Bitter martyr

Tog en promenad med en av mina bästa vänner igår kväll. Vi filosoferade som vanligt och försökte finna svaren på livets stora frågor. Bland annat kom ämnet martyr och offerroll upp. Det är så lätt att man hamnar där. I ”tycka synd om sig själv-träsket”. Jag tycker varken det är fel eller något konstigt med det, det är nog till och med ett väldigt vanligt fenomen. Ovanligare är det däremot att veta hur man ska göra för att snabbt och på bästa sätt ta sig ur det bittra självömkandets förfall. Tyvärr finns det människor som aldrig någonsin kommer på fötter igen. Människor som hamnar i en ond cirkel av att identifiera sig själva med den ständiga offerrollens bittra ideal.

I mitt fall är det inte så mycket självömkan i klassiska kroppsidealmannér, som jag annars tror är vanligt bland de flesta tjejer. Däremot kan jag när jag hamnar under offeridentifikationens starka envälde känna och fundera på varför det känns som att alla andra lever så enkla och bekymmerslösa liv utan ekonomisk oro, tandläkarbesök och alla andra livets små helveten. Jag vet ju att jag inte har det speciellt mycket tuffare än någon annan men jag kan inte låta bli att undra vad som egentligen döljer sig bakom alla dessa leende ansikten utan spår av minsta olust för vardagliga angelägenheter.

Jag tror det hela handlar om inställning, för bekymmer har vi väl alla. Om dessa bekymmer ska ses som stora eller små bedöms helt utifrån inställning och attityd. Och det är klart att man ser saker i solskensblått när man mår bättre än när man är nere för räkning och skuggan skymmer över det mesta. Men vem vill gå igenom livet i skuggan av det som skulle kunna vara? Skuggan kommer och går, ibland kan det bli helt beckmörkt men någonstans vänder det och med den insikten tror jag redan att ljuset är på väg.

Helgen har varit underbart slapp. En stockholmsresa i gott sällskap kan få även den bittraste att dra på smilebanden. Nu var jag varken bitter eller har svårt att le och njöt i fulla drag av god mat, alkoholfria drinkar, en båttur ut till Fjäderholmen och Mats Sundin. Tack Daniel och Jennie för att ni ni inte sa nej när vi, om jag får säga det själv, på ett väldigt smidigt sätt tvingade oss med på er stockholmshelg.

Och tack du bittra man som skällde på den stackars receptionisten för att hon gett dig en svit med fönster där solen lyser in. Om du bara insåg hur lyckligt lottade du torde vara som inte har viktigare saker att klaga över. Tack för att du fick mig/oss att reflektera över vad som är viktigt. Synd att jag inte hade stake nog att hjälpa dig förstå.

Kram

Den vackraste av platser

Satt uppe hos Theo en bra stund igår. Klockan hade hunnit bli ganska mycket och solen stod tillräckligt lågt för att de höga träden runtomkring skulle kasta svalkande skuggor över hans gravsten. Det blåste lätt och förutom fåglarna var det helt tyst. Fascineras över att den händelse som höll på att ta all min kraft och energi för ett år sedan idag kan ge så mycket viljekraft när jag sitter där. Det är som att man när man går genom grindarna till kyrkogården lämnar alla vardagliga små bekymmer bakom sig. Som att jag får en påminnelse om vad som är viktigt och att allt i jämförelse är betydelselöst varje gång järngrinden slår igen bakom mig.

När man står på andra sidan grinden och tittar ut på de skrattande människorna som passerar kan man inte hjälpa att känna stora olikheter. Som en värld som delats i två delar. Jag blir avundsjuk på deras till syntes problemfria anleten men jag vet att jag så fort jag kommer utanför grindarna blir en lika leende och tillsyntes sorglös person. Blir en i mängden igen.

Fredag igen och liksom alla andra fredagar känns det himla bra att ännu en arbetsvecka är till ända. Kommer nog sakna fredagarna nu när jag blir långledig. Hur som helst, ännu bättre känns det eftersom vi har planer på att åka upp till storstan och njuta av det fina vädret tillsammans med några vänner i helgen. Ser fram emot en hotellnatt, för att inte tala om hotellfrukosten och så självklart trevligt sällskap i ett soligt Stockholm.

Trevlig helg i sommarvädret mina vänner.

Den hårda skolan

Tankarna smyger sig sakta på. Jag visste att de skulle komma förr eller senare och får väl vara glad över att det blev senare. Det gäller tankarna om att förlora ännu ett barn. ”Det vore konstigt om du inte tänkte så”, säger barnmorskan. Och jo det stämmer säkert men tusan vad jobbigt att ifrågasätta sig själv och undra om man gör fel hela tiden. Ingen kan ju svara på varför Theo drabbades av cancer. Men det är klart man går till sig själv och undrar om det var något jag skulle kunna gjort för att förhindra sjukdomen. Om sjukdomen berodde på något jag gjorde. För mycket prat i mobiltelefon, den gång han ramlade baklänges och slog i – teorierna är många. Jag har fått det förklarat för mig att sökandet efter svar är normalt eftersom man mer än allt annat vill eliminera risken att samma sak händer igen.

