Alldeles ny...

...är hon, för det blev en hon till. En hon som ska heta Maija Elly Möller. 2771g lätt och 46 cm kort gjorde hon entré efter 1 timme och en kvart uppe på förlossningen. Det gick snabbt den här gången med och det var tur att jag kände barnmorskan som tog emot oss när vi kom, annars hade vi nog fått vända och åka hem...vilket vi hade klarat men vi skulle aldrig hunnit ta oss tillbaka till förlossningen. Hursom...bra gick det och alla mår kanon. Martin är en aning sliten...tror mest det beror på anspänningen efter melodifestivalen som vi lyssnade på under förlossningen.

Lägger ut en talande bild på två utmattade. Och en bara för att vårt nyaste lilla tillskott är för underbart söt. Storasyster är påväg in för att hälsa på och storebror blickar nog ner och vakar över sina båda systrar med ett stort, värmnde leende.

Stort tack för alla gratulationer. /trebarnsmamman

Tre dagar över tiden

...och då ser man ut som på bilden ovan. Men imorgon är det fredagen den 13de och det skulle inte förvåna mig om bebis vill utmana ödet och komma just då. Blev påmind om att jag inte lagt ut en enda magbild denna graviditet, så tog en lite snabbt för nyfikna som inte sett mig på ett tag.

För övrigt händer det inte mycket här hemma. Jag går och väntar och känner efter. Igår kom mannen hem med fina röda roser till frugan. Tydligen var det 9 år sedan vi såg varandra för första gången. Det måste ju firas med blomster. Själv hade jag ingen aning. Har dock stenkoll på första bröllopsdagen på söndag. Firas den på bb tro?

Nu vattna en förhoppningsvis snart befintlig gräsmatta.

Humörsvängningar

Livets läxa och jakten på grönt gräs.

Ibland känns det som att ju mer man anstränger sig desto värre blir det. Läxan här kanske är att bara låta livet vara, flyta på. Se varthän det leder. Vad tror ni? Jag tror jag ska försöka prova på det från och med nu. Släppa lite på kontrollen och bara dras med. (Nu skrattar mannen min eftersom han vet hur stort kontrollfreak jag är) och jag lovar ingenting, jag sa bara att jag skulle försöka.

Milla mår bra och prickarna är nästan borta. Kan väl inte ha varit vattkoppor tänker jag. Kanske någon biverkning av så svår näringsbrist? Enda kruxet är att det skulle kännas bra att veta ifall bebis får för sig att komma ut närmsta tiden. Vill inte utsätta den för livsfara det första jag gör. (Vilket ju faktiskt vattkoppor kan vara för de allra minsta).

Efter en hel veckas isolering här hemma, ska jag så äntligen få komma ut bland folk. Missuppskatta inte det sociala. Gud vad jag har längtat efter folk. Nu ska jag ju bara till återvinningen här i Finspång men ändå, känner jag mig som en ko på sitt första grönbete. Och det bästa av allt: kanske hittar något fynd som jag kan måla om. Jo då, så att, livet går vidare. Efter regn kommer sol och allt det där. Det är klart att vi måste ha det lite jobbigt ibland för att påminnas om hur skönt det är när livet bara flyter på som det ska. När allting är bra.

Nu morgonkaffe. Må väl fina vänner.
PS: Till följd av vår grusplätt på baksidan, som ju borde vara grön så här dags på året, har mannen lovat att så gräs under dagen. För en man med alla tummar mitt i handen är detta stort och bör dokumenteras. Så räkna med bilder. På återseende!

En dikt som träffar rätt

Min starka mamma

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla. Men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla.
Under sömnlösa nätter kommer jag tassandes på tå. Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne att förstå.
Lika ändlös som strandens vågor och hennes smärta, jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta.
Hon bär ett leende, ett leende hon tror hon döljer, men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer.
Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar, men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har.
När jag vakar över min starka mamma...genom himlens öppna dörr, försöker jag förklara att himlens änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr.
Men jag vet att det inte hjälper eller lättar bördorna hon bär. Har du möjlighet gör ett besök och visa henne att du håller henne kär.
Vad hon än säger, hur hon än mår, min starka mamma har ett hjärta föralltid fullt av sår.

