torsdag, april 30, 2009

Fjärilsvingar

Bebis är nu 11–12 cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150 g. Ögonen är slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått pyttesmå naglar. Det lilla hjärtat pumpar runt ungefär 24 liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Bröstkorgen hävs och sjunker när det tränar sin andning.

Jag börjar känna av sparkarna ganska tydligt nu. Det är inte full fart ännu men på kvällen när man lagt sig till rätta i tv-soffan blir bebis otålig och vill att jag ska röra på mig. Lättare att somna in när mamma rör på sig antar jag. Men jag orkar inte och tycker att det är min tur att få vila. Dessutom är det fortfarande (så länge sparkarna känns som fjärilsvingar och inte är välinriktade mot både blåsa och revben) helt underbart att känna de små sparkarna så jag ligger retsamt, dock välbehövligt kvar.

Valborg idag och festligheter väntar efter jobbet. Vi ska och grilla hos goda vänner i Sörping. Skönt med lite extra ledigt och speciellt som vädret är helt fantastiskt. Även om jag fått må riktigt bra nu i två veckor är jag helt slut om kvällarna så en extra ledig dag att bara göra vad man vill på är välkommet. Blir nog, hör och häpna, grillning på fredag också. Men då åker vi åt andra hållet – landet och familjen väntar. Bara så ni vet ifall jag inte hinner blogga när jag är fullt upptagen med att vara ledig. Kram

onsdag, april 29, 2009

Livets vändningar

Jag vet inte om det är någon sorts ålderskris nu när jag närmar mig de trettio men på något sätt har mina första trettio år passerar revy på sistone. Jag har varit med om den del. Saker som format mig till den jag är idag. Saker som jag lika gärna kunde gått under av men som jag faktiskt tagit mig igenom och kommit ut lite starkare, lite förståndigare och väldigt mycket stadigare ur på andra sidan.

Den tunga perioden började egentligen för lite mer än fyra år sedan då jag gick igenom en jobbig separation från Martin. Efter det levde jag som ensam och arbetande mamma i två år samtidigt som jag gick igenom ett förhållande som bara kan liknas vid helvetet själv. Det hela slutade med att jag eftersom jag aldrig riktigt räckte till blev utmattningsdeprimerad och blåslagen. Jag tog mig ur både utbrändhet och förhållande precis lagom som Theo blev cancersjuk. Sen följde ett nytt helvete innan allt bara blev svart, tyst och ensamt. Och nu har det snart gått ett år utan älsklingen. Jag har tagit mig genom både mörker, tystnad och ensamhet och känner, trots att Theo för alltid kommer att fattas mig, som om jag genom allt blivit berikad och vuxit.

Så här i efterhand vet jag inte hur jag orkat med. Det har varit något konstant i fyra års tid. Jag antar att man bara tar sig framåt när man inte ges något annat val. För att ge upp var aldrig något alternativ. Idag väntar jag på bebis, tittar på bostadsrätter och planerar för bröllop. Det är konstigt vilka vändningar livet kan ta. Men en sak är säker jag skulle aldrig klarat av de här sista åren utan mina vänner och min familj. Inget ont som inte för något gott med sig. För riktigt bra vänner har jag gott om. Tack alla.

Nu ska jag arbeta mig genom återstoden av dagen innan det blir ett välbehövligt besök hos frisören. Förhoppningsvis hinner jag med en kvällspromenad upp till ängeln innan tröttheten slår till. Vi hörs. P&K

tisdag, april 28, 2009

Det här med sorg...

Det här med sorg och människor som flyr sorgen genom att ignorera den har varit en återkommande tanke den senaste veckan. Jag både förstår och ställer mig helt frågande till hur man kan reagera på en sörjande människa på det sättet. Jag förstår att det är den egna rädslan som sätter gränser för hur nära man vill komma en person i sorg. Jag förstår också att det, i många fall däribland mitt, också är närheten och tankarna på sin egen död som skrämmer. Det jag inte förstår är varför man då skyller på allt annat för att slippa ha med sorgen att göra. Det jag inte förstår är oförståelsen för den empatiska aspekten. Är man inte rädd för att hamna i samma situation. Att själv drabbas av sorg och bli ensam kvar för att man helt plötsligt blivit skrämmande för omvärlden. Sorg drabbar alla, obarmhärtigt och orättvist nog.

Det är svårt att förklara sorg. Att sätta ord på hur sorgen känns. Marcus Birro beskriver sorgen så här: Jag lever som i ett angränsande rum. Sorgen fungerar så. Man står i ett tomt rum med örat tryckt mot väggen och hör människor röra sig i husen, slamra, tala, skratta och leva. Man har lindat in alla knivar i varma handdukar för att vara, som det heter, på den säkra sidan. Mitt i sorgen lever man förvisso men man är också död. Man är fri men inlåst. Det går inte att byta rum. Fönstren är övertäckta. Fast november är bara ett enda grått långfinger ändå. Man bankar på väggarna men ingen hör. Folk har fullt upp med sina egna liv. Kärnan är alltid förvirring, alltings uppkomst stavas alltid kaos. Men det går att bringa kärleksfull ordning i detta kaos. Det går att överleva mitt i döden.

En talande text där jag känner igen mycket. Den första tidens ”instängdhet”. Som om man levde i en bubbla där allt utanför verkade gå i ultrarapid. Mumlandet när folk pratade, leenden som värmde att se men som på något sätt studsade mot bubblans yta, som inte riktigt nådde in till mig där jag satt i kyla och ensamhet. Jag vet inte när bubblan försvann men nu är den borta. Jag är återigen en del av världen. Det är både skönt och skrämmande. Men betyder inte på något sätt att jag glömt och gått vidare. Jag har bara anpassat mig efter tillståndet som råder. Tiden läker inga sår. Tiden bidrar dock till att det svårhanterliga blir vardag. Alla jobbiga tankar och känslor har redan tänkts. Jag känner igen dom nu och de skrämmer inte längre eftersom jag ofta vet hur de ska tas. Jag har lärt mig leva med dem. Därför är jag inte heller lika skrämmande för min omgivning.

