Tre av fyra

Jag blir lika tagen varje gång jag ser reklamen för Barn-
cancer-
fonden. Ni vet den där med fyra blå stolar varpå tre friska och glada barn sitter på tre av dem medan den fjärde står tom. Jag hoppas att det inte bara är för den självupplevda erfarenheten och vetskapen om vad den där fjärde tomma stolen innebär utan för att denna berörande känsla är något som faktiskt förmedlas ur reklamen. Om så är fallet finns chans att fler än jag berörs och det är viktigt eftersom det är den påtagliga verkligheten, hur gärna man vill slå den ifrån sig.

Tre av fyra cancersjuka barn överlever sin sjukdom och det är fantastiskt men inte tillräckligt bra. För av ca 300 barn som insjuknar i någon form av cancer (eller om man så vill nästan ett svenskt barn om dagen) dör var fjärde, det vill säga, 75 Theosar. Att genom reklamen lyfta fram även det döda barnet för att förmedla situationen, hur otäck den än må vara, är inget annat än ett genidrag i mina ögon. Men vad jag har förstått är det inte alla som tycker så utan många menar att barncancerfondens metod att spela på rädsla får motsatt effekt, det vill säga, att man helt enkelt slutar bry sig. Ett resonemang jag inte alls förstår. Jag antar att det blir för jobbigt att ta in verkligheten för dessa människor. Det är bara att hoppas att de slipper uppleva denna verklighet och kan fortsätta leva i tron av cancerimmunitet. Sanningen har dock en tendens att starkt göra sig påmint på ett eller annat sätt. Och skrämmande siffror på hur många som faktiskt insjuknar i denna sjukdom gör det till ett faktum. Jag hade dock önskat att barnen förskonades.

Jag fick hem Barncancerfondens tidning igår och läste att man nu öronmärker många miljoner just till forskning om hjärntumörer och det glädjer mig för man har fortfarande väldigt lite kunskap om hjärnan och hur tumörerna påverkar och gör stora förändringar med barnets personlighet, motorik, tal osv. Samt hur man på ett så aggressivt sätt som möjligt men med minimala biverkningar kan få bort tumören. Även om vården som sådan var bra möttes vi fler än en gång av otydliga svar på många av våra frågor av just den enkla anledning att man hade för lite kunskap. Ökad kunskap räddar liv. Enkel matematik. (Kanske inte för alla, men för de flesta).

Söndag

Inför natten har jag provat diverse metoder för att slippa det plötsliga krampuppvaket. Jag sov med en kniv (horisontellt placerad) under madrassen. Ett gamalt knep svärmor Inger berättade om. Jag drack dessutom ett stort glas mjölk innan jag gick och la mig (tack Emma-Karin) samt såg till att stretcha vaderna ordentligt. Och det lyckades. Ingen kramp så långt ögat kunde nå. (tyvärr Martin) Dock ett extra besök på toaletten på grund av det stora glaset mjölk.

Igår hamnade vi ute på Berdudden tillsammans med ett gäng underhållande stockholmare. En riktigt trevlig kväll med grill nere vid Bråviken till solen gick ner och en stund efter det. Tack Kajsa för ett trevligt initiativ.

Idag har jag inte så mycket planerat men dagarna brukar ha en förmåga att försvinna i snabb takt ändå. Ska börja med att ta en promenad upp till min ängel som varit huvudpersonen i mina drömmar i natt. Vi hörs igen i morgon. P&K.

Värkande vad och fnissande Martin

Har fått lite av en bakläxa av mina vänner. Av det jag berättar för dom har de önskemål om vad som egentligen borde vara riktigt bloggmaterial. Så här är favoriten från valborgskvällens konversation. (Bildbevis saknas dock, tack o lov).

Berättade igår för dem att jag börjar få kramp i vaderna igen på grund av graviditeten. Jag hade samma problem när jag väntade Theo. Ett ganska litet problem kan tyckas och kul för andra när Martin detaljerat och gladeligen berättar hur jag mitt i natten gör en av de snabbaste situpsen som någonsing gjorts, ger i från mig ett illskrik och hoppar ur sängen. (jag måste påminna er om att jag trots att magen inte är groteskt stor inte alls är lika smidig längre) så redan här har Martin garvat ihjäl sig. Väl ur säng får jag naken och härlig stretcha tills krampen släpper innan jag kan återgå till att försöka somna om med en värkande vad och en fnissande Martin vid sidan av. (jajemen, körde en repris på denna one man show i natt igen och jag har en känsla av att det bara är en i raden av hastigt och otrevligt uppvaknande). Tack älskade bebis.

Men vad gör man inte för att dela med sig av livets goda. Vänta du Åsa tills det är din tur att vänta liten. Då är det jag som skrattar både bäst och sist. Tack för igår förresten. Ett väldigt trevligt initiativ. Tobbe är en jäkel vid grillen. Ses snart nu är det ett spinningpass som gäller innan jag ska försöka ta tag i dagen.

Fjärilsvingar

Bebis är nu 11–12 cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150 g. Ögonen är slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått pyttesmå naglar. Det lilla hjärtat pumpar runt ungefär 24 liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Bröstkorgen hävs och sjunker när det tränar sin andning.

Jag börjar känna av sparkarna ganska tydligt nu. Det är inte full fart ännu men på kvällen när man lagt sig till rätta i tv-soffan blir bebis otålig och vill att jag ska röra på mig. Lättare att somna in när mamma rör på sig antar jag. Men jag orkar inte och tycker att det är min tur att få vila. Dessutom är det fortfarande (så länge sparkarna känns som fjärilsvingar och inte är välinriktade mot både blåsa och revben) helt underbart att känna de små sparkarna så jag ligger retsamt, dock välbehövligt kvar.