Sjukstuga

Ja, vilken påskhelg vi har haft. Fint väder har det varit och jag har nog inte varit ute mer än någon timme här och där. Istället har vi tagit hand om en magsjuk Milla. En ovanligt envis och svårflirtad magsjuka som helt tog musten ur vår lilla tjej. Två sjukhusbesök och åtskilliga dagar med tvångsmatning á la tesked för tesked eller fem milliliterssprutan var femte minut för att få i henne tillräckligt med vätska får även en kort dag att verka oändlig. Det har varit otäckt att se en annars så aktiv Milla så liv- och orkeslös. Imorse åt hon dock en macka till frukost så illamåendet verkar borta och matlusten/hungern tillbaka. Från det lyckliga ögonblicket tog det ca tre timmar innan nästa sjukdom uppenbarade sig. Vattkoppor. Jajemen, så nu sitter vi här igen och väntar på att tjejen ska friskna till, eller kanske snarare insjukna i kli för att sedan friskna till.

Hoppas att bebis håller sig i magen i de ca 2 veckorna som det tydligen tar att tillfriskna från vattkoppor. Sjukdomen kan ju annars vara farlig för de alldeles nyaste små liven. Trött är jag, tröttare än tröttast, vi som hade kommit in i en bra fas med god sömn och en glad Milla. Det hade varit skönt att få någon vecka eller två med bra sömn innan nästa barn är här. Nog om sjukt.

Lägger ut lite bilder och en film som togs på en trädgårdsarbetande Milla för någon vecka sedan. (se både ovan och nedan)

Kram från sjukstugan!

Vad som helst, när som helst

Söndag redan...o nästa vecka går jag och magen in i vecka 38 vilket innebär att allt kan hända, när som helst. I går var vi ute och lämnade Milla hos mormor och morfar på landet. Hon är helt underbar den där lilla tjejen, allt som behövs för att hon ska vara nöjd är en och annan sten, en liten skottkärra och morfars vattenkanna. Sen kan man plocka i och ur stenarna i all oändlighet medan man pratar oavbrutet på ett för oss vuxna ännu helt oförståeligt språk. Jag satt där i solen och tittade på underhållningen innan det var dags för The Möllers att fara inåt staden för lite mat på Munken. Hur länge sedan var inte det? Det enda som fattades var det där glaset vin men jag får ta igen det framöver. Sedan blev det en riktig energidusch från Håkan Hellström. Asså, han är helt underbar den där killen och kan nog få vem som helst att glömma problem och bekymmer med sina låtar. Vi var hemma tidigt och gick och la oss skaplig så nu är vi utsövda och har fått helt ny energi för kommande veckor. Känns otroligt bra. Men nu lite kaffe, sedan fortsätta projektet "måla om en byrå" innan Milla-abstinensen blir för påtaglig. Hoppas ni har en lika trevlig helg ni också.

Aj!

Vaccinationsdag. Och man tycker att jag borde vara van vid alla de tusentals nålar som Theo fick utstå under sin sjukdomsperiod men icke. Det värsta är nog att inte kunna förbereda Milla på något sätt. Att inte kunna tala om mer än att säga att vi ska till doktorn. Hon tittar på mig och rystar på huvudet och säger nej som till allt annat jag säger till henne. Känns lite som man för henne bakom ljuset för helt plötsligt sitter vi där. Jag med henne i knät och håller hennes armar medan hon får aj i benet. Jag vet, det går över fortare än snabbast men ändå känns det som ett svek. Vi har ju klarat det förrut så det ska nog gå bra igen. Om morfar sköter sig vill säga. Han får agera chaufför eftersom min rygg tydligen inte längre klarar timlånga promenader. Blev soffliggandes i onsdags efter mitt träningspass. Både rygg och mage strejkade. Kanske dags att lägga ner gymmet de här veckorna som är kvar. Vardagsmotionen, i form av att jaga ett och etthalvtåring finns ju fortfarande där. Hursom: önska oss lycka till. Och trevlig helg i en förhoppningsvis skinande sol.