Det har gått ett år om exakt en månad. Ett år av extrem sorg och smärta. Ett år av saknad efter allt jag hade, efter en stor del av mig själv. Efter min älskling, mitt allt, mitt leende och skratt. Jag fick lära om. Jag lär fortfarande, haltar fram men tar mig åtminstone framåt, i min egen takt. Som en halv människa men ändå så mycket starkare än de flesta hela.

måndag, april 27, 2009

"Bli polare med allt det svarta"

Måndag igen. I mina ögon är ju måndagar som ni kanske redan förstått ett nödvändigt ont, en dag man bara vill ta sig igenom och förbi för att komma åt resten av veckan. Dock fick jag tankeställare när jag läste Marcus Birros ”Svarta Vykort”. Han skriver så här:

Det är måndag igen. Det är alltid måndag. Man hinner liksom bara lägga sig till rätta, borra in huvudet i kudden, så ringer klockan och det är måndag igen. Men man ska inte stöta bort den där vännen bara för att han luktar lite illa. Livet består av tusentals måndagar och väljer man att skjuta hål i alla dem är det massor av väsentlig tid som bara går förlorad, som bara faller död ner.


Det går inte att fly. Man kan springa så hårt man kan, man kan välja de allra pissigaste barerna, de ensammaste kvinnorna, den billigaste ölen. Man kan till och med låta sitt skratt stiga som rökringar mot taket. Det blir måndag ändå. Det är det skrämmande i kråksången. Det går inte att fly från vardagen. Och varför skulle man....Måndagen har kommit vad jag än gjort. Det är lika bra att haja grejen. Det är lika bra att bli polare med allt det svarta som man bär på. Det går att sträcka ut en hand och röra vid allt det hemska.

Jag ska försöka bli vän med mina måndagar. Jag arbetar på att bli vän med allt det hemska och jobbiga. Trots att det är svårt, tar tid och gör ont. För i slutänden är det bara mig själv det drabbar när jag går omkring och funderar, grubblar och blir upprörd över det hemska. Det hemska försvinner inte. Man kan inte få det ogjort. Man kan bara göra sitt bästa för att hantera det på ett så bra sätt som möjligt. På ett sätt som gör att man under omständigheterna mår bra. Oavsett om det hemska är någons död, en ovän eller en måndag. Ta kontroll över det hemska i ditt eget huvud och bli vän med det. Det hemska kanske inte försvinner men jag törs nästan lova att det blir mindre hemskt.

Dags att fortsätta leva min måndag och arbeta på det hemska.

söndag, april 26, 2009

Bevingade lilla ängel

Just nu känns livet ganska enkelt. Vilken skillnad det blir när man får må bra. När man får umgås och spendera tid med riktigt goda vänner, när värmen är här och när solen skiner.

Igår blev det promenader, glass, spontanfika, Theo besök (såklart) och på det trerätters middag och musikal med tjejerna innan vi slöt upp med grabbsen på Trägår´n och gick vidare för dans på Bomull. Den enda ånger jag har från igår är mitt skoval som fortfarande gör sig påmint på mina fötter. Men det är vår och vår kräver högklackat.

Dags att ta tag i söndagen. Ska börja med en promenad upp till min bevingade ängel. Se om han har tid att lyssna på vad mamma har att säga eller om han lekar och cyklar med alla andra änglabarn som togs ifrån oss alldeles, alldeles för tidigt.

Vi hörs igen i morgon.

fredag, april 24, 2009

Empatisk är stark

Jag har idag försökt göra mig förstådd i en fortfarande sensibel situation men av någon anledning lyckas jag inte nå fram. Det är en ångestladdad känsla jag känner igen från i somras då det kändes som om jag kämpade för min överlevnad för att hitta rätt ord att förklara mina känslor genom. Rätt ord hittades dock aldrig. Känslorna var för starka och orden som kom ut ur min mun var så långt ifrån den verklighet jag då kände. Orden lät så svaga och klena i jämförelse. Jag antar att det var därför jag började skriva. På något sätt ges varje känsla en eftertanke som inte finns i den muntliga situationen. I det här fallet antar jag dock att misslyckandet att nå fram inte helt och hållet beror på mig. Det är lätt att bara se till sig själv och i det förlora viljan att förstå motsvarande parts alla intentioner. Jag blir rädd av mångas empatiska oförmåga. Jag blir rädd för att jag levt ihop med en helt empatilös stackare och vet vad detta innebär. Något jag kommer ånga för resten av mitt liv. Något som satt spår. Spår jag aldrig kan radera även om jag kommit en bra bit på väg. Empatilöshet skrämmer mig mer än något annat. Förmågan att sätta sig in i en annan människas situation är otroligt underskattad. Om man bara försökte skulle nog världen se helt annorlunda ut. Men nu gör den inte det och vi fortsätter gå med våra skygglappar utan att bry oss om vem vi trampar på bara det gynnar oss själva.

Försöker fokusera på annat. På att det är fredag och på att helgen väntar på mig. På att min mage mår bättre än på mycket länge. På att solen skiner och att jacka är överflödig i vårvärmen. På att jobbet har varit ok under veckan och på att nästa bara är en fyradagars arbetsvecka. På att jag imorgon ska på Broadway to Hollywood med tjejerna. På spinningpasset som väntar efter jobbet idag.

torsdag, april 23, 2009

Lyckeli

Det är svårt det här med namn. Detta är också en, för tillfället, daglig diskussion hemma. Jag är helt inne på tjejnamn medan Martin gör sitt bästa med pojknamnen. I förrgår kom han med förslaget att om det blir en tjej får jag bestämma medan han står för killnamnen om det kommer ut en liten pojke. Vet inte, men trodde han verkligen jag skulle gå med på det? Jag vill under inga omständigheter riskera att vår lilla kille (om det nu blir av sån sort) får heta Eskil. (Förlåt Dressa) Själv är jag helt insnöad på flicknamn. Jag vet inte varför. Har ju alltid känt att jag är en riktig pojkmamma men eftersom jag mått som jag gjort under den här graviditeten så är min teori att det inte kan vara något annat än en tjej. Tjejer är alltid värst. Vi får väl se om tesen håller. Har tre namn jag tycker lite mer om. Vad tycker ni om Milla, Lyckeli eller Hilma?

