Det är officiellt...jag har blivit en irriterad, hormonsprudlande moralkärring med få eller total avsaknad av cencurfilter för vad som må sägas! Det har hållt i sig ett tag, jag har gått och blivit irriterad över små saker. Skällt ut sönderkokta potatisar, felbäddade sängar, en stackars fluga som härom dagen gjorde det till sitt livsmission att förfölja mig från rum till rum, ja och så Martin. Men nu har jag tagit det ett steg längre.
Jag säger det bara en gång. Ingen plingar på mig när jag går/vankar fram på trottoaren för att denne ska kunna cykla förbi. Trottoar gott folk där går man. Wikipedias definition säger så här: Trottoar fungerar som en sorts gångbana. Denna är ej upplåten för motorfordon utan är normalt enbart avsedd för fotgängare. Vid mer trafikerade gator kan det ibland finnas mer upphöjda och extra breda trottoarer. På denna sorts trottoarer brukar det ibland vara tillåtet att cykla. Om så är fallet är cykelbanan utmärkt med skylt för antingen cykelbana eller kombinerad gång- och cykelbana.
Så det så!
onsdag, september 30, 2009
måndag, september 28, 2009
Ett år och fem månader.
Det slog mig just att det var den 28:de igår. För inte så länge sedan var detta ett datum som med vånda väntades in. Ett datum som kom med ångestladdade minnen. Ett datum jag inte visste hur jag skulle förhålla mig till. Idag är det den 29:de och gårdagen kom och gick relativt obemärkt förbi. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det heller. Jag antar att man kan se på det med två olika ögon. Å ena sidan tyder det väl på att sorgen bearbetats, accepterats i viss mån, å andra är jag rädd att om ytterligare ett år och fem månader inte komma ihåg alls. Igår var det ett år och fem månader sedan Theo somnade in i sin säng. Ett år och fem månader sedan jag sist såg honom (vid liv).
Min älskling hade nästan varit sex år gammal nu, redan idag sett fram emot julafton och med all säkerhet tjatat på mig att åka till sjukhuset och hämta hans syskon. Min ängel.
Det var också nästan ett år och fem månader sedan jag fick en ny bekantskap med "mannen vid graven bredvid", om man får vara så fyndig att kalla honom för det. Mannen miste för närmare fyra år sedan sin dotter. Vi sågs ofta vid våra barns gravar det första halvåret efter att Theo begravts. Bytte några artighetsfraser och försök till uppmuntrande ord mellan två föräldrar som mist.
I år har jag inte sett till honom alls, inte förrän i förrgår. Han satt där på knä och grät lika ohämmat, lika hjärtskärande djupt som första gången jag såg honom sitta där. Missförstå mig rätt nu, jag vet att vi alla sörjer olika men jag tycker det är så synd att efter fyra år fortfarande befinna sig i en så till syntes komplicerad sorg. Jag hoppas innerligt att jag har fel och att det är så att han tillåter sig att känna där vid graven och att han i livet utanför kyrkogården accepterat sin sorg, att bilden då ser annorlunda ut. Jag hoppas, för komplicerad sorg är förtärande, förstör oss innifrån och släpper inte taget om oss utan vidare hjälp utifrån. Jag vill hjälpa honom, inte att sluta sörja, dit kommer vi föräldrar som överlevt våra barn nog aldrig, men att sörja på ett annat sätt, på ett sätt som inte förstör, förtär och har sönder.
Tisdag idag och en dag närmare bebis, när nu bebis känner för att komma ut?!
Min älskling hade nästan varit sex år gammal nu, redan idag sett fram emot julafton och med all säkerhet tjatat på mig att åka till sjukhuset och hämta hans syskon. Min ängel.
Det var också nästan ett år och fem månader sedan jag fick en ny bekantskap med "mannen vid graven bredvid", om man får vara så fyndig att kalla honom för det. Mannen miste för närmare fyra år sedan sin dotter. Vi sågs ofta vid våra barns gravar det första halvåret efter att Theo begravts. Bytte några artighetsfraser och försök till uppmuntrande ord mellan två föräldrar som mist.
I år har jag inte sett till honom alls, inte förrän i förrgår. Han satt där på knä och grät lika ohämmat, lika hjärtskärande djupt som första gången jag såg honom sitta där. Missförstå mig rätt nu, jag vet att vi alla sörjer olika men jag tycker det är så synd att efter fyra år fortfarande befinna sig i en så till syntes komplicerad sorg. Jag hoppas innerligt att jag har fel och att det är så att han tillåter sig att känna där vid graven och att han i livet utanför kyrkogården accepterat sin sorg, att bilden då ser annorlunda ut. Jag hoppas, för komplicerad sorg är förtärande, förstör oss innifrån och släpper inte taget om oss utan vidare hjälp utifrån. Jag vill hjälpa honom, inte att sluta sörja, dit kommer vi föräldrar som överlevt våra barn nog aldrig, men att sörja på ett annat sätt, på ett sätt som inte förstör, förtär och har sönder.