Förlåtelse

Läste ett kapitel om förlåtelse häromdagen och det har fått mig att fundera lite över de orättvisor och mindre bra händelser som jag utsatts för i mitt liv. Det här med förlåtelse är inte lätt och kräver en hel del arbete, men det arbetet, hur tungt det än må vara, är helt klart värt all nedlagd energi i slutändan. Jag har i mitt sorgearbete efter Theo fått jobba en hel del på att förlåta mig själv för saker som jag borde gjort annorlunda, inte alls eller helt enkelt för saker jag borde gjort men aldrig han med. Det har varit ett tufft jobb men jag har kommit en bra bit på väg och inser nu att jag inte kunnat agera mycket annorlunda utifrån den situation jag då befann mig i. Med den information jag sitter på idag däremot är det hur enkelt som helst att vara efterklok och därför också väldigt lätt att dömma och vara brutalt hård mot sig själv. Det arbetet fortsätter och kommer nog så att göra livet ut.

Att förlåta andra är heller inte helt enkelt. Mitt stora arbete har legat i att förlåta ett ex för hans agerande. Lögner, svek, manupulation, slag och hårda ord under en två års period kan göra vem som helst svag. Som tur var hittade jag kragen, tog ett stadigt grepp och lyckades återfå balansen på två stabila fötter. Därefter har jag arbetat länge med förlåtelse, inte för hans skull utan för min egen. Och jag har lyckats för idag känner jag ingenting gentemot den människan och hans allierade. Och det är jag glad för eftersom han inte är värd ett uns mer av min energi.

Det är skönt med förlåtelse. Men förlåtelse ska ges för din egen skull, inte för att någon annan ber om det. Att förlåta ska inte vara enkelt, det kräver arbete och det är just därför det är så stort. Att förlåta är att göra sig själv en björntjänst då du slipper lägga ner mer tankeverksamhet, tårar, känslor på någon som egentligen inte är värd all den kraft och energi som det tar. Att släppa det som hänt och gå vidare, är den bästa hämnd du kan ge din "fiende" och bästa present du kan ge dig själv. Förlåtelse måste också kunna ges för att en relation ska kunna fortgå. Förlåtelse är den större människans kraft. /Kram

En månad kvar idag!

Trodde att torsdagen skulle bli en sån där dag, ni vet....för innan kl 08.00 hade vi hunnit med både bilproblem i form av ett osammarbetsvilligt batteri och dammsugarkrångel. Men si dagen tog en annan vändning och så här i efterhand är jag riktigt nöjd. Mest nöjd är jag med att jag inte behöver åka på några fler tillväxtkontroller. Bebis har vuxit till sig rejält och ligger nu en bra bit över 2 kg. Med 4 veckor kvar så blir h*n perfekt. (Jennie: trodde du att jag skulle försäga mig ang könet där?) Den 9:de idag och en månad kvar till att vi blir fem i den här familjen. (Har hon inte lärt sig något tänker ni när ni läser att jag tror att bebis ska komma på utsatt dag. Och svaret är nä, ingenting). Igår såg jag filmen "Eat, pray, love" (Ja, hela 2.13 lång, Vilket är rekord för en som tyker det är jobbigt att titta på public service kanalerna eftersom de inte har några reklampauser då man kan springa och göra annat i) Filmen, hur som helst, var helt ok och inte minst tänkvärd. Önskar att jag okså hade ett lika stort mod till förändring när något invant inte känns bra. Varför ska man vara så rädd för det okända? När det egentligen bara är en möjlighet till att få det bättre. Natten med Milla har varit kanon. Inte nog med att hon sovit i stort sett hela natten, hon sov i sin säng också vilket gör det lite enklare för oss andra att sova. Och det har vi gjort, så just nu känner jag mig hel och jag ser fram emot en dag full med roligheter. Bring it! Och ha en riktigt fin helg alla ni som fortfarande följer mig och mitt kaos.