Kom att tänka på när vi för sista gången var på Tropicariet med Theo. Vi stod vid krokodilerna och tittade när skötaren matade dem. När en av krokodilerna kom upp ur vattnet för att få tag på maten skötaren höll ovanför vattnet blev Theo rädd. Men istället för att börja gråta eller gömma sig bakom mig eller Martin slog han ut med armarna framför mig för att skydda mig från den stora krokodilen. En 4-årig liten och svårt sjuk kille men ändå så omtänksam och oegoistisk. Min älskling.

onsdag, april 22, 2009

Kärleken är starkare än döden

Kom att tänka på en händelse som inträffade på sjukhuset när Theo var sjuk. Jag kommer inte ihåg vilken gång i ordningen vi åkte in akut men tror detta utspelade sig i Norrköping innan vi skjutsades vidare till vårt andra hem på barnonkologen på US.

Vet inte varför eller vart vi var men minns att man totalt nonchalerade Martin som pappa till Theo. Sköterskan som övervakade Theo, tilltalade i stort sett bara mig och sa gång på gång att det måste vara hemskt som mamma att behöva gå igenom en sån här sak. Jag tror inte jag sa någonting, vilket jag idag ångrar. Jag förstod nog inte riktigt då. Men så här i efterhand blir jag arg, riktigt arg. Kommer inte ihåg hur Martin reagerade men jag har för mig att vi pratade om hennes nonchalans. Hur kan man tro att en sån här händelse skulle vara enklare att hantera för en pappa?

Fick i förra veckan reda på att den neurokirurg som opererade bort Theos tumör fortfarande kommer ihåg Theo. Trots att det snart är två år sedan och trots otaliga andra operationer. Det värmer på något konstigt sätt. Det värmer eftersom Theo bevisligen inte bara var ett nummer bland patienter som rullats in på operationsbordet som ett ”jobb” som måste göras. Nu var Theos ”case” ganska extremt och jag minns att man hade många möten med specialister i hela landet för att göra det bästa möjliga för honom, men ändå. Han gjorde avtryck min son. En liten och så svårt sjuk pojke som lämnar så stor påverkan på sin omgivning. Han var något alldeles speciellt. Det är han fortfarande och kommer alltid att vara.

Läste ut Marcus Birros bok ”Svarta Vykort” igår. Ni som inte redan läst boken se till att få tag på den. För mig som kan sätta mig in i förlusten av ett barn går orden rakt in i hjärtat. Det är en fin bok om tröst, tankar och perspektiv kring livet som trots allt fortsätter efter en (eller flera) svåra förluster. Jag har ett favorit stycke som lyder som följer: ”Jag tänder mina ljus och det gör antagligen varken från eller till. Men bara det faktum att alla vi med stor sorg gått upp, klätt oss och tagit vår promenad till kyrkogården bevisar trots allt att livet är outsägligt och fantastiskt, och att kärleken är starkare än döden.” Så underbart skrivet! Tack Marcus.

tisdag, april 21, 2009

Finkornig, vit sand

Ska det verkligen vara så här. Blev djup(are) i dag och funderade lite över livets mening. Just nu känns det som att en stor del av mitt liv gått åt till att vänta. Vänta på att vakna upp ur den mardröm vi befann oss i för ett och ett halvt år sedan, väntan på mirakel, på att Theo skulle bli frisk och hur fruktansvärt det än låter så blev det till slut även en väntan på döden. Ett år senare väntar jag fortfarande men den här gången är det en annorlunda väntan. En väntan på att ett nytt liv ska börja.

Jag är trött på att vänta. Jättetrött! Men jag antar att väntan är till för förberedelse i den mån det går, oavsett om det gäller något så tragiskt som livets slut eller något så underbar som födelse. En väntan på både gott och ont, men ändock en väntan. Tålamod har aldrig riktigt varit min grej. Bristen på tålamod har dessutom blivit värre efter Theos bortgång. Det känns inte som om jag har tid att vänta. Livet är alldeles för kort för att vänta, för att inte våga, för att hoppas istället för att se till så att det man vill, drömmer om och önskar verkligen slår in.

Min brist på tålamod har visat sig i mitt tankesätt. De saker jag prioriterar låter jag inte vänta längre än nödvändigt. Jag håller livet i min hand idag, därför är det just idag jag måste få saker som verkligen betyder något gjorda och ord som är viktiga sagda (eller i mitt fall också nedskrivna). I morgon kan livet rinna mellan fingrarna på mig. Som finkornig, vit sand man krampaktigt försöker knyta näven om men som försvinner genom små mellanrum tills nästan ingenting finns kvar att hålla fast vid.

Min brist på tålamod har även visat sig i mina relationer till andra. Jag märker att jag har svårare att förstå andras tankesätt, liksom andra har svårt att förstå mitt. Hur ska någon utan upplevd vetskap om livets skörhet kunna förstå det. ”Allt jag behöver är tid, ge mig tid” är ord jag har fått höra och till en viss gräns kan jag gå med på det. Men hur ska jag kunna ge mer tid, hur ska jag kunna vänta länge när jag känner att sanden sakta börjar strömma mellan fingrarna. Det är i många fall en ångestbeklädd väntan och ett inbillat sinande av sand men det är också ett resultat, en symbolik av den erfarenhet jag erhållit och därför inget jag kan ignorera. Det är verklighet för mig, likväl begäran av mer tid i olika situationer är viktigt och behövligt för andra.

Snart dags att ge sig in i en ny litterär värld för min del. Har dragits med en väldigt seg bok ett tag men slutet av tunneln är endast två kapitel bort. Passande nog har jag fått Marcus Birros bok ”Svarta Vykort” – En bok om tröst. En läsning jag ser fram emot även om det berör ett känsligt ämne, jag känner till allt för väl. I boken finns dessutom en hälsning från Birro där han skriver ”Med hopp om innerlig läsning och med hopp om barnet ni väntar.”
Tack snälla.

måndag, april 20, 2009

Vaakuminrett huvud

Lider av sömnbrist. Har jättesvårt att somna om kvällarna och när man väl somnat har man blivit kissnödig och måste gå upp. Behöver jag säga att det här inte är en engångshändelse utan mer ett mönster under de nattliga timmarna. Är det någon slags träning inför ankommande bebis för i så fall vill jag bara säga att jag vet vad som väntar. Dessutom var det enormt många vakna timmar och vakande nätterna när Theo var sjuk så jag vet hur det känns att lida av sömnbrist. Min kropp behöver inte mer träning på det.