Tisdag idag och en dag närmare bebis, när nu bebis känner för att komma ut?!
söndag, september 27, 2009
Höstmåndag
Och så var det måndag och en ny vecka. En ny vecka som kommer med höstväder så som det ser ut just nu. Mig gör det ingenting. Jag stannar gärna inne, sjunker djupare ner i soffan, drar en filt över mig och kollar de sista Harry Potter filmerna, börjar på en ny bok, skriver något inlägg. Blir höst-/mysmåndag och inte många knop för min del.
Ska försöka njuta av lugnet runtomkring, av att faktiskt kunna disponera tiden så som jag själv vill. Njuta av att bara ha mig själv att tänka på och så klart av sparkarna i magen. Snart är allt det ett minne blott...igen. Har längtat länge efter att få bli mamma...igen. Börja om från början och genom spädbarnsåldern njuta av det nya men samtidigt minnas det redan upplevda. Kanske inte blir det enklaste men just nu känns det bra. Jag vet att Theo förstår.
Trevlig höstmåndag fina vänner.
Ska försöka njuta av lugnet runtomkring, av att faktiskt kunna disponera tiden så som jag själv vill. Njuta av att bara ha mig själv att tänka på och så klart av sparkarna i magen. Snart är allt det ett minne blott...igen. Har längtat länge efter att få bli mamma...igen. Börja om från början och genom spädbarnsåldern njuta av det nya men samtidigt minnas det redan upplevda. Kanske inte blir det enklaste men just nu känns det bra. Jag vet att Theo förstår.
Trevlig höstmåndag fina vänner.
torsdag, september 24, 2009
Ristar inte i sten...ännu
Och så var det fredag. Gårdagen gick bra hos både barnmorska och arbetsförmedling. Bebis är nu fixerad och trots att liten sjunkit ner så långt det bara går växer fortfarande symfus - fundus måttet. Inte utan att man undrar vad det är för en jätte där inne.
På arbetsförmedlingen var jag i ungefär 5 minuter varav 4 1/2 gick åt till att prata bebis. Med bara två veckor kvar till beräknad förlossning återstår det bara för mig att maila min handläggare och säga att bebis kommit så skriver hon ut mig från förmedlingen. Sen får vi helt enkelt se om det blir ny inskrivning nästa år eller om jag lyckas få sysselsättning på egen hand.
Gårdagen i övrigt gick i förvärkarnas tecken. Från ett till fem-hugget kom trogna förvärkar var tjugonde minut och han göra mannen mäkta nervös. Jag själv fick en reminder av hur en förlossning känns och kan inte sluta att förundras över hur den känslan faktiskt kan förträngas. Trots att det var 5 1/2 år sedan sist jag jag stod där med pannan mot väggen i förlossningssalen och andades genom varje värk. Nu är jag på det klara med vad som väntar igen, och jag vet att jag sagt att vi ska ha ännu ett barn, känner nu att vi kanske inte behöver rista in det i sten.
Trevlig fredag och fortsatt helg fina du. Jag ska bara ta det lugnt, eller ja så lugnt jag kan. Är ju kass på att inte göra någonting. Vill också tacka för alla underbara kommentarer till föregående inlägg. Det ger energi ska ni veta och energi kan vi ju alla alltid ha användning för. Tack för att ni läser! X
På arbetsförmedlingen var jag i ungefär 5 minuter varav 4 1/2 gick åt till att prata bebis. Med bara två veckor kvar till beräknad förlossning återstår det bara för mig att maila min handläggare och säga att bebis kommit så skriver hon ut mig från förmedlingen. Sen får vi helt enkelt se om det blir ny inskrivning nästa år eller om jag lyckas få sysselsättning på egen hand.
Gårdagen i övrigt gick i förvärkarnas tecken. Från ett till fem-hugget kom trogna förvärkar var tjugonde minut och han göra mannen mäkta nervös. Jag själv fick en reminder av hur en förlossning känns och kan inte sluta att förundras över hur den känslan faktiskt kan förträngas. Trots att det var 5 1/2 år sedan sist jag jag stod där med pannan mot väggen i förlossningssalen och andades genom varje värk. Nu är jag på det klara med vad som väntar igen, och jag vet att jag sagt att vi ska ha ännu ett barn, känner nu att vi kanske inte behöver rista in det i sten.
Trevlig fredag och fortsatt helg fina du. Jag ska bara ta det lugnt, eller ja så lugnt jag kan. Är ju kass på att inte göra någonting. Vill också tacka för alla underbara kommentarer till föregående inlägg. Det ger energi ska ni veta och energi kan vi ju alla alltid ha användning för. Tack för att ni läser! X
Min livboj...