Nöjd

Martin sa något tänkvärt idag. (Ja, jag vet, plötsligt händer det) Han påpekade att det känns som om vi är förstagångsföräldrar med Milla. Trots fyra och ett halvt år med vår underbara kille så är det så stora skillnader mellan de båda gångerna och mellan barnen så nästan varje situation som uppstår med godingen är helt ny för oss. Visst, sen kan man diskutera minne och att det faktiskt gått sex år sedan Theo var i hennes ålder och därimellan har det hänt en hel del som påverkar vår förmåga att tänka tillbaka på Theo som frisk liten kille och en normal vardag. Men mycket är nytt med Milla eftersom hon är så olik sin bror. Även om vi inte sovit bra den här veckan har den varit betydligt bättre än förra vilket också avspeglas i hennes humör. I allas vårat humör skulle jag tro. Det är ändå skönt att det går åt rätt håll. Och så länge vi gör framsteg är jag nöjd. Det där med nöjd ja. Kan inte sluta tänka på en diskussion jag haft med en vän om just att vara nöjd. Vi är lite oense i frågan eftersom jag tycker att det är bra att vara nöjd med det man har/med den man är. Medan han anser att man inte ska vara nöjd eftersom det bidrar till att man slutar att sträva framåt. Men jag kan inte hålla med där. Det är klart att man hela tiden ska försöka att sträva efter att bli en bättre människa osv men måste man sluta vara nöjd med den man är eller det man har för det. Jag nöjer mig med lite och det tycker jag är bra men det innebär inte att jag slutar törsta efter utveckling. Däremot förstår jag inte vännens tes eftersom jag inte förstår hur han skulle kunna bli nöjd. Jag menar suktar man hela tiden efter mer kan man ju aldrig luta sig tillbaka och känna sig nöjd med någonting alls. Eller har jag fel. Ja, ja tur är väl att vi alla är olika. Imorgon återigen ett läkarbesök för tillväxtkoll och ctg på bebis. Därefter blir det Milla och mamma-tid. Förhoppningsvis i lite finare väder än det vi haft idag. Sol önskas. Kram

Cosmopolitan

Jo vars, natten gick hyfsat och jag kände mig som en hel människa för första gången på länge i morse när jag vaknade. En ny och ganska behaglig känsla. Igår intervjuades jag för en artikel om hur man går vinnande ur en tuff situation. Kan nog inte riktigt hålla med om ordet vinnande i sammanhanget men jag förstår poängen då det hela handlade om sorg i alla former och hur vi hanterar den på bästa sätt. Artikeln ska vara med i nästa nummer av Cosmopolitan så det är bara att vänta och se. Har idag varit hos Theo. Det var ett tag sedan nu och det känns alltid skönt att få gå den där grusvägen ner till hans grav. Det är så lugnt och tyst. Förutom killen med motorsågen som snart fattade vinken och tog en paus så länge jag var där. Han fick ett tack när jag gick. Så skönt med folk som förstår utan att man behöver säga mycket. Det är väl därför jag trivs så bra på våra träffar i Gryt. Det gör enorm skillnad. Men så är det väl i de flesta situationer. Nu dags för kaffe. Måste hålla kvar känslan av människa så läge jag kan. Kram

Trygghetsbehov

Vilken vecka det har varit. Jag är otroligt glad att den är över. Det har hänt en hel del roligt också det ska jag inte sticka under stolen med men allting har en tendens att hamna i dimman när man sover nästintill ingenting under en veckas tid. Förutom den trotsperiod hon kommit in i så har Milla skolats in på dagis och det har gått jättebra men tjejen har fått ett extremt trygghetsbehov, vilket inte alls verkar särskilt ovanligt, men detta trygghetsbehov bidrar till en del förändringar här hemma. Bland annat får hon sova mellan mig och Martin om nätterna vilket i natt gick kanonbra. Så från att inte ha sovit en halvtimme i sträck varje natt i en hel vecka sov hon med endast ett uppvak rakt igenom från halv sju till halv sex. Det behövde hon. Det behövde vi, mamma- och pappatvättbjörn som vi numera kallar oss. Men fortsätter det så här så kommer de där mörka ringarna under ögat snart vara ett minne blott och jag kanske kan klara av att hålla mig vaken efter kl 20.00 om kvällarna. Vore roligt för omväxlings skull. Trevligt vore det också att få känna sig någorlunda utvilad till förlossningen. Har varit lite orolig över hur jag ska klara av den med bara några timmars sömn i ryggen. Kanske slipper jag den oron nu. Håller alla tummar jag har. Sitter hemma utan barn för första gången på bra länge. Hon är på dagis och jag försöker tycka att det här känns ok men jag vet inte...tittar på klockan hela tiden, en klocka som sniglar sig fram. Slappna av kanske vore en idé, men jag provar den i morgon. Lovar!

