Svårt men inte omöjligt!

De är sporadiska och få nu för tiden men sammanlagt blir det här mitt 342 inlägg. Det är inte illa. Jag måste ha haft mycket att säga. Idag sitter jag dock bakom min dator med jordgubbar och choklad och funderar på allt och inget. Veckorna flyter ihop i värmen. Dagarna lika så. Det känns inte som jag gör så mycket ändå hinner jag inte med allt. Jag går i väntans tider...(nu var det kanske en och annan som satte i halsen, men bebis nr 3 får vänta) jag menar så klart antagningsbeskedet till skolan. Börjar misstro. Det är många förstahandssökande till de 60 platserna i Norrköping. Lämnar det därvid...tar det när det kommer. När nu det blir!

Jag var i Linköping i måndags. Det var första gången uppe på BarnOnkologin tillsammans med Barncancerfonden och de fikamåndagar de arrangerar. Jordgubbar och glass passade både föräldrar och barn. Glass är ju tacksamt att äta under tuffa cytostatikabehandlingar med illamående som en av många biverkningar. Det var jobbigt. Den första jag kommer i kontakt med var en pojke, äldre än Theo, men med samma kala huvud, samma sjunt och samma insjunkna, trötta ögon. Och samma hjärntumör.

Tankarna och känslorna går inte att stoppa. De startade redan på väg dit. Hur många gånger har vi inte åkt den där vägen. Gått med tunga steg genom sjukhuset, åkt hissen, känt lukten, svängt vänster och in på det som nu heter BOND. Det var svårt men för första gången kunde jag lämna sjukhuset, gå därifrån utan att veta att jag är tvungen att komma tillbaka, utan den där svårförklarliga känslan. Känslan av ren skräck och dödsångest. Jag kommer antagligen komma tillbaka, för barnen och föräldrarnas skull, men då inte påtvingat utan självvalt. Det var en ny erfarenhet för mig. Svår men inte omöjlig. En påminnelse om vad som var. Om mitt förflutna. Men även en bekräftelse på att jag kommit en bit i min bearbetning. Ett kvitto på att jag gjort något rätt. På styrka. På vilja att hjälpa. Svårt men inte omöjligt!!!

Förälskad

Totalt hänförd och förälskad i hon som just nu sitter och gnagar på en leksakselefant. Hon har missuppfattat ordet "nej" fullständigt och kan driva mig till vansinne (och helt ärligt tror jag att hon är fullt medveten om just detta eftersom hon gör det med ett leende på läpparna), de sömnlösa nätterna avlöser varandra, (trots att det blir bättre) och vi tävlar ständigt i SM i envishet...men mitt i all frustration, precis när man känner att man håller på att bli tokig, slita sitt hår och dra av ett avgrundsskrik så tittar hon upp på mig, skrattar (sitt entandade ängla skratt) och allt är glömt och förlåtet. Underbara, söta lilla varelse.

Det ultimata kvittot.

Det blir väldigt sporadiska inlägg på den här bloggen, men jag har valt att skriva när jag känner att jag behöver få ur mig något och dela med mig av tyngre tankar. Att det blir allt färre inlägg får ni därför tolka positivt eftersom det tyder på ett bättre välmående från min sida.

Hörde häromdagen en diskussion kring vad man skulle göra om man visste att man hade en dag kvar att leva. Jag har befunnit mig i den situationen. Jag har firat julafton med vetskap om att det varit den sista tillsammans med Theo. Jag har också firat hans fyraårsdag med samma vetskap. Jag vet precis vilka val jag gjorde för och tillsammans med honom och vilka val jag återigen skulle välja om det så gällde min sista dag i livet.

Vi firade och gjorde precis som vanligt! Vi tillbringade både jul och fyraårsdag tillsammans med de som betyder allt. Vi gjorde precis som vi brukar. Det tyder väl på att man är helt nöjd med vart man befinner sig, med hur man levt och fortfarande lever. Det måste vara det ultimata kvittot på att man inte skulle vilja ändra på någonting alls. Och jag vet att han var nöjd. Han var dödligt sjuk men det där lilla leendet sa allt.

Folk pratar om att göra allt det där de alltid drömt om att göra. Men det är så lätt att sitta helt frisk och välmående i ovetskap om vad framtiden har med sig och planera och säga hur man skulle göra. Jag tror de allra flesta omvärderar när det kommer till den där sista dagen.