Ändrade rutiner

Sista dagen på jobbet har jag planerat att bli en kort sådan. Jobbar fram till lunch innan jag säger tack och hej för mig. Sex år här får vara nog. Nu är det dags att blicka framåt och flytta fokus. På vad vet jag inte ännu. Ett barn och en ny vardag står mellan nuet och beslutet rörande framtida sysselsättning. Dessutom vet jag av erfarenhet att det inte går att planera så långt fram, det blir aldrig som man tänkt eftersom alltför mycket kan hända. Kanske kommer det omtalande bananskalet in i mitt liv igen, kanske har jag redan bestämt mig, kanske måste jag ha is i magen för att vänta ut den bästa möjligheten. Vad jag vet just nu är att jag först och främst, innan fler framtidsplaner smids, ska njuta av lite ledighet.

För bloggens del tror jag inte att det kommer bli några större förändringar. Visst blir det ändrade rutiner och kanske inte en daglig uppdatering men så länge jag känner att jag fortfarande har saker att säga kommer ni som vill kunna få några minuters läsning även i fortsättningen. På tal om läsning, påbörjade min andra bok igår. Inser att det kommer att ta ett bra tag att få den klar, å andra sidan är det precis tid jag har för tillfället. Hoppas orken inte sinar.

Fredag idag och ledigheten ska inledas och firas med ett spinningpass och trevligheter på någon av Norrköpings restauranger men nu lämnar jag den här arbetsplatsen för gott. Kram

Den starkes styrka

Har funderat lite på vad ordet stark egentligen innebär. Jag har svårt att sätta fingret på styrka och vad som karaktäriserar en verkligen stark människa. Har fått höra att jag är stark många gånger sedan Theo blev sjuk. Men jag har aldrig någonsin känt någon styrka. Att vara stark betyder för min del bland annat att enkelt klara av svåra saker, vända andra kinden till, positivt tänkande under svåra omständigheter. Jag har bara gjort saker och ting eftersom jag inte getts något annat val.

Att ge sin son starka mediciner, se hans smärta, se honom dö, finnas där när han tar sitt sista andetag, välja kista, se honom på bårhuset, packa ihop hans saker i kartonger, besöka graven...inget av det är något jag valt för att jag kan, vill eller klarar av utan saker jag varit mer eller mindre tvungen att göra. Tvungen för min egen och för Theos skull. Hade jag haft något val hade jag nog inte klarat av något av det. Så stark är inte jag.

Så vad menar man när man säger att någon är stark. I min värld är starka människor överlevare av vilja. Jag är överlevare för att alternativet varit att sluta leva. För mig handlar det enkelt och kort fattat om inställning. Om rätt attityd och kämparglöd. Om att tro på hoppet under hopplösa omständigheter och om förmågan att skratta när tårarna är nära. Ämnet rör en diffus gråzon och antagligen ett ändlöst antal tolkningsmöjligheter. Alla har vi olika uppfattningar om styrka, olika syn på vad som kännetecknar en beundransvärd människa. I mitt liv påträffas bara en sådan person. Det var han som fick kämpa, visade prov på styrka, men han finns inte hos oss längre.

Torsdag idag och bara en dag kvar.

Att vakna var det värsta jag visste

Läste en Änglamammas blogg idag. Hon förlorade sin 23-åriga son i en bilolycka och trots att våra söner gick olika öden tillmötes beskriver så bra det jag kände för nu lite över ett år sedan. Bland annat skriver hon att det gör skitont att vakna. Jag minns den där fruktansvärda känslan också. Den där korta sköna sekunden det tar innan hjärnan hinner ikapp och minns verkligheten man lever i. Sen smärtan, rädslan, paniken och ångesten. För att inte tala om maktlösheten. Psykisk smärta som tar sig fysiska uttryck. Att vakna var det värsta jag visste. Det var som att gång på gång helt oberedd gå rakt in i sin värsta mardröm. När man är mitt uppe i den reflekterar man inte så mycket över den, man bara är och gör det man måste för sin egen och för sitt barns överlevnad men att varje dag vakna upp till de omständigheter som råder var fruktansvärt och otroligt svårt. Jag ville inte somna, ville inte veta av känslan jag visste skulle drabba mig när jag vaknade dagen därpå. Dessutom ville jag inte missa en sekund av Theos närvaro. Jag visste ju att slutet kröp närmre för varje gång jag gick och la mig, för varje dag som gick. Inte sällan somnade jag, inlindad i en av de senapsgula sträva sjukhusfiltarna på sjukhusets bäddsoffa av ren utmattning för att gång på gång ur något som bara kan liknas vid ett oförberett tillstånd ryckas tillbaka till verkligheten med en sån abrupt och robust kraft att det nästan slog andan ur mig.

Den känslan fanns med i många veckor. Det är väl ungefär så lång tid det tar innan även de mest hemska omständigheter hinner blir vardag. För så är det faktiskt, våra jag ser, hur hemskt och konstigt det än låter, till att anpassa sig efter de mest ohyggliga omständigheter för att kunna orka med. De gör det onormala normalt för att vi inte ska gå under. Det är först så här i efterhand man ifrågasätter sig själv, hur man stod ut, ens orkade andas. Jag finner bara ett svar, en anledning...föräldraskapet. Vi gjorde det för vårt barns skull.

