Vi har väl alla någon vi drömmer om att träffa, på nytt eller för första gången. Personer som betyder någonting för oss, som spelar roll i våra liv, som ger det en mening. Jag har flera såna personer, men framförallt en. Funderar ofta på hur det hade varit att få träffa honom igen. Lite rädd för tanken att han inte skulle känna igen mig. Om man inte räknar med alla gånger vi ses i mina drömmar är det nästan ett år sen vi sågs sist. Han kanske har fått en ny ”mamma” där han är nu, någon som tar god hand om honom, talar honom till rätta, bakar knasbollar och läser böcker om havet, Bamse och världens alla djur.
Jag undrar om han hade varit blyg för mig eller om han hade gett mig en av de där underbara bamsekramarna han så generöst delade ut. Jag undrar om hans solblekta hår växt ut igen, hur lång han blivit, om han pratar lika mycket, drar sina skämt och fortfarande skrattar underbart hjärtligt och smittsamt.
Han måste ha tusentals frågor till oss om allt som hänt men kanske framför allt varför allt hänt. Eller blir man klarsynt och upplyst när man slipper den här världen. Man kanske inte behöver fråga, undra. Det vore skönt i så fall.
Jag undrar vad vi skulle ha hittat på om vi fick lite tid tillsammans igen. Jag hade älskat att få ligga bredvid och läsa för honom igen. Bara känna honom nära. Skoja med honom och låtsas somna så han får skrämma och tjata på mig att vakna som vi så många gånger gjorde. Men en fem-åring vill inte ligga still så vi hade säkert bakat våra goda kanelbullar och bjudit pappa. Vi hade åkt till Busfabriken i Norrköping som vi pratade om men som vi aldrig han göra innan det var försent. Vi hade åkt ut till mormor och morfar och plumsat i ån, lagt pussel, dansat våra små egendomliga danser, sjungit till musik och hittat på egna rörelser, byggt tågbana, allt det där som Theo älskade att göra. Helt otvunget och helt utan frågor och funderingar på morgondagen.