Har tänkt på en sak. Min blogg har verkligen ändrat karraktär. Detta är ingen medveten förändring utan något som skett över den tid som gått sedan jag började blogga i februari. Det är väl också ett tecken på att jag bearbetat saker och ting och att skrivanet varit/är en viktig faktor i sorgebearbetningen och för att få struktur över det kaosartade virrevarr av känslor och tankar som då rådde.
Dock inte sagt att jag slutat sörja, glömt bort eller saknar mindre. Jag har bara lärt mig att hantera detta på ett kanske lite bättre sätt. Jag har fortfarande dagar som är otroligt jobbiga att ta sig igenom. Men de uppkommer med större och större mellanrum.
Med detta följer också en blogg jag inte riktig är nöjd med. Min tanke var aldrig att lägga ut dagens schema offentligt. Jag förstår inte vem som skulle tycka det vore intressant. Men nu har det ändå blivit så. Antagligen för att det inte händer så mycket mer i mitt liv för tillfället. Det är inte roligare än så här att vänta. Jag tror också jag försöker hålla liv i något som jag känner håller på att rinna mellan fingrarna. Jag försöker hålla liv i bloggen för att jag är rädd för hur jag kommer reagera när liten är här. Kanske kommer alla känslorna tillbaka, kanske behöver jag en ventil igen. Jag hoppas inte. Jag hoppas jag kommer att klara det utan att behöva skriva. Utan min livboj.
Så goda vänner. Jag håller liv i denna sida ytterligare några veckor. Sedan får vi se vad bloggen och jag bestämmer oss för. Dags att slänga i sig lite frukost innan mvc-besök och så det roliga mötet på arbetsförmedlingen. Kram på dig fina du.
Dock inte sagt att jag slutat sörja, glömt bort eller saknar mindre. Jag har bara lärt mig att hantera detta på ett kanske lite bättre sätt. Jag har fortfarande dagar som är otroligt jobbiga att ta sig igenom. Men de uppkommer med större och större mellanrum.
Med detta följer också en blogg jag inte riktig är nöjd med. Min tanke var aldrig att lägga ut dagens schema offentligt. Jag förstår inte vem som skulle tycka det vore intressant. Men nu har det ändå blivit så. Antagligen för att det inte händer så mycket mer i mitt liv för tillfället. Det är inte roligare än så här att vänta. Jag tror också jag försöker hålla liv i något som jag känner håller på att rinna mellan fingrarna. Jag försöker hålla liv i bloggen för att jag är rädd för hur jag kommer reagera när liten är här. Kanske kommer alla känslorna tillbaka, kanske behöver jag en ventil igen. Jag hoppas inte. Jag hoppas jag kommer att klara det utan att behöva skriva. Utan min livboj.
Så goda vänner. Jag håller liv i denna sida ytterligare några veckor. Sedan får vi se vad bloggen och jag bestämmer oss för. Dags att slänga i sig lite frukost innan mvc-besök och så det roliga mötet på arbetsförmedlingen. Kram på dig fina du.
onsdag, september 23, 2009
Att älska ihjäl och lite till
Onsdagen kommer att gå i vilans tecken. Byter strategi och tänker inte göra många knop alls för att se om jag kanske kan tråka ut bebis. Var och tittade på 3 veckor gamla underverket Emilia igår och hade alldeles glömt bort de betryggande små snusljuden som de små liven avger. Snart får jag också ha en snusande bebis i famnen. Närheten, lukten, ja till och med blöjbyten och nattskrik är något jag ser fram emot. Ett nygammalt liv jag minns vagt och med vemod som snart kommer bli min verklighet igen.
Saknar en liten att nästan älska ihjäl och lite till, har saknat så länge. Det är helt otroligt att den saknaden förhoppningsvis snart är över.
Bajen spelar ikväll vilket betyder att M är borta hela dagen. Har ringt in bästa vännen och kollat så hon är i stan ifall, om och eventuellt bebis skulle ha taskig tajming och vilja komma ut när pappa inte är hemma. 2 och en halv vecka kvar till beräknad förlossning. Tiden springer iväg.
Nu pyssel här hemma och lite förberedelser inför morgondagens aktiviteter. Borde komma på något att köpa till "min man" som går och fyller äldre nästa vecka. Tacksam för förslag.
Kram vackra du.
Saknar en liten att nästan älska ihjäl och lite till, har saknat så länge. Det är helt otroligt att den saknaden förhoppningsvis snart är över.
Bajen spelar ikväll vilket betyder att M är borta hela dagen. Har ringt in bästa vännen och kollat så hon är i stan ifall, om och eventuellt bebis skulle ha taskig tajming och vilja komma ut när pappa inte är hemma. 2 och en halv vecka kvar till beräknad förlossning. Tiden springer iväg.