Värre kan det väl vara kanske men måste få klaga lite. Hoppas på att mönstret bryts i natt. Vore skönt med en hel natts sömn för en gångs skull så man slipper komma till jobbet med ögon som står i kors och ett vaakuminrett huvud. Inte för att jag för tillfället behöver huvudet här på jobbet. Min nuvarande arbetsuppgift är inte så tankekrävande om jag uttrycker mig så.

Hörs i morgon. Kram

söndag, april 19, 2009

Ett ögonblick och ett helt liv

Söndag morgon och jag har i stort sett precis vaknat.
Hade en riktigt trevlig lördagkväll hos Lina och tjejerna.
(Tack för det! Hoppas att Polly fick svänga sina olurviga och att du Lina fortsatte skratta ditt smittsamma skratt natten igenom.)

Solen skiner återigen vilket betyder promenad upp till min ängel så fort jag gjort mig i ordning. Fick lite att tänka på nu när jag gick igenom albumet med kort på Theo för att välja ut ett passande till bloggen. Vi har ett par minder roliga kort från hans sitsa tid och jag var inte beredd på det. Minnen kom tillbaka från den extremt jobbiga sex veckors period med never ending krampanfall och en Theo som bit för bit försvann ifrån oss.

Det är ett år sedan idag han fick sin kramp som påbörjade denna sex veckors period. Då han tappade talet helt, förmågan att gå, rörelse i armar och ben och så sakta sinne för sinne innan han gick bort i lunginflammation. Sex veckor kvar tills den stundande årsdagen. Inget jag ser fram emot men något vi måste komma över. Sedan är sorgeåret över. Det första året de säger ska vara värst. Jag vet inte. Just nu känns det inte som om nästa kommer bli så mycket enklare. Vi kommer ju få gå igenom julaftnar, födelsedagar och andra årsdagar utan honom för all framtid. Det är inte en tanke som lättar.

Han är en kämpe min lilla ängel och det enda som tröstar för tillfället är det inlägg jag fick för ett par dagar sedan från en familj som verkar veta vad de pratar om. Citerar "Min man säger till mig att för vår son, som dog i höstas, är det bara ett ögonblick tills vi ses igen men för oss ett helt liv. Han är bland vänner o har det bra, vi ska leva här på jorden o göra honom stolt genom att vara de bästa föräldrar vi kan."

Ha det bra i vårssolen så hörs vi snart igen.

lördag, april 18, 2009

Platt fall

Sitter och tittar på Sjukhuset...igen. Jag vet inte varför, det gör ju bara ont. Barn som lider och är sjuka och dessutom många inslag om cancer. Det är ju fruktansvärt och jag gråter varje gång men samtidigt finns det någon sorts snedvriden tröst i att man vet att det finns människor där ute som går eller har gått igenom samma "helvete". Det tar verkligen emot och jag skäms för att säga det eftersom jag samtidigt aldrig skulle önska min värst fiende något sådant.

Jag antar att drivkraften bakom "trösten" är att ensamheten är skrämmande samtidigt som det ger mig en otrolig styrka att se människor i liknande situationer stå starka och klara av vardagen. Man har alltid något att lära och jag är framförallt nyfiken på dessa människors tankesätt för att klara en så hemsk händelse. Jag känner ju till min egen och vet vad som fungerar för mig. Men lite hjälp är aldrig fel, inte åt något håll. Jag menar det är ju helt otroligt om jag skulle kunna hjälpa någon till att släppa alla ångesladdade tankar som ett barns död faktiskt framkallar till ett bättre starkare tankemönster som kan hjälpa personen att orka.

Jag vet att jag var i desperat hjälp av en mall som kunde tala o för mig hur man skulle tänka, fungera och vara direkt efter att Theo gått bort. Tyvärr finns det ju ingen sådan utan man få prova sig fram. Slå i och ramla platt många gånger till man hittar ett sätt som fungerar. Det tar massor med energi och är otroligt jobbigt men man lär sig. Jag är inte på något sätt fullärd och kämpar för att klara av dagarna även om jag lättare hittar tillbaka till ljuset de dagar då allt är bäckmörkt.

Dags för mig att ge mig ut i solen på en promenad.
Vi hörs igen imorgon.

Kämpa på alla med både smått och stort.

fredag, april 17, 2009

Fredag

Är besviken i dag. (en arbetsrelaterad besvikelse) och återigen kommer besvikelsen av att jag tror för mycket om människor, även i det här fallet. Jag hoppas att personen ifråga mår bättre av att jävlas enbart för sakens skull annars är det här helt bortkastad tid för båda av oss. Antagligen så förstår han inte bättre. När man ljuger på det sättet står man inte högt i kurs hos mig.

Blir ett biobesök (ska äntligen få se "Män som hatar kvinnor", en väldigt passande titel efter omständigheterna) efter jobbet idag och förhoppningsvis trevligt mingel på Munken efter det. Annars ska jag bara njuta av att det är fredag. Bifogar en bild på pappas nya grill. (- katt) Gissa vart jag kommer hålla hus i sommar. Landet here I come.

Kram och trevlig fredag på er underbara läsare.

torsdag, april 16, 2009

Långsamt och snabbt

Ibland går klockan bara så långsamt och inget man gör påverkar det minsta. Jag hade en sån dag idag och detta trots att jag bara jobbade fram till 12. Måste väl ha såna dagar också antar jag, för att uppskatta de dagar då tiden går lite fortare. Å andra sidan kommer min dag att sluta med fika och träning och då kan jag nog nästan garantera att tiden knappast står lika still som nu.