Dagens reflektion

Fick lite tid över till tankeverksamhet igår i bilen och kom att tänka på hur snabbt vi vuxna dömmer andra. Kan bara bero på rädsla för det okända och lite annorlunda. För okänd mark. Jag kommer ihåg när Theo var sjuk, hade tappat allt sitt hår och därtill hade en stor synlig shunt inopererad under huden i huvudet. Han slet glatt av sig mössan så fort vi kom ner på stan utan att ens reflektera över andras besvärande, frågande och till och med äcklade blickar och viskningar bakom ryggen. Jag såg dem allihop och de kom enbart från vuxna människor. Rädda hela högen. Men när samma kille drog av sig samma mössa på besök bland barnen på dagiset efter en lång tids frånvaro var det inga som helst problem. Barnen frågade rakt ut och Theo förklarade bäst han kunde och så var det bra med det. Att han inte kunde gå var inte heller något problem, inte alls konstigt. Han tog sig fram på sitt sätt och de andra barnen gjorde då precis likadant. Ingen fick honom att känna sigsig sjuk eller konstig. Bara välkommen och som en i gänget. Precis som det ska vara. När slutar man bete sig så och när kommer den där rädslan?

Önskar att alla kunde ha ett lika öppet och orädd sinne som barnen. Vi hade nog alla mått så mycket bättre då.

Film till Svärmor

Här kommer de filmer på Milla som Martin lagt ut på facebook. Kanske kan passa på att meddela Sväris att krämen från "Hälsa på" är inhandlad.

Vi var och hälsade på på öppna förskolan inne i stan idag eftersom det lär dröja innan det blir något nytt besök där då Milla skolas in på dagis från och med måndag. Det brukar gå bra men idag var min dotter helt uppåt väggarna och ville absolut inte dela med sig av leksaker och såg hon något hon ville ha som något annat barn redan lekte med gick hon sonika fram och roffade åt sig. (Jag vet, barn är barn) Men problemet börjar när jag säger till henne. Hon blir helt galen. Ställer sig och skriker rakt ut och i detta fall viftade hon efter barnet i fråga i hopp om att slå till. Gissa om mamma-Becka blev arg. Trots säger förskolepersonalen och må så vara, skämmigt är det hur som helst. Hon fattar ju att hon gjort fel det syns lång väg men det är bara hårdhandskar som fungerar på den här donnan om ens det. Hon bet mig idag...av samma anledning, hon fick inte som hon ville. Det hoppas jag var första och sista gången. Man känner sig liten i dessa fall. Misslyckad som förälder. Men tro mig när jag säger att vi har tydliga regler här hemma med vad som är rätt och fel. Hoppas det bara är trots och att hon snart märker att hon inte kommer långt med de där fasonerna.

Idag Ikea. Men först kaffe. Kram

Hälsa på

Nyss hemkommen från ett besök på "Hälsa På" i Finspång där jag fått en Eko-behandling för gravida. Dvs. ansiktsbehandling samt massage för händer och fötter i oljor och krämer som är anpassade och bra även för lilla bebisen i magen. Tro mig efter den natt vi haft så kunde det inte varit mer välbehövligt. Känner mig som en helt ny person och har just lovat mig själv att det inte får gå alltför lång tid tills nästa besök.

Så alla Finspångsbor (även Norrköpingsbor, för resan hit är helt klart värt besväret) titta närmare på http://www.halsapa.net/.