Nu pyssel här hemma och lite förberedelser inför morgondagens aktiviteter. Borde komma på något att köpa till "min man" som går och fyller äldre nästa vecka. Tacksam för förslag.
Kram vackra du.
tisdag, september 22, 2009
Tisdag
Är uppe med tuppen och tvättar! Morgonpigg som jag är går det ganska problemfritt. Fin i håret är jag också. Det blev något ljusare och något kortare. Dagen i övrigt bjuder på lite småpyssel med Novahuset innan det blir en lagom lång utflykt till den blå-gula möbelkedjan. Ska inhandla det sistaste till bebis och antagligen en del annat helt onödigt. Brukar ju bli så när man går där bland hyllorna och låter sig ryckas med.
Till kvällen ska vi och hälsa på nyaste tillskottet Emilia och stolta storebror Colin. För övrigt är allt sig likt. Vankar fram och tillbaka och VÄNTAR! Nu frukost. Trevlig tisdag på er vänner.
Lägger ut en bild jag hittade på mannen från vår senaste kräftskiva. Och för er som tvivlar, jo han gillar kräftor.
måndag, september 21, 2009
Åberopar varannan männens...
En ganska produktiv helg om man ska sammanfatta det hela. Har fått många ”tråkiga” måsten gjorda och en hel del roliga med så klart. Idag blir det en hel del tid framför datorn innan jag ska gå och skämma bort mig själv med ett frisörbesök. Bäst att passa på att snygga till sig innan liten kommer. Förra gången påverkade amningen mitt hår ruskigt negativt. Hoppas få slippa det den här gången. Vore trevligt att ha hår kvar på bröllopet.
Bebis verkar ha slagit dövörat till och ignorerar helt mina vädjanden om en tre veckor tidig förlossning. Vill ju ha den delen gjord. Man läser överallt hur viktigt det är att förbereda sig inför förlossningen och bestämma vilka smärtstillande man vill ha och så vidare. Men ju mer jag tänker på det desto mer nervös blir jag. Jag vet ju vad som väntar och jag är helt på det klara med vad jag inte vill ha däremot är det inte mycket jag skulle kunna tänka mig att ta vad gäller smärtlindring. Och jag tror att det är farligt att tro att jag även skulle klara denna gång helt utan bedövning. Är det försent att åberopa jämnställdhet och varannan männens i den här frågan?
Trevlig Måndag!
Bebis verkar ha slagit dövörat till och ignorerar helt mina vädjanden om en tre veckor tidig förlossning. Vill ju ha den delen gjord. Man läser överallt hur viktigt det är att förbereda sig inför förlossningen och bestämma vilka smärtstillande man vill ha och så vidare. Men ju mer jag tänker på det desto mer nervös blir jag. Jag vet ju vad som väntar och jag är helt på det klara med vad jag inte vill ha däremot är det inte mycket jag skulle kunna tänka mig att ta vad gäller smärtlindring. Och jag tror att det är farligt att tro att jag även skulle klara denna gång helt utan bedövning. Är det försent att åberopa jämnställdhet och varannan männens i den här frågan?
Trevlig Måndag!
lördag, september 19, 2009
www.novahuset.com
Lördag och jag har precis vaknat. Sitter med en kopp kaffe och beundrar de 11 timmar jag lyckades sova som en stock i natt. Var tillsammans med Novahuset på Dialogkonferens i Stockholm igår. Temat rörde så klart Våld mot kvinnor. En intressant konferens med många erfarna människor i ämnet. Några uppslag fick vi med oss hem, liksom nya kontakter, så nu är det bara att fortsätta vårt arbete här på hemmaplan.
Ni som inte redan är medlemmar i Novahuset passa på att gå med på www.novahuset.com. Gratis, enkelt och kravlöst. Samtidigt som du visar ditt stöd för vårt arbete med tjejer och kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, hjälper du till att få upp medlemsantalet vilket har betydelse rent bidragsmässigt för en ideell förening som oss.
Nu blir det morgonpromenad med Malin och Walle.
Ha en bra lördag.
Ni som inte redan är medlemmar i Novahuset passa på att gå med på www.novahuset.com. Gratis, enkelt och kravlöst. Samtidigt som du visar ditt stöd för vårt arbete med tjejer och kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, hjälper du till att få upp medlemsantalet vilket har betydelse rent bidragsmässigt för en ideell förening som oss.
Nu blir det morgonpromenad med Malin och Walle.
Ha en bra lördag.
onsdag, september 16, 2009
Nästan lika bra...