Kom att tänka på att det snart bara är en månad kvar tills Theo har varit borta från oss i ett helt år. Jag förstår verkligen inte var den tiden tagit vägen. I det här fallet har tiden inte stått still, trots alla ensamma kvällar, alla tårar och alla minnen som gjort så ont. Ett helt år utan min älskling. Han hade varit så stor nu, skulle snart ha börjat skolan.

Jag är så arg över allt det bra vi aldrig fick chansen att uppleva. Över den tid vi inte fått vara tillsammans. Det går inte en sekund utan att jag undrar vad han gör, hur han mår, var han är. Om han saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Jag hoppas inte det. Jag hoppas han har fullt upp med annat än att sakna. Med att ha roligt och må bra. Med att skratta sitt änglalika leende och sprida glädje på det sätt bara han kan.

Jag är arg, ledsen och glad samtidigt. Ett känslomässigt kaos av känslor som bubblar under ytan. Så kommer det nog alltid att vara. Ibland finns där en ordning men ofta råder emotionell anarki. Det är ingen idé att kämpa emot. Jag har inte en chans att strukturera och skapa symmetri under de förhållandena. Det bästa är att släppa taget och följa med. Hantera känslorna vartefter de uppkommer. Att skratta och gråta samtidigt är vardag. Det är jobbigt och skrämmande att tappa kontrollen men välbehövligt ibland.

Lägger in en ny bild på bebis. Min bebis. = )

onsdag, april 15, 2009

Rörlig bebis

Min mage mår inte bra. Dock verkar bebis vara tillfreds och det är väl det enda som betyder något. Var och tittade lite på bebis idag. Låg så skönt med ena handen ovanför huvudet tills barnmorskan väckte honom/henne för att han/hon skulle sträcka på sig. Då blev det full fart i magen, vilket jag tar som ett gott tecken. Även om bebisen var några dagar äldre än vi hade räknat med, vilket också innebar att vi inte kunde göra NUPP-testet för att kolla kromosomfel, så sa barnmorskan att det hon kunde se bara såg bra ut. Får väl nöja mig med det även om tankarna snabbt drar iväg till att bilda orosmoln.

Det är fullt upp nu vad gäller bebis och i morgon är det dags för läkarbesök nr två. Ett besök jag egentligen inte behöver göra som andragångsföderska men som min barnmorska tyckte jag ändå skulle ta mest för att hålla tankarna i schakt och oron på plats. Trots att det är tidigt känner jag sparkarna där inne men den här gången vet jag vad jag ska känna efter och är jag helt avslappnad så går det inte att ta fel. Men än så länge är det en liten fjäril där inne. Snart klagar jag väl över hårda sparkar mot revben. Härliga tider.

Är på jobbet idag för första gången sedan i torsdags. Blandade känslor vad gäller det även om det är skönt med lite rutin igen. Jag har ju lovat er en fortsättning på ”den nagel jag har i ögat” vad gäller arbetet men jag har inte kommit så mycket längre vad gäller detta än till kontakt med facket. Vi får se vad som händer härnäst.

Mina tankar till cancersjuka Victor som somnade in i morse. Hoppas Theo tar god hand om dig där uppe bland änglarna.

måndag, april 13, 2009

Flashback...

Idag är jag mest ledsen. Läste om lille Viktor som bara har nårga dagar kvar att leva i en svår cancerform i Aftonbladet idag. Viktor och hans familjs historia liknar på många sätt vår egen och minnena kommer tillbaka. Mest arg blir jag över att Viktor inte får någon hemsjukvård de här sista dagarna i livet. Det hade vi i alla fall turen att få (om man nu kan säga så). För visst vill man vara hemma när man har begränsad tid kvar. Det skulle nog vem som helst vilja, liten som stor. Men det är inte bara sjukdomen man har att slåss mot i en redan utsatt situation utan mitt i allt måste man slåss mot samhället och regler och bestämmelser som säger att man inte har rätt till det ena än det andra. I vårt fall var det försäkringspengar och HSAN-anmälan. I Viktors fall rätten till att få dö hemma.

Finns ingen som helst lättnad i att läsa att någon annan har det precis så som vi en gång hade. Att en annan fin liten kämpe och hans familj lider på grund av den här smärtsamma och hänslynslösa sjukdomen. Jag minns så väl de sista dagarna, smärtan, hopplösheten, väntan, rädslan. Inget jag önskar ens min bittraste fiende.

I och med den här "flashbacken" minns jag även de smärtsamma orden "Ni är ju i alla fall unga"...från någon i omgivningen, jag kommer inte ihåg vem, men det är ord som aldrig kommer att försvinna. Som om vår chans att få nya barn skulle vara en tröst när vi håller på att förlora vår förstfödde i en grym sjukdom. Ja, vi kan få fler barn men vi kan aldrig, aldrig någonsin få Theo tillbaka. Jag har lagt ner förväntningen om att omgivningen ska förstå men snälla bespara mig ogenomtänkta, på gränsen till idiotiska, kommentarer som bara gör smärtan värre.

Jag hoppas att Viktors föräldrar kämpar vidare. Mina tankar är med er och er fina son.

söndag, april 12, 2009

Lurad men tillbakalutad

Dagen har till större delen tillbringats ute på altanen till stugan. Solen ligger på och när det inte blåser är det riktigt skönt. Bäst att passa på, imorgon skulle det bli sämre väder om man nu ska tro på vädergudarna.

Jag är ganska sugen på att åka men det vore nog inte så klokt. Imorgon blir det väl än värre när Martin sätter på sig brädan och beger sig ut i backen. Det är behövligt att komma bort så här ibland. Att bara få koppla bort och av. Läsa böcker och äta god mat. Se något annat.

Har en del jobbtankar i huvudet men vet inte hur smart det är att skriva det på bloggen. Kontentan av det hela är i alla fall att jag känner mig lurad...och med all rätt. Inget jag kommer att släppa och på tisdag får vi se vad konsekvenserna av det hela blir. Jag återkommer nog till det.