Nätterna med Milla blir just nu bara värre och värre. Hon sover ingenting vilket också innebär att föräldrarna hennes står sömnlösa. Inatt var vi uppe åtta gånger för att hon hör av sig på ett eller annat sätt, innan hon, 05.10, tyckte att hon sovit klart. Man kan bli tokig för mindre. Funderar på om det är hennes mage som väcker henne. Hon började ju jordelivet som mjölkproteinkänslig så tanken är väl inte helt främmande. Ska till Bvc inom några veckor och får höra mig för då. Sömn är en sådan sak som vi annars tar för given, det vill säga, tills vi inte får tillräckligt av den. Otillräcklig sömn kan framkalla personlighetsklyvningar på de mest mardrömslika sätt och därtill försvinner den gnutta tålamod man från början hade att klara sig på helt och hållet. Man blir helt enkelt inte jättemysig att ha och göra med.

Tur då att det finns små tricks som eko-behandlingar som kan pigga upp även den mest trötta och torra själ. Stort tack till Caroline på Hälsa på och tack till svärmor för presentkortet.

Kram

Kusinmys

Milla ger kusin Nellie en riktigt blöt puss i pannan. Goare tjejer får man leta länge efter.

Tacksamhet

Börjar med en uppmaning. En uppmaning som lyder: Ni som inte redan läser och skrattar hejdlöst åt "En pappas dagbok" på bloggfamiljen.se ge den en chans.

Har idag varit på ytterligare tillväxtkontroll och ctg-kurva. Allt ser bra ut och bebis har på två veckor gått upp 400g vilket är otroligt bra även om liten är just väldigt liten fortfarande. Men det går åt rätt håll och jag nöjer mig med det. Nyfikenheten lyckades dessutom ta över i ett väldigt svagt ögonblick och jag vet nu därför om det kommer bli flick- eller pojknamn som förhandlingarna här hemma kommer handla om. *fniss*

Förresten visste ni att det finns något som heter sorgerynkor? Jorå, och undrar ni vad det är så är det bara att titta lite extra nära nästa gång ni har turen att se mitt fagra ansikte eftersom det visar spår efter de just nämnda rätt så rejält. Å andra sidan är jag av den åsikt att det ska synas att man har levt och har erfarenhet. Även om de här sorgerynkorna skvallrar om just sorg och tuffare tider.

Läste något tänkvärt i väntrummet idag. Tänkvärt och om ni frågar mig så himla mitt i prick. Det lyder som följer:
"Det är smart att vara tacksam. Det är lika viktigt att stanna upp och känna tacksamhet över det vi har i livet som att känna att vi är bra. Att välja tacksamhet handlar om att välja inställning och förhållningssätt till det vi har och är i livet. Att känna tacksamhet är ett aktivt val vi gör och för många av oss krävs det dessutom ganska mycket arbete för att hålla tacksamheten vid liv. Jag vill påstå att det är smart att välja tacksamhet av den enkla anledning att om vi inte lär oss att vara tacksamma över det vi har så kommer vi aldrig att på riktigt kunna uppskatta det vi får. Genom att skaffa en rutin för att hela tiden påminna oss om att vi faktiskt har mycket att vara tacksamma för, kan vi påverka hur vi mår....Jag tror att avsaknaden av lycka många gånger hänger ihop med att vi aldrig lärt oss känna tacksamhet över det vi redan har. När vi hela tiden jagar nya mål, är det lätt att tro att lyckan ska komma i och med att man når det nya målet."

Inget sammanhängande bloggande idag. Hoppas ni hänger med i svängarna. Imorgon är det hur som helst fredag. En ännu helt oplanerad sådan. Tacksamt. Kram

Jag mötte mig själv på fiket igår

Fikade med en enormt stark mamma igår. Skulle nästan kunna skriva att jag fikade med mig själv så som jag levde för tre år sedan. På den tiden då jag gick igenom helvetet på jorden men hela tiden höll huvudet så högt upp jag bara orkade och kunde för min älskade sons skull. Även om anledningen till varför skiljer sig mellan min historia och hennes nutid ser jag så mycket av mig själv i henne och den situation hon befinner sig i just nu. Jag känner igen den där trötta, energitömda och livrädda blicken, men där finns även en så stark vilja och ett enormt hopp om en frisk framtid tillsammans med den familj hon skapat att stålmannens alla krafter skulle ses som en fjärt i vinden jämförelsevis. Det finns ingenting hon inte skulle göra för sin sjuka son.