"Vet du vad mamma gjorde..." Det var hans sista ord. Han satt där på sin säng och jag hade retsamt räckt ut tungan åt honom bakom pappas rygg och han ville skvallra för pappa. Han hade inte pratat på flera dagar. Kramperna som kom till följd av tumörernas tillväxt i hjärnan satte stopp för hans tal. Men dessa ord kom automatiskt, utan att han behövde tänka. Han hade sagt dem många gånger förr. Men sen tog det stopp. Han kom inte längre än så. Det blev tyst och han sa ingenting mer till oss efter det. Han kunde inte. Jag såg att han försökte och att han blev besviken när orden inte nådde ut. Tumörerna tog över och lekte lekar med hans hjärna. Grymma lekar som förändrade min pojke bit för bit. Han visade med sitt kroppspårk och sina ögon vad han kände och tyckte om det vi sa och gjorde. Vi satt vid hans sida 24 timmar om dygnet den här sista tiden. Alltid där, alltid med vetskap om vad som väntade. Vi kunde bara se på när han försvann och låta det ske.
Det gör ont att tänka på och tårarna rullar nedför kinderna när jag minns tillbaka på den gång jag satt vid hans sida och pratade med honom. Mitt ansikte när hans. Han hade inte lång tid kvar då. Men han förstod mig. Han tittade på mig med sina dimmiga ögon och försökte lyfta sin hand för att smeka mitt hår. Han gjorde det för min skull, som för att lugna mig. Han visste att jag älskade det och han hade gjort det så många gånger förut. Det var våran grej. Min och min sons.
Jag har längtat så efter att få känna den där förälskelsen igen. Den förälskelsen som man bara kan känna för sitt eget barn. Ingen kan ta Theos plats, det vet jag men det kan bli bra igen. Nästan lika bra som det en gång var.
Imorgon blir det en heldag på konferens i Stockholm så jag önskar er alla redan nu en trevlig helg. Kram
Det gör ont att tänka på och tårarna rullar nedför kinderna när jag minns tillbaka på den gång jag satt vid hans sida och pratade med honom. Mitt ansikte när hans. Han hade inte lång tid kvar då. Men han förstod mig. Han tittade på mig med sina dimmiga ögon och försökte lyfta sin hand för att smeka mitt hår. Han gjorde det för min skull, som för att lugna mig. Han visste att jag älskade det och han hade gjort det så många gånger förut. Det var våran grej. Min och min sons.
Jag har längtat så efter att få känna den där förälskelsen igen. Den förälskelsen som man bara kan känna för sitt eget barn. Ingen kan ta Theos plats, det vet jag men det kan bli bra igen. Nästan lika bra som det en gång var.
Imorgon blir det en heldag på konferens i Stockholm så jag önskar er alla redan nu en trevlig helg. Kram
tisdag, september 15, 2009
I min egen värld
Jag går som i min egen värld. När färgade hösten löven och lät dem falla till marken? Det har inte slagit mig förrän jag gick genom kyrkogården igår. Jag tittade upp från mina egna fotspår och märkte att jag klev på löv som inte längre orkat hänga kvar på sina grenar. De låg överallt och färgade grusgången gul, som en utrullad matta som visade väg fram till min son.På morgonen är gräsmattan fortfarande täckt av nattens dagg och solens envisa höststrålar får den att glittra som oändliga diamanter. Vi kunde inte valt en bättre plats för Theos eviga vila. Jag får själv ro när jag sitter där uppe. Jag hoppas det är samma ro som han känner där han ligger nedbäddad och trygg. Fri från allt det onda som denna värld hade att erbjuda honom.
Det var länge sedan jag funderade över hur han ser ut där han ligger. Den tanken var ständigt återkommande när jag besökte honom precis efter hans död. Den tanken hade en enorm betydelse. Idag är det en annan bild jag ser när jag tänker på honom, en levande bild av en livlig pojke. Min son så som han var innan sjukdomen kom in i våra liv. Min fina lilla älskling, jag hoppas att din syster eller bror får några av dina drag och egenskaper.
Lägger ut en ny magbild. Och gott folk det är inte bara pucko (eller finspångare som de så snällt kallas) som format denna kropp även om jag vet att de säkert har en hel del med saken att göra.
Trevlig onsdag.
måndag, september 14, 2009
Rolling stones
Här inne står tiden still, utanför rullar världen på som vanligt, om inte snabbare. Människor på språng, påväg någonstans, ständig rörelse, jäkt, stressade anleten, måsten, så många måsten, som stenar som kommit i rullning och inte vet hur de ska kunna få stopp...en värld i rullning och jag står för tillfället vid sidan av och tittar ensamt på. Visste att det här skulle bli en utmaning för mig men trodde inte att det skulle kännas så här tvetydligt. Hur kan man vara så fruktansvärt rastlös och samtidigt så trött?
