Jag förstår inte varför jag så envist ska se Grey´s Anatomi. Brukar sluta med att jag gråter och blir helt slut. Igår var definitivt inget undantag. Igår var extra känsligt och personligt, kände igen så mycket från den flicka som låg på dödsbädden och drog sina sista andetag. Jobbigt att ens skriva om. Minnen och tankar bubblar så lätt upp till ytan. Jobbiga minnen och frågeställningar från våra sista sex veckor tillsammans. Känsliga läsare (mamma) kanske borde sluta läsa här...
Jag undrar om han visste att han skulle dö, och när i så fall den känslan kom? Den sista tiden är väldigt jobbig att tänka på. Det är så svårt att veta hur närvarande han var.
Talet försvann först, vilket är grymt eftersom det var det han hade kvar när kroppen inte riktigt ville efter operation, strålning och cellgifter. Han var alltid så vältalad, duktig och rolig genom sina ord. Sen försvann styrka i både ben och armar. Han bara låg där och tittade upp på oss ibland när vi vände på honom för att han inte skulle få för ont av att ligga i ett och samma läge hela tiden. Hans rygg blev så stel och jag ser fortfarande hans plågade ansiktsuttryck när vi skulle ta upp honom. Tillslut försvann även det. Han tittade med halvöppna ögon men blicken var tom. Jag undrar om han såg alls de sista veckorna. Han ryckte till när jag rörde vid honom som om han först då insåg att jag var där. Käkarna bet ihop så hårt som en sorts kramp som inte gav med sig. Han kunde inte reglera värme eller kyla. Han svettades något enormt men var så kall. Alltihop var tumörernas fel. Tumörerna som växte och tog över hans lilla hjärna och rygg.
Jag minns hur hans hjärta slog snabbare och snabbare. Det arbetade så hårt. Hans andning blev mer och mer ansträngd och oregelbunden. Han hade glömt bort hur man svalde. Och i och med att hans käkar krampade rann saliven ner i lungorna vilket resulterade i lunginflammation. Det överlevde han bara i ett och ett halvt dygn. Vid det här laget hade hans inre organ också slutat fungera. Brun vätska rann ur hans sond i magen som ett tecken på det. Han kunde knappt andas och fick dagligen morfin för eventuell smärta. Vi visste ju inte hur mycket han kände, hur mycket han tänkte eller förstod men ville inte att han skulle lida. Allt som allt tog det sex veckor från sista anfallets första kramp till att hans kropp som arbetat så hårt och så länge med sjukdomen helt brutits ner och slutade fungera och blev tyst.
En fyraåring som skulle vara så full av liv. Bilden av min son de sista veckorna är grym och kommer alltid förfölja mig. Den finns där när jag ser friska barn springa omkring leende på fungerande lemmar i total bekymmerslöshet. Den finns där där andra föräldrar klagar över snoriga och förkylda barn. Den finns där så fort jag blundar. En mamma ska inte behöva önska och be om att hennes son ska få dö för att han ska få slippa lida. Det sätter spår i vem som helst. Han var stark min lilla krigare. Men inte ens den starkaste rår på den här hänsynslösa sjukdomen.
Så jag undrar visste han om att han skulle dö, och när i så fall den känslan kom? Jag hoppades länge på mirakel men förstod vad utgången skulle bli ganska länge.