Det onormala har blivit normalt för mig. Mitt liv tog slut klockan 04.15 onsdagen den 28 maj 2008. Men jag vaknade konstigt nog upp även den 29 maj och sen dess har det rullat på. Mitt andra liv. Livet efter. Överlevnaden. Fortsättningen. Kalla det för vad ni vill. Då kändes det inte som en tänkbarhet. Men världen fortsatte att snurra, tiden att gå och hjärtat som jag trodde skulle brista fortsatte att slå. Det finns nog en anledning till det. En anledning som nu ligger och sparkar i magen.

Onsdag idag och bara två dagar kvar att arbeta. 

"Min man"

Kastar in en bild på blivande maken och mig. "Min man" som flera av oss nuförtiden gärna kallar våra respektive (av här icke nämnda skäl), gör ett tappert försök att gömma sig bakom glas...det säger kanske en del...

För att inga missförstånd ska råda vill jag bara säga att glaset han håller i dricks av honom och luktas och suktas efter av mig.

Kram

Makaber vardag

När man tänker närmare på det så är det ganska makabert, det här med att gå till kyrkogården för att besöka sitt barns grav. Men det är min vardag och det enda jag kan göra för att få en efterlängtad känsla av närhet med det oanträffbara. Graven med hans namn, hans sten, hans plats är så betydelsefull. Det är ett ställe att bry sig om, att sköta om och aldrig låta ljuset brinna ut vid. Det har kommit att bli det enda sätt jag kan visa hur mycket jag bryr mig om på. Min kärleksförklaring till en underbar kille som aldrig fick bli stor. Hemskt kanske men också en livsavgörande paus för eftertanke. Ett sätt att låta känslorna och tankarna komma ikapp. Känslorna man annars ofta tränger undan i vardagen. Känslor man stoppar in i ett fack för ett senare, mer passande tillfälle. Ett tillfälle för tårar. För en ensam stund vid graven. För ett ögonblick att sluta ögonen och vara tillsammans igen.

Tisdag idag och bara tre dagar kvar att jobba på Zon Reklambyrå. Tiden går fort. Idag blir jag hämtad i caben för en miniutflykt till stranden. Efter det blir det den numera obligatoriska kvällspromenaden upp till min ängel.

Bitter martyr

Tog en promenad med en av mina bästa vänner igår kväll. Vi filosoferade som vanligt och försökte finna svaren på livets stora frågor. Bland annat kom ämnet martyr och offerroll upp. Det är så lätt att man hamnar där. I ”tycka synd om sig själv-träsket”. Jag tycker varken det är fel eller något konstigt med det, det är nog till och med ett väldigt vanligt fenomen. Ovanligare är det däremot att veta hur man ska göra för att snabbt och på bästa sätt ta sig ur det bittra självömkandets förfall. Tyvärr finns det människor som aldrig någonsin kommer på fötter igen. Människor som hamnar i en ond cirkel av att identifiera sig själva med den ständiga offerrollens bittra ideal.

I mitt fall är det inte så mycket självömkan i klassiska kroppsidealmannér, som jag annars tror är vanligt bland de flesta tjejer. Däremot kan jag när jag hamnar under offeridentifikationens starka envälde känna och fundera på varför det känns som att alla andra lever så enkla och bekymmerslösa liv utan ekonomisk oro, tandläkarbesök och alla andra livets små helveten. Jag vet ju att jag inte har det speciellt mycket tuffare än någon annan men jag kan inte låta bli att undra vad som egentligen döljer sig bakom alla dessa leende ansikten utan spår av minsta olust för vardagliga angelägenheter.

Jag tror det hela handlar om inställning, för bekymmer har vi väl alla. Om dessa bekymmer ska ses som stora eller små bedöms helt utifrån inställning och attityd. Och det är klart att man ser saker i solskensblått när man mår bättre än när man är nere för räkning och skuggan skymmer över det mesta. Men vem vill gå igenom livet i skuggan av det som skulle kunna vara? Skuggan kommer och går, ibland kan det bli helt beckmörkt men någonstans vänder det och med den insikten tror jag redan att ljuset är på väg.

Helgen har varit underbart slapp. En stockholmsresa i gott sällskap kan få även den bittraste att dra på smilebanden. Nu var jag varken bitter eller har svårt att le och njöt i fulla drag av god mat, alkoholfria drinkar, en båttur ut till Fjäderholmen och Mats Sundin. Tack Daniel och Jennie för att ni ni inte sa nej när vi, om jag får säga det själv, på ett väldigt smidigt sätt tvingade oss med på er stockholmshelg.

Och tack du bittra man som skällde på den stackars receptionisten för att hon gett dig en svit med fönster där solen lyser in. Om du bara insåg hur lyckligt lottade du torde vara som inte har viktigare saker att klaga över. Tack för att du fick mig/oss att reflektera över vad som är viktigt. Synd att jag inte hade stake nog att hjälpa dig förstå.

Kram