Jag påbörjar mina små projekt men orkar inte slutföra dem pga en obefintlig koncentrationsförmåga eller att någon del av kroppen värker och ger upp. Kan inte sitta upp längre än någon kvart innan det känns som om bebis är påväg ut...åt fel håll. Kan också ha något att göra med mitt dåliga tålamod. Fredag kommer bli en utmaning då jag mellan 09-17 ska sitta still på konferens i Stockholm. Ser dock ändå fram emot detta. Ämnet rör Novahusets verksamhet http://www.novahuset.com/ och ska bli riktigt intressant.
Saker och ting börjar ändå ordna upp sig nu. Lösa trådar som orsakat oro, ängslan. De börjar knytas samman. Det känns bra. Komiskt nog fick jag brev från arbetsförmedlingen idag. Ska dit för att lägga upp en plan nästa vecka. Jag tar väl med mig magen så får vi se vad som blir sagt. Dit måste jag hur som helst för att inte kastas ut från a-kassan. Och planer finns det. Planer redan för våren om det vill sig.
Dags att vila ryggen ett tag. Bara tre-fyra veckor kvar nu innan kroppen blir min egen att styra över igen. Kram på er.
Jag påbörjar mina små projekt men orkar inte slutföra dem pga en obefintlig koncentrationsförmåga eller att någon del av kroppen värker och ger upp. Kan inte sitta upp längre än någon kvart innan det känns som om bebis är påväg ut...åt fel håll. Kan också ha något att göra med mitt dåliga tålamod. Fredag kommer bli en utmaning då jag mellan 09-17 ska sitta still på konferens i Stockholm. Ser dock ändå fram emot detta. Ämnet rör Novahusets verksamhet http://www.novahuset.com/ och ska bli riktigt intressant.
Saker och ting börjar ändå ordna upp sig nu. Lösa trådar som orsakat oro, ängslan. De börjar knytas samman. Det känns bra. Komiskt nog fick jag brev från arbetsförmedlingen idag. Ska dit för att lägga upp en plan nästa vecka. Jag tar väl med mig magen så får vi se vad som blir sagt. Dit måste jag hur som helst för att inte kastas ut från a-kassan. Och planer finns det. Planer redan för våren om det vill sig.
Dags att vila ryggen ett tag. Bara tre-fyra veckor kvar nu innan kroppen blir min egen att styra över igen. Kram på er.
Doris
Måndag och jag känner att jag måste klaga lite. Järnbristen gör sig påmind. Vaknar med huvudvärk. Har huvudvärk hela dagarna. Till detta kommer andfåddhet, koncentrationssvårigheter och värst av allt, ett försämrat minne. (Ni som känner mig förstår att det då är riktigt illa, jag kallas ju inte för Doris utan anledning). Kämpar på med järnbruset och använder kunskapen jag har kring järnrik mat...Hb:t ligger dock fortfarande över det normala men för någon som är van vid högre värde visar sig detta ha en betydande påverkan.
Har tagit min långpromenad den både rensar hjärna och själ, tyvärr tröttar den dessutom ut rygg så nu blir jag stillasittandes ett tag. Tackolov för sudoku och korsord. Lite hjärngympa för en lätt förvirrad och glömsk en.
Dags att luta sig tillbaka en stund innan rastlösheten utmanar tröttheten.
Kram till er så länge.
Har tagit min långpromenad den både rensar hjärna och själ, tyvärr tröttar den dessutom ut rygg så nu blir jag stillasittandes ett tag. Tackolov för sudoku och korsord. Lite hjärngympa för en lätt förvirrad och glömsk en.
Dags att luta sig tillbaka en stund innan rastlösheten utmanar tröttheten.
Kram till er så länge.
fredag, september 11, 2009
Som att slicka på ett järnrör
Jag har järnbrist! Eller jag ligger snarare på normal nivå nu men eftersom jag brukar ligga otroligt högt i värde ville min barnmorska att jag skulle ta järntabletter som förberedelse inför förlossningen.
Lättare sagt än gjort. Köpte i brustablettform eftersom jag har problem med att ta piller. Det är inte så att dessa var helt omöjliga att få i sig. Järn tas tydligen enklare upp av kroppen om det finns c-vitamin med så de smakar apelsinaktigt men EFTERSMAKEN! Som att slicka på ett järnrör eller dricka ett glas blod!
Idag är det den 11 september. Ingen rolig dag om man tittar tillbaka rent historiskt. Förutom terrorism och mordet på Anna Lind var det även detta datum vi fick det slutgiltiga beskedet om Theos chanser att överleva som på två veckor gått från 30% till 0%. Eller som läkaren sa: "Chansen är minimal och då har jag ändå tagit i". För två år sedan satt vi där och försökte förstå, ta in och överleva dessa ord. Idag är det också en månad kvar till beräknad nedkomst. Kommer bebis när h*n ska får h*n födelsedatumet: 091011. (kan bara hoppas att de fyra sista då blir 1213)
Idag trotsar jag min folkskygghet och ska bland annat ner på stan och fika. I morgon blir det kräftskiva och på söndag blir jag gräsänka. Härimellan ska jag vanka mig fram på min promenad, dricka mitt järn och läsa min sorgbearbetningsbok.