Inte så mycket Theo tankar för tillfället. Även om jag saknar att få besöka honom vid hans grav och trots att det är otroligt mycket barnfamiljer här. Det går väl i perioder och som min psykolog sa när jag gick hos henne: "ha inte dåligt samvete för att du inte tänker eller känner så mycket emellanåt utan passa på att njuta och samla energi när du har en "lättare" period. Det behöver du tills den tyngre kommer, för det gör den för eller senare". Och så är det, perioderna avlöser varandra och så kommer det nog alltid att vara . Lättare perioder följs av tunga dagar och nätter. Inget jag kan styra över.

Nu ska jag luta mig tillbaka i solen igen. Kände när bebis vände sig i magen igår. Hoppas aktiviteten blir mer och kännbarare från och med nu. Inget skulle göra mig gladare.
Kram på er.

lördag, april 11, 2009

Påskafton i Sälen

Sitter i bilen på väg norr över. Har ca 4 mil kvar tills vi är framme i Gröna Byn, Sälen. Solen skiner och himlen är blå. Det ska bli skönt att få sträcka på benen. Är inte van vid att sitta still så här länge. Men det ska bli skönt med lite miljöombyte. Känner att jag behöver det. Har laddat med en trave böcker och så självklart har jag datorn med. Dock inte enbart för bloggandets skull utan tyvärr också för att få klart mina två brådskande artiklar som jag inväntar från respektive "intervjuoffer" för kommentarer och redigering innan de kan anses färdiga.

Blir ingen skidåkning för min del. Vill inte riskera att ramla på magen. Det är inte allt för ofta jag står på ett par skidor och dessutom bli balansen inte bättre när bäcken börjar luckras upp under graviditeten. Det får räcka med promenader och avkoppling i solen mot någon röd husknut någonstans.

Hoppas ni alla har en riktigt glad påskafton.
Jag skriver kanske mer senare annars hörs vi imorgon.
Kram

fredag, april 10, 2009

Premiär

Långfredag och premiär för både glass (Nogger, det självklara valet) och grill (Fläskfilé, potatisklyftor, sallad och vitlöksbröd samt vin för dem som kan, vatten för de andra) i vårvärmen. (17 grader) Tror inte det kan bli så mycket bättre. Jobb (två landstingsartiklar om patientsäkerhet och IT-systemet Cosmic) och träning (60 minuter spinning) är avklarade och nu är det bara kvällsmys på landet med hela familjen (inklusive tre katter) som återstår. Imorgon åker vi uppåt landet för trevliga dagar i svenska fjällen. (En tiomanna stuga i Sälen väntar).

Dags att återgå till sällskapet.
Varma vårkramar Becka & Bebis. (idag är jag säker på att det är en tjej - Milla)

PS För ett år sedan var Theo och jag här på den obligatoriska "påskäggsjakten" i trädgården. Spänningen är stor men lyckan större när ägget hittas och godiset kan intas. I år blev det inget påskägg. Men traditionen återupptas när nästa barn blir tillräckligt stort. Det är glädje för både mamma och barn. DS

torsdag, april 09, 2009

Likt ett barn...

Ibland önskar man att man vore likt ett barn och totalt gick upp i det som händer här och nu. Få slippa onödig oro och tappa bort ord som ifall, om, eventuellt och kanske. Det skulle vara en befrielse att utan ansträngning få leva i nuet och inte fundera mer över det. Inte fundera över problem som är, ångra det som varit eller oroa sig för det som kommer.

Jag är väl något av en expert på att oroa mig. Inte vad gäller allt men en del oroande tankar är oundvikliga, kanske till och med nödvändiga. Inte så konstigt kanske. Jag vet hur snabbt det kan gå när livet dramatiskt förändras. När ödet helt plötsligt drar undan mattan jag står på, när taket faller ner över mig och krossar varje litet ben i min kropp. När jag är så tom på tankar så jag får fråga första bästa hur man gör för att kunna andas.

Jag är inte så rädd för att historien ska upprepa sig. Läkarna var snabba med att berätta att Theos sjukdom inte var genetisk. Men just vetskapen om att allt kan inträffa och att allt inbegriper så oändligt mycket otäckt och skrämmande är en jobbig last för mina axlar. Jag vet att oro är en fiende till mig nu. Att barnet inte mår bra av det. Därför är jag glad att jag kan dela mina oroade tankar med er. Ventilera och få tröstande och hoppfulla kommentarer tillbaka. Jag förstår inte hur det kan vara så enkelt att ge råd till andra men så svårt att råda sig själv trots att situationen man befinner sig i många gånger är densamma. Kanske måste man höra det från någon annan.

Torsdag idag och veckan som gått har verkligen gått fort. Idag har jag en riktig jobb dag, blir till och med övertid för att hinna med att, om inte skriva klart så i alla fall, få struktur över mina artiklar som ska vara klara i veckan. Blir lite arbete hemifrån i morgon också men sen tänkte jag koppla av med ett par dagar i, förhoppningsvis soliga, fjällen. Något att se fram emot. Känns alltid enklare att ta sig över hindren när man har målet i sikte.

Om jag inte lyckas förhandla med mig datorn till Sälen (Martin stannar hemma) så får ni ha en riktigt trevlig påskhelg. Om Martin ger med sig för min otroliga charm (skrattar gott) så dansar mina fingrar över tangenterna redan imorgon igen. Kram

PS. vill tacka tjejerna (om ni läser detta) på Jennies möhippa som vi hade igår för en riktigt trevlig kväll även om jag missade själva inledningen. Men middagen var både god och trevlig med många skratt och mycket förväntansfullt barnsnack. Önskar Jennie en riktigt trevlig lördag då hon går från att bli Jennie Tapper till Jennie Sonebrand. DS

onsdag, april 08, 2009

Förföljd

Vi kommer alltid att vara jagade av våra skuggor. Hur vi än vänder och vrider på oss,. Hur fort vi än springer finns de tätt intill. De förföljer oss vart vi än går och hittar oss bakom varje hörn. De är avbilder av våra jag som fastnat i mörkret.

Livsviktigt för skuggan är ljuskällan. Utan den skiljer sig inte skuggan åt från mörkret. Konturerna suddas ut och fastnar i natten. Skuggan saknar också vilja. Den existerar inte av sig själv och rör sig inte på egen hand. Den har ingen speciellt sinnesstämning. Glada skuggor skiljer sig inte från ledsna. Oftast har skuggan en skrämmande effekt. Fastän vi vet att de alltid finns där har de en tendens att förvåna oss och plötsligt dyka upp utan förvarning. Det är lika bra att göra sig vän med sin skugga. Vi kan aldrig gömma oss från dem.