Valborg idag och festligheter väntar efter jobbet. Vi ska och grilla hos goda vänner i Sörping. Skönt med lite extra ledigt och speciellt som vädret är helt fantastiskt. Även om jag fått må riktigt bra nu i två veckor är jag helt slut om kvällarna så en extra ledig dag att bara göra vad man vill på är välkommet. Blir nog, hör och häpna, grillning på fredag också. Men då åker vi åt andra hållet – landet och familjen väntar. Bara så ni vet ifall jag inte hinner blogga när jag är fullt upptagen med att vara ledig. Kram

Livets vändningar

Jag vet inte om det är någon sorts ålderskris nu när jag närmar mig de trettio men på något sätt har mina första trettio år passerar revy på sistone. Jag har varit med om den del. Saker som format mig till den jag är idag. Saker som jag lika gärna kunde gått under av men som jag faktiskt tagit mig igenom och kommit ut lite starkare, lite förståndigare och väldigt mycket stadigare ur på andra sidan.

Den tunga perioden började egentligen för lite mer än fyra år sedan då jag gick igenom en jobbig separation från Martin. Efter det levde jag som ensam och arbetande mamma i två år samtidigt som jag gick igenom ett förhållande som bara kan liknas vid helvetet själv. Det hela slutade med att jag eftersom jag aldrig riktigt räckte till blev utmattningsdeprimerad och blåslagen. Jag tog mig ur både utbrändhet och förhållande precis lagom som Theo blev cancersjuk. Sen följde ett nytt helvete innan allt bara blev svart, tyst och ensamt. Och nu har det snart gått ett år utan älsklingen. Jag har tagit mig genom både mörker, tystnad och ensamhet och känner, trots att Theo för alltid kommer att fattas mig, som om jag genom allt blivit berikad och vuxit.

Så här i efterhand vet jag inte hur jag orkat med. Det har varit något konstant i fyra års tid. Jag antar att man bara tar sig framåt när man inte ges något annat val. För att ge upp var aldrig något alternativ. Idag väntar jag på bebis, tittar på bostadsrätter och planerar för bröllop. Det är konstigt vilka vändningar livet kan ta. Men en sak är säker jag skulle aldrig klarat av de här sista åren utan mina vänner och min familj. Inget ont som inte för något gott med sig. För riktigt bra vänner har jag gott om. Tack alla.

Nu ska jag arbeta mig genom återstoden av dagen innan det blir ett välbehövligt besök hos frisören. Förhoppningsvis hinner jag med en kvällspromenad upp till ängeln innan tröttheten slår till. Vi hörs. P&K

Det här med sorg...

Det här med sorg och människor som flyr sorgen genom att ignorera den har varit en återkommande tanke den senaste veckan. Jag både förstår och ställer mig helt frågande till hur man kan reagera på en sörjande människa på det sättet. Jag förstår att det är den egna rädslan som sätter gränser för hur nära man vill komma en person i sorg. Jag förstår också att det, i många fall däribland mitt, också är närheten och tankarna på sin egen död som skrämmer. Det jag inte förstår är varför man då skyller på allt annat för att slippa ha med sorgen att göra. Det jag inte förstår är oförståelsen för den empatiska aspekten. Är man inte rädd för att hamna i samma situation. Att själv drabbas av sorg och bli ensam kvar för att man helt plötsligt blivit skrämmande för omvärlden. Sorg drabbar alla, obarmhärtigt och orättvist nog.

Det är svårt att förklara sorg. Att sätta ord på hur sorgen känns. Marcus Birro beskriver sorgen så här: Jag lever som i ett angränsande rum. Sorgen fungerar så. Man står i ett tomt rum med örat tryckt mot väggen och hör människor röra sig i husen, slamra, tala, skratta och leva. Man har lindat in alla knivar i varma handdukar för att vara, som det heter, på den säkra sidan. Mitt i sorgen lever man förvisso men man är också död. Man är fri men inlåst. Det går inte att byta rum. Fönstren är övertäckta. Fast november är bara ett enda grått långfinger ändå. Man bankar på väggarna men ingen hör. Folk har fullt upp med sina egna liv. Kärnan är alltid förvirring, alltings uppkomst stavas alltid kaos. Men det går att bringa kärleksfull ordning i detta kaos. Det går att överleva mitt i döden.

En talande text där jag känner igen mycket. Den första tidens ”instängdhet”. Som om man levde i en bubbla där allt utanför verkade gå i ultrarapid. Mumlandet när folk pratade, leenden som värmde att se men som på något sätt studsade mot bubblans yta, som inte riktigt nådde in till mig där jag satt i kyla och ensamhet. Jag vet inte när bubblan försvann men nu är den borta. Jag är återigen en del av världen. Det är både skönt och skrämmande. Men betyder inte på något sätt att jag glömt och gått vidare. Jag har bara anpassat mig efter tillståndet som råder. Tiden läker inga sår. Tiden bidrar dock till att det svårhanterliga blir vardag. Alla jobbiga tankar och känslor har redan tänkts. Jag känner igen dom nu och de skrämmer inte längre eftersom jag ofta vet hur de ska tas. Jag har lärt mig leva med dem. Därför är jag inte heller lika skrämmande för min omgivning.

Det har gått ett år om exakt en månad. Ett år av extrem sorg och smärta. Ett år av saknad efter allt jag hade, efter en stor del av mig själv. Efter min älskling, mitt allt, mitt leende och skratt. Jag fick lära om. Jag lär fortfarande, haltar fram men tar mig åtminstone framåt, i min egen takt. Som en halv människa men ändå så mycket starkare än de flesta hela.