Trevlig helg fina vänner.
Lättare sagt än gjort. Köpte i brustablettform eftersom jag har problem med att ta piller. Det är inte så att dessa var helt omöjliga att få i sig. Järn tas tydligen enklare upp av kroppen om det finns c-vitamin med så de smakar apelsinaktigt men EFTERSMAKEN! Som att slicka på ett järnrör eller dricka ett glas blod!
Idag är det den 11 september. Ingen rolig dag om man tittar tillbaka rent historiskt. Förutom terrorism och mordet på Anna Lind var det även detta datum vi fick det slutgiltiga beskedet om Theos chanser att överleva som på två veckor gått från 30% till 0%. Eller som läkaren sa: "Chansen är minimal och då har jag ändå tagit i". För två år sedan satt vi där och försökte förstå, ta in och överleva dessa ord. Idag är det också en månad kvar till beräknad nedkomst. Kommer bebis när h*n ska får h*n födelsedatumet: 091011. (kan bara hoppas att de fyra sista då blir 1213)
Idag trotsar jag min folkskygghet och ska bland annat ner på stan och fika. I morgon blir det kräftskiva och på söndag blir jag gräsänka. Härimellan ska jag vanka mig fram på min promenad, dricka mitt järn och läsa min sorgbearbetningsbok.
Trevlig helg fina vänner.
torsdag, september 10, 2009
Folkskygg
Och så var det torsdag...trots att tiden i stort sett står still för tillfället, hur gick det till? Min morgonpromenad skjuts upp till efter lunch idag eftersom jag och magen ska en sväng till mvc. Är inne i v 36 nu och om bebis skulle få för sig att komma så gör man inget för att förhindra detta eftersom det är helt livsdugligt i "världen utanför".
Bebis väger nu ca 2800 g och är 46 cm lång. (vilket känns kan jag meddela) Vet sedan förra mvc besöket att bebis ligger som det ska men är ännu inte fixerat. Vet också att bebis tränar lungorna eftersom h*n ständigt har hicka. Stackars liten.
Annars blir det nog tidsfördriv med en bok idag. Är som redan sagt en aning folkskygg för tillfället. Märker att jag har betydligt svårare att hantera vissa saker som annars, kanske inte helt obemärkt men ändå kan passera förbi någotsånär friktionsfritt. Ingen får ta min energi, det behöver jag till annat.
Dags att ta tag i den här dagen. Kaffet är uppdrucket.
Trevlig dag fina du.
Bebis väger nu ca 2800 g och är 46 cm lång. (vilket känns kan jag meddela) Vet sedan förra mvc besöket att bebis ligger som det ska men är ännu inte fixerat. Vet också att bebis tränar lungorna eftersom h*n ständigt har hicka. Stackars liten.
Annars blir det nog tidsfördriv med en bok idag. Är som redan sagt en aning folkskygg för tillfället. Märker att jag har betydligt svårare att hantera vissa saker som annars, kanske inte helt obemärkt men ändå kan passera förbi någotsånär friktionsfritt. Ingen får ta min energi, det behöver jag till annat.
Dags att ta tag i den här dagen. Kaffet är uppdrucket.
Trevlig dag fina du.
tisdag, september 08, 2009
måndag, september 07, 2009
Ord sökes...
Så var det måndag igen och bloggtorkan håller i sig. Eller bloggtorka kanske jag inte ska kalla det. Det är snarare så att jag har fruktansvärt svårt att sätta ord på allt jag tänker och känner för tillfället. Det är för mycket just nu samtidigt som jag har alldeles för mycket tid att tänka. Orden kommer inte längre lika lätt. De passar inte in på de känslor som förföljer mig helt enkelt.
Skulle vara nog med allt strul med svenska myndigheter i detta förbannade pappersland för att inte tala med den stundande förlossningen och vetskapen kring allt som kan gå fel. Men tankarna kring det hamnar lite i skuggan av pandemitiden vi lever mitt uppe i. Som gravid tillhör man ju en riskgrupp eftersom man har sänkt immunförsvar redan från början plus att lungkapaciteten är nedsatt till följd av mindre plats i magen. Det är inte så mycket för egen del jag är rädd. Min rädsla ligger i att mista ännu ett barn.
Det är inte första gången vi är livrädda för influensa. När Theo var sjuk var hans immunförsvar obefintligt. Minsta lilla förkylning, febertopp kande vara förödande för honom. Att leva under en sådan ständig oro tar oerhört mycket energi och nu är vi där igen. När ska man kunna slappna av?