Satt och funderade på hur jag ser på mig själv efter allt som hänt de senaste åren. Därav texten om skuggor ovan. Jag var under en tid en skugga av den person jag en gång var. Hela världen var en skugga av hur den en gång var, av hur den borde vara. Men ur skuggan föds en ny värld tillsammans med ett nytt jag. En bättre människa, med mer erfarenhet, kunskap och större insikt. Men hur snabbt jag än springer, hur väl jag än gömmer mig eller hur hårt jag än blundar kommer skuggan från tiden av mörker alltid att förfölja mig. Jag är idag ett resultat, dock inte på något sätt en färdig ”produkt”, av skuggan och den person jag var innan mörkret föll. Men ljuskällan lyser allt starkare.

Från det ena till det andra. Jag går idag in i den andra av tre delar av min graviditet. Tiden går fort nu och min bebis är 80-93mm långt från huvud till stjärt och väger nästan 25g. Väntar på att det ska börja röra på sig där inne. Vet att det är ett par, tre veckor kvar men hoppas att tiden dit går undan. Är ganska jobbigt att inte veta om allt är som det ska. Vissa dagar är tankarna oundvikliga andra dagar obefintliga. Men vill gärna ha ett litet tecken på att hon/han lever och har det bra där inne. Försöker ha tålamod men det är svårt. Tanken på att förlora ett barn till tar död på mig.

Vi hörs igen i morgon

tisdag, april 07, 2009

Jag fyller 100 inlägg

Fastän vi bara har hunnit en liten bit in på 2009 har mitt liv ändrats en hel del det här året. En av förändringarna har att göra med jobbet. Trodde jag skulle få panik av att inte veta vad jag ska göra härnäst (är ju lite av en kontrollmänniska) men det är snarare tvärtom. Just nu känns det som att jag kan göra vad som helst, bara fantasin sätter gränser. Efter sju år på ett och samma ställe behöver jag en förändring och jag ser med spänning fram emot nya möjligheter och kunskaper. Visst har jag planer men bara ifall att det där berömda bananskalet inte skulle styra yrkeslivets riktning ännu en gång.

Att ha tid till att fundera över vad jag vill göra gör inte saken sämre, snarare gör det mig till en av få lyckosamma som faktiskt kan ta sig den här tiden till att verkligen känna efter vad det egentligen är jag vill och känner för. Min tid på reklambyrån tar slut lagom till semestern och innan jag återvänder till arbetslivet ska jag bli mamma igen och det är för tillfället det enda som spelar någon som helst roll.

Idag mår jag oförskämt bra. Eller kanske har jag lärt mig att leva med de små ”biverkningarna” av den växande magen och förändringen som kropp och själ för tillfället genomgår. Idag fyller jag också 100 inlägg på den här bloggen. 100 inlägg på två månader om allt och inget och lite till. Än så länge tycker jag fortfarande att det ger mig massor att blogga så jag fortsätter tills jag tröttnar. Detta som bara skulle vara en "prova på grej".

Vi hörs i morgon.

måndag, april 06, 2009

Oväntad vänskap

Oväntad vänskap kan komma från vilket håll som helst. Jag har själv blivit glatt överraskad ett par gånger och tror det gäller de flesta med någorlunda öppet sinne. Man blir lika glad av en oväntad vänskap som man blir besviken och ledsen av insikten av att någon man trodde var ens vän visade sig vara något helt annat.

Jag tror det är ett ålderstecken att ”städa ur” emellanåt. Att säga tack och hej till de som inte ger, utan bara tar värdefull energi. Popularitetsberoendet finns inte kvar och flest vänner i FB-listan ger inga prispokaler, istället är det nu kvalitet före kvantitet som gäller.

Jag tror dock att många är väldigt hårda i sin första gallring, allra helst innan man egentligen lärt känna någon på riktigt. Jag antar att det är av rädsla för att släppa in någon för nära. Men den risken måste man nog ta för att hitta de där riktigt bra vännerna. För egen del gäller nog det motsatta. Jag är helt enkelt för naiv och tror det bästa om allt och alla. Ger för många chanser, vilket ofta enbart leder till att jag sårar mig själv. Min psykolog hade nog rätt när hon sa att jag många gånger är respektlös mot mig själv som ger andra chans efter chans. Jag vet inte varför, kanske vägrar jag inse att det finns många egoister utan förmåga till empati där ute. Och med den erfarenhet jag har av just egoister med empatibrist så är det ganska dumt. Borde man inte lära av sina misstag?

I år behövs ingen vårstädning, jag är nöjd med de som finns i mitt liv. Det är ärliga människor som vågar ta den där risken. Som vågar bry sig om, visa känslor, säga vad de tycker och vara sig själva. På det sättet är jag lyckligt lottad.

söndag, april 05, 2009

Inga fler luftslott

Insåg en sak idag. Jag har de senaste 5 åren lagt ner alldeles för mycket tid och energi på att försöka få personer att förstå saker som dessa inte alls vill förstå. Något som dessa är alldeles för rädda för att ta till sig. Något som innebär att de faktiskt måste acceptera vissa saker om sig själva, inse att de i vissa situationer gjort fel, sagt fel, inse att de inte kan påverka vissa saker och att de sårat på grund av ovilja att faktiskt anstränga sig lite extra.

Varför anstränga sig när det är så mycket enklare att inta den så berömda offerrollen och spela på att allt är andras fel, att inget man själv gjort spelat något roll och häva över allt ansvar på bästa möjliga. Varför vill man sätta sig själv i den här offersituationen. Man kan omöjligt må bra av det. Jag vägrara att se mig själv som ett offer. Har alltid gjort, även om det ibland är väldigt lätt att tycka synd om sig själv. Men det är skillnad på att göra det i 10 minuter och sedan inse hur löjligt man beter sig och att det inte tjänar något till än att spela på offerrrollen fullt ut i alla möjliga situationer och så länge det går för att få den så betydelsefulla medömkan som jag antar att man är ute efter. Risken är väl att man fastnar där och aldrig tar sig ur den sitsen.