Vi pratade om den där hjälplösheten. Om hur det känns att bara stå vid sidan av och inget kunna göra för att hjälpa sitt barn i den kamp han eller hon för mot livets brutala och orättvisa öde som tilldelats dem. Det finns inget värre och jag önskar jag kunde göra mer. Precis som de jag fikade med under min värsta tid i livet måste ha känt. Men vad mer kan man göra än att finnas här.

Gårdagen blev hur som helst ytterligare en påminnelse om livet. Hur viktiga mina insikter och erfarenheter från mitt eget helvete är och vart mina prioriteringar bör ligga. En viktig påminnelse för det är trots allt jag varit med om faktiskt svårt att hålla rätt bana och se vad som egentligen har betydelse och vikt i livet. För mig kan det inte bli mer självklart och det påminner livet mig om hela tiden...det är de små sakerna som gör det stora. Med andra ord: ingen mer klagan över halsbränna.

Stor kram och många tankar till Noel.

Härdsmälta och kossor på isen

Efter endast en tablett Gaviscon verkar det som att det som de senaste veckorna skulle kunna liknas vid härdsmälta i halsen och som hållt mig vaken åtskilliga timmar om natten är borta. Lite halsbränna får man väl ändå tåla tänker ni men då ska ni veta att det kan vara en riktig pina om det vill sig illa. Och eftersom det för tillfället är mitt största problem så låt mig få klaga lite. (Jag är medveten om petitessen).

Två saker: 1) Jag har separationsångest! Milla ska skolas in på dagis redan den 28 mars. Inskolningen varar bara en vecka sen ska jag och hon klara sig själva på varsina håll. Hon kommer att klara sig finfint. Men jag? Dock endast 15 timmar i veckan men ändå. Vad gör man när man är själv? Kopplar av svarar mannen och möts av en min lika urholkad som fågelholken i trädet här utanför. Vad är det, svarar jag? Jo, precis det läkaren ordinerade mig, dvs. mindre stress och avlastning tills bebis är här. Vilket ska vara runt den 9:de maj. (Mannen hoppas på den 15:de enbart för att han tror att han kommer undan bröllopspresentbestyren eftersom vi firar ettårig bröllopsdag den dagen. Men Martin så funkar det inte! Present förväntas ändå, om inte för året som gått så för sveda och värk och som plåster på såren. (Sagt med glimten i ögat är bäst att tillägga eftersom den ironiska stämman i rösten tenderar att försvinna så här i skrift)

2) Läkarbesök imorgon igen. Ultraljud och tillväxtkontroll plus CTG-övervakning av någon anledning jag inte fått förklarat för mig eftersom bebis hjärtljud varit bra den senaste månaden. Men vi kör på det och försöker se det ljust, dvs. att det är bra att det kollas om och ifall att. Frågade igår hos barnmorskan när för dålig tillväxt börjar bli farlig och när läkarna gör någonting åt det samt vad de i så fall gör? Vet inte om jag fick något riktigt svar på den frågan men än verkar det inte vara någon ko på isen och om kon skulle ta sig dit så kommer läkarna att plocka ut liten bebis i förtid. Så det är bara att hoppas, vänta och se. Min stora skräck är kejsarsnitt.

Nu dags för morgonbestyr på Mandelblom. Kram

Hej!!!

Hej över bäcken, ån och vilket vattendrag som helst faktiskt. Kanske lite kaxigt att sticka ut hakan så där redan nu men på en vecka har vi fått sova två hela nätter. Jomen, ni läste rätt, 2 hela nätter utan välling, utan napp som mystiskt försvinner, utan gnäll. Så nu passar jag på och ropar hej till alla som lyssnar.