Skulle vara nog med allt strul med svenska myndigheter i detta förbannade pappersland för att inte tala med den stundande förlossningen och vetskapen kring allt som kan gå fel. Men tankarna kring det hamnar lite i skuggan av pandemitiden vi lever mitt uppe i. Som gravid tillhör man ju en riskgrupp eftersom man har sänkt immunförsvar redan från början plus att lungkapaciteten är nedsatt till följd av mindre plats i magen. Det är inte så mycket för egen del jag är rädd. Min rädsla ligger i att mista ännu ett barn.
Det är inte första gången vi är livrädda för influensa. När Theo var sjuk var hans immunförsvar obefintligt. Minsta lilla förkylning, febertopp kande vara förödande för honom. Att leva under en sådan ständig oro tar oerhört mycket energi och nu är vi där igen. När ska man kunna slappna av?
fredag, september 04, 2009
Välkommen kyla
Det är en välkommen kyla. På något sätt gör den varje andetag något enklare. I mina ögon skulle det alltid kunna få vara sensommar/höst.
Läste igår att Theo betyder Guds gåva.
Fråga: Vet inte Gud att man inte tar tillbaka gåvor?
Trevlig helg alla. Kram
Läste igår att Theo betyder Guds gåva.
Fråga: Vet inte Gud att man inte tar tillbaka gåvor?
Trevlig helg alla. Kram
torsdag, september 03, 2009
Ocensurerat
Jag har ju sagt att min blogg ska återspegla mitt liv ocensurerat. Har funderat länge och väl på en del bilder jag har på min ängel som sjuk. Bilder som jag själv har svårt att se på. Bilder som talar om hur svårt det var på slutet, som kommer med en enorm känslostorm och ångest. Bilder som visar vad cancer kan göra.
Jag har funderat och jag vill att folk ska förstå hur cancer ser ut för mig. Hur den sjukdomen kan ta över helt och hållet. Förändra allt på bara en liten stund. Jag vill få folk att förstå, verkligen förstå, att den tid vi har är alldeles för värdefull för att lägga på triviala småsaker. Fokusera istället på det som verkligen har betydelse för just dig oavsett om det gäller ditt barn, ditt jobb eller var än i livet du befinner dig.
Jag har funderat och jag vill visa de här bilderna eftersom de utgör en stor del av mitt liv. Men det är viktigt att komma ihåg att de inte bara visar en grym sjukdom utan även det mest värdefulla jag har - min son, helt ocensurerat.
Bilderna ser du i inlägget nedan.
Kram med tårarna rinnandes...
Jag har funderat och jag vill att folk ska förstå hur cancer ser ut för mig. Hur den sjukdomen kan ta över helt och hållet. Förändra allt på bara en liten stund. Jag vill få folk att förstå, verkligen förstå, att den tid vi har är alldeles för värdefull för att lägga på triviala småsaker. Fokusera istället på det som verkligen har betydelse för just dig oavsett om det gäller ditt barn, ditt jobb eller var än i livet du befinner dig.
Jag har funderat och jag vill visa de här bilderna eftersom de utgör en stor del av mitt liv. Men det är viktigt att komma ihåg att de inte bara visar en grym sjukdom utan även det mest värdefulla jag har - min son, helt ocensurerat.
Bilderna ser du i inlägget nedan.
Kram med tårarna rinnandes...
Utmattad av tankar och funderingar
Har inte varit på humör de senaste dagarna...inte alls faktiskt. Det har blivit lite för mycket för mig att hantera allt det här med spädbarn som dör av resistenta bakterier till följd av läkarnas misstag, lathet, okunskap eller vad man nu ska skylla på. Att vara gravid under svininfluensatider är inte heller så upplyftande och något jag tar på stort allvar tillskillnad från alla andra verkar det som. Allt detta plus alla andra orosmoment som man som gravid funderar på så här fem veckor innan förlossning har gjort mig ganska instabil.
Till saken hör väl insikten om att jag har förlorat ett barn tidigare och att det faktiskt kan hända mig igen. Insikten om att varken jag eller bebis är odödliga. Insikten om vad detta innebär och hur lite jag kan göra åt det. Att jag som mamma återigen står här helt handfallen och inte kan beskydda mitt barn, bara förlita mig på hoppet, turen. Och hur ska jag kunna göra det när det svek mig så brutalt förra gången.
Jag är helt slut, utmattad av tankar och funderingar.
Till saken hör väl insikten om att jag har förlorat ett barn tidigare och att det faktiskt kan hända mig igen. Insikten om att varken jag eller bebis är odödliga. Insikten om vad detta innebär och hur lite jag kan göra åt det. Att jag som mamma återigen står här helt handfallen och inte kan beskydda mitt barn, bara förlita mig på hoppet, turen. Och hur ska jag kunna göra det när det svek mig så brutalt förra gången.
Jag är helt slut, utmattad av tankar och funderingar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)