tog det vuxna beslutet att åkta hemåt sängen. Att fylla tant var alltså inte så farligt men ändå skönt att det är gjort. Bilden här över är tagen från en underbar kväll med en underbar blivande i Berg.

Fick ett mail från en av mina barndomsvänner för några veckor sedan. Det gick rakt in i hjärtat och därför vill jag gärna dela med mig delar av det här. Hoppas inte personen bakom brevet tar illa upp. Så här skriver hon:

Hej igen, Måste tillägga att det var en fin bild du lade ut på Theos gravsten. Jättefin. Jag har så många gånger tänkt att leta upp den och lämna något som jag hoppas att han tycker om. Kanske kan jag samla på mig lite mod och gå dit snart. Jag tänker ofta på er, dig och Theo, på våra fikastunder som vi hann med (även om de kanske inte var så många) så har de gett mig mycket. Bara att se det fina bandet som ni hade, kärleken som fanns i era blickar...Hur ni båda småretades med varandra på ett kärvänligt sätt. Det var härliga stunder som fick mig att längta efter att bli mamma.. en lika bra mamma som du.

Kram

Hanterbara begränsningar

Dagens tanke: Om nu Gud finns eller vad man vill kalla honom, så har jag en stor förundran över dennes existens. För om han lät skapa människan så måste han ha känt oss väl eftersom han skapade oss med en begränsad hjärna. Om hjärnan inte hade haft några begränsningar tror jag inte att vi hade stått ut i många av de situationer vi kan hamna. Vi skulle helt enkelt inte klara det. Vår hjärnas begränsningar hjälper oss att ta in så mycket information som vi klarar av på en och samma gång. Hjälper oss att hantera de känslor och tankar som uppkommer i trauman, kriser och vid andra situationer där frågor kring liv och död uppkommer.

Redan fredag och sista dagen som 29-åring. Ska snart ta oss en promenad ner till Grand för en riktigt hotellfrukost. Annars bjuder dagen mest på en himla massa bakning inför 30-års kalaset imorgon. Bildbevis kommer säkerligen.

Vill också nämna att jag badade för första (och sista) gången som 29-åring igår. Att det var i en uppvärmd pool har kanske en hel del att göra med saken men ändock duktigt av en badkruka av högsta rang, tycker jag.

Nu tackar 29-åringen för sig. Vi hörs igen nästa vecka.