Nu är det inte just cancern som oroar (mest), utan vetskapen om att jag inte på något sätt kan skydda mitt barn. ”Det kan inte hända mig”-tänket är helt och hållet borta. Man är mer medveten än någonsin och erfarenheten och kunskapen om hur snabbt saker och ting kan gå fel skrämmer. Speciellt som man står inför en förlossning. Så tanken på att bebis är sjuk, tanken på ännu fler sjukhusbesök, tanken på att förlora ännu ett barn förföljer mig för tillfället i både tankar och drömmar.

Har fått tid hos en förlossningsdoktor. Jag är mer orolig den här gången än vad jag var inför första förlossningen och ska prata rent generellt om förloppet. Jag har ju gjort det tidigare. Det är inte smärtan som oroar. Det är inte mig jag är orolig för, min kropp säger åt mig vad, hur och när jag ska göra det som behövs göras i det läget. Istället är det för barnets skull jag är rädd. För alla de risker som faktiskt medföljer.

Jag var medveten om att dessa tankar skulle komma och jag känner mig beredd att ta tag i dem. Jag räds dem inte, slår dem inte ifrån mig utan pratar om dem. Jag är också mycket väl medveten om att det inte finns några garantier och att jag kommer få leva med den här ”utsträckta” oron resten av mitt liv. Om jag bara kan hålla den under kontroll gör det mig inget. För jag tror fortfarande att kunskapen jag fått de senaste åren, kunskapen om att saker och ting likaväl kan hända mig som någon annan är en bra kunskap. Den skapar oro och rädsla men samtidigt har den gjort mig mer medveten om vad livet är för något. Mer medveten än många andra. Jag känner mig bättre rustad efter den hårda skola jag fått gå. Dock inte för att förlora ännu ett barn.

Vilken underbar känsla

”Kan man ha det bättre än så här?” Jag sa just de orden flera gånger under helgen. Inte ett bekymmer så långt tankarna räckte. Ett och annat mörkt moln på himlen kanske men vad gjorde det när det var blått runtomkring. Greppade livet och levde i nuet, saknade inget. Vilken underbar känsla. Tänk om livet kunde vara så enkelt. Fick även lite tid för mig själv i skärgården. Vaknade tidigt (efter att smygande indianen, inte helt obemärkt, tassat sig upp) klockan kan inte ha varit mer än 07. Tog en kopp ljummen kaffe och satte mig på altanen ner mot havet. Så skulle man alltid ha det!

Var ledig igår. Hade lite komptimmar att ta ut innan jag slutar. (bara sju arbetsdagar kvar nu) Dessutom var det dags för MVC-besök igen. Bebis verkar fortfarande må bra där inne. Är inne i min 25 vecka, och som det matematiska vidunder jag är krävs bara två händer och en fot för att räkna ut att det således ”bara” är femton veckor kvar tills bebis är här. Längtar! Tretton av dessa veckor spenderar jag i ledighetens tecken. Jag upprepar: kan man ha det bättre än så här?

Kollision, krock och konflikt

Jag funderade på en sak när jag var ute och gick i igår. Det är svårt att blicka framåt när man saknar en svunnen tid så extremt. Man vill på något sätt inte riktigt släppa taget om historien och därför är det nästan smärtsamt att inse att man hela tiden är på väg längre och längre ifrån det som en gång var. Samtidigt ges man inte riktigt något val. Man kan inte krampaktigt hålla fast vid något som inte längre finns. Det är också svårt att inse att ju längre tid det går desto längre blir perioderna då man mår bra. Att må bra var länge förenligt med extremt dåligt samvete. Jag kan fortfarande känna skuld, inte längre för att jag mår bra utan för att jag inte mår sämre när jag väl mår dåligt. Att må bra efter allt som hänt är en kombinationen som inte är förenlig i mitt huvud. Även om jag vet att Theo inte hade velat att jag mådde sämre.

Jag måste släppa taget om historien och fortsätta sätta en fot framför den andra för att komma vidare. Även om det innebär längre distans från tiden med min son. Istället är det minnen jag får leva på. Lyckliga minnen. I mitt fall är detta lite mer komplicerat än vad jag skulle vilja. Jag levde i ett trasigt förhållande i två år. Två år av svek, lögner och misshandel. Två år jag helst skulle vilja glömma. Det fick ett snabbt och abrupt slut och jag fick acceptera ett förflutet utan att ställa frågor, utan att få några svar. Samma två år som jag så ihärdigt arbetar för att radera tenderar att vara de två sista friska åren Theo hade. Hur hanterar man en sån kollision, krock och konflikt?

Theo var glad och lycklig. Det är det enda som betyder något och det är så jag kommer minnas honom. Allt det tråkiga sorteras selektivt bort. Det är inte förenligt med en så underbar liten kille. Med mitt livs lycka.

Midsommar

Har haft en riktigt bra midsommar. Låter bilderna tala för sig själva. Men jag tror vi lyckades få med allt. Trevligt sällskap, bad, vägra gå in trots midsommarkyla, extrem glädje, grillning, en tjockis, en blivande man, Öjje (alias Fantomen) och snygga brudar.

Tack vänner för ännu en riktigt bra fest och tack Örjan och Vronkan för trevligt arrangemang.