Ingen mer energi kommer läggas på att bygga luftslott, i alla fall inte för andras skull. En skön dagens insikt, tycker ni inte.

Idag blev det en lång sovmorgon innan morgonpromenad och besök hos Theo. Någon eller några hade redan varit och besökt honom och satt dit fina vårblommor. Det tackar både Theo och vi för. Blir lika glada varje gång vi ser att andra bryr sig om honom.

Det som återstår av dagen är träning. En lagom söndag, i lagom söndagstempo. I morgon är det ny vecka och nya möjligheter igen. Tills dess...kram

lördag, april 04, 2009

Liten kille, stor humor

Liten kille med stor känsla för ironi och humor.
Många glada skratt han vi med.
Ingen sjukdom i världen kunde stoppa honom från att cykla.

En cyklande ängel

Här är min bild av Theo där han är nu. En ängel på sin cykel.

Mummel...

Lördag och solen lyser. Vilket jag utnyttjar till fullo. Har, efter en lång morgonpromenad med min bästa ängel Jessica, åkt ut till landet och sitter nu i solen på mammas och pappas altan med en bok i handen.

Planen är att sitta tills Tipsextra börjar. Bajen spelar och Martin är på plats i Borås. Själv är jag lite kluven. Hammarby i all ära men nu står ju Ante Covic i Elfsborgs mål.

Valde att lägga in en helt underbar bild på en smultronsugen sommarkille. Solen väntar. Hoppas ni alla passar på att njuta av våren nu när den äntligen är här. Vi hörs mer i morgon.

Puss

fredag, april 03, 2009

Jag lyssnar till familjens vardag

Jag möter morgnarna med både glädje och sorg. Jag vaknar ofta till barnfötter som springer omkring i glädjerus på lördagsmorgnarna och morgonstressen med tjat om tandborstning, påklädning och gråtande barn som inte alls är förtjusta i tanken på att gå till dagis eller skola på vardagsmorgnarna. Jag saknar den stressen men kanske framförallt myset på helgmorgnarna. Sovmorgnarna tillsammans med Theo och hans Gos. Barnprogram och långa frukostar. Gemensamma planer för dagen och så det förväntade tjatet 20 minuter senare om att det går för långsamt för mamma att sätta planerna i verket.

Jag bor i ett hus med många barnfamiljer. Jag trivs bra där. Många killar i Theos ålder vilket hade varit helt perfekt om Theo hade fått vara kvar i livet. Vad mycket kul de skulle kunna haft. Nu fick han aldrig chansen. Nu lyssnar jag istället till de andra familjernas vardag. Möter dem i trapphuset, hör den äldsta sonen i familjen i lägenheten bredvid träna fiol om kvällarna. (han börjar bli riktigt duktig). Se dem på väg ut med pulka, picknick-korgar eller vad de nu ska på för äventyr tillsammans.

Jag hoppas snart få vara där och ta igen förlorad mammatid. Theo kommer aldrig tillbaka men jag längtar efter att återigen få bli mamma på riktigt. Att få ta hand om, trösta, tjata, oroa mig för små saker..allt sånt som hör mammarollen till.

Har varit en konstig vecka men nu är det äntligen fredag igen. Om jag får fortsätta att må bra dagen ut står träning och så förstås Munken på schemat för kvällen. Hoppas på en kanonfin vårhelg ute på landet. Vi hörs. Kram

torsdag, april 02, 2009

Önskan om en andra chans

Jag våndas med jämna mellanrum av visa händelser som jag önskar jag kunde göra om. Det är en svår ångest som kommer och går och som bidrar till blöta kinder och smärtsamma tankar. Mycket kan jag inte rå på men jag önskar ändå att jag hade agerat annorlunda. En av dessa händelser är Theos ansiktsuttryck när vi flyttar på honom mellan soffa och säng, under av vad som kom att bli de sista veckorna i hans liv. Han hade jätteont i ryggen och det är hans smärtsamma ansiktsuttryck jag inte kan komma över. Han kunde inte prata, men ansiktet förvreds i smärta och tårarna rann när han fick så ont. Han hade då legat still länge, kunde inte röra sig och ryggen var så stel till följd av detta. Dessutom tror jag att tumörerna i ryggraden spelade sin roll. Jag tror inte min sons plågade ansiktsuttryck någonsin kommer att försvinna. Jag får leva med det – på något sätt.

En annan sådan händelse är när Theos port á carte-slang (en permanent liten port som opererats in under huden i bröstet som man stack en nål, som kunde sitta där i en veckas tid, i för att minska obehaget av att gång på gång sticka när prover behövde tas eller mediciner ges.) fastnade i barnvagnshjulet när jag skulle lyfta upp honom. Port á carte-nålen i bröstet drogs ut en bit och det måste ha gjort jätte ont. Vilken bra mamma man känner att man är vid ett sånt tillfälle, när man gör så att sin älskade son som redan lider av något bland det värsta man kan vara med om får ännu ondare.

Dåliga dagar är detta och fler ångestladdade händelser det enda jag kan tänka på. Inte konstigt man är nedstämd ibland. Hoppas Theo glömt bort detta och bara minns de bra stunderna vi fick tillsammans.

onsdag, april 01, 2009

Min son och månen

Hittade en text jag skrev i somras;

Idag ställde månen till det. Det är jobbigt att vakna på morgnarna. Det är jobbigt med sovmorgon. Tystnaden är extrem. Ingen som ropar; "mamma jag är vaken nu". Ingen sovmorgon i världen kan ta bort saknaden efter de orden.

Är ute i Gryts skärgård, sitter i solen på altanen och tittar på månen som är framme. Theo skrek "ohh, månen" lika förtjust varje gång han fick syn på den runda planeten. Dag som natt. Jag kan förstå hans facination. Men just nu symboliserar månen bara minnen och saknad. Månen, min sons bästa vän.

Undrar om vi fortfarande tittar på samma måne?!
Bilden visar en väldigt ung Theo.