Solen lyser och värmer ute och både Milla och jag är på gott humör. Har spenderat en del av förmiddagen på öppna förskolan här i Fimpan. Andra delen tillägnades Medley och den lilla träning som jag numer klarar av utan att det spänner, hugger eller drar någonstans i kroppen. Klarade idag av att berätta om Theo utan att förmildra eller på något annat sätt välja ord som underlättar för mottagaren. Det var en skön upplevelse. För det är ju en tuff erfarenhet och varför förmildra något sådant? Måste sluta med de där respektlösa handlingarna mot mig själv bara för att bespara och se till så att andra inte hamnar i en något obehaglig situation. Jag kan inte hjälpa att min erfarenhet ser ut så. Det är som det är och det har och är fortfarande ibland riktigt tufft. Deal with it, det måste jag.

Dags att hedra fettisdagen och trycka i mig en semla samt invänta skidskyttet. Stor kram till alla er som fortfarande inte gett upp hoppet om denna något dåligt uppdaterade blogg. En blogg som numera lever efter divisen "Plötsligt händer det".

Mot troppan

Allt sitter åt, ingenting passar och jag vill bara gå omkring i morgonrock och mysisar hela dagarna. (har fått en känsla av att det skulle funka och vara socialt acceptabelt här i byn, men känns ändå inte helt rätt) Trist och träligt är det och jag längtar tills man kan hoppa i de gamla vanliga trasorna igen. (Om det nu någonsin kommer bli så)


Jag har gått upp runt 10 kilo men bebis väger lite, lite. -24% enligt senaste mätningar. Sist vi var på extra kontroll tog det tre timmar och vi gick utan att ha hunnit med att prata med farbror doktorn. Vad tror dom egentligen? Med en Milla i släptåg är det konstigt att vi klarade av en timme på det där stället. Men tillbaka ska jag...tyvärr. Det ger ingenting förutom extra oro och stress. Kan man inte bara få vara ifred för vad ska de kunna göra? Dessutom var jag än mindre runt magennär jag väntade Milla men då var det ingen som sa något. (Låter jag bitter? Inte då bara trött)

Söndag idag och man skulle kunna spendera hela dagen med skidor framför tvn. Nu tänker vi inte göra det eftersom, i allafall, jag och Milla har lite svårt för att just sitta still. Därför blir det nu på förmiddagen en sväng till troppan (läs tropicariet) för närmare bekantskap med ormar, krokodiler och spindlar. Tror nog att den mindre av oss kommer att uppskatta det innan vi far hem och tittar på 5-milen. Måste hinna med en sväng till Theo gubben också. Sedan vi flyttade har jag inte haft chansen att hälsa på honom så ofta vilket känns fruktansvärt dåligt.

Kanske kanske hinner jag med en långpromenad också ant på gym eller ute. Det vore skönt och verkar som en bra avslutning på denna veckan. Trevlig söndag. Kram

Ordning på torpet

Så var den här, dagen efter natten jag sov en hel natt eller i alla fall inte var ur sängen mer än för ett toabesök. Det är första gången på tre veckor och jag kommer antagligen att vara helt förstörd pga för mycket sömn än vad kropp och psyke är vana vid. Hur som helst, det finns hopp. Milla sköter stora sängen bra, även om hon gärna vill tänja gränserna och se hur länge mamma står ut med att hon klättrar ur och smyger ut för att få se min reaktion. Det händer dock inte allt för ofta som tur är eftersom det här med tålamod inte riktigt är min grej, föddes helt enkelt med en för liten dos.

Nu är det dock ett problem som återstår och det är att vänja Mills av med vällingen nattetid. Hon har eftersom hon är liten och aktiv behövt det där lilla extra men nu är det slut på det och målet är att nattmatningen ska vara avvänjd till nästa barn är här. Vivet ju alla att vanor är svåra att bryta och det känns inget lockande alls att börja om med "arbetet" nattetid men förhoppningsvis går det bra och vi kan fortsätta sova på här hemma. Det behöver vi. Det är inte längre så charmigt att gå omkring som två otroligt disträa och lättirriterade tvärttbjörnar här hemma. Även om det är kul när man hittar vällingpaketet i micron, mjölken i skafferiet eller ber Martin att köpa alvedon och absolut inte ipren men ändå är det ipren han kommer hem me, med försvaret "du nämde ipren". Kan ju inte säga emot där. Jag sa ipren, han missade bara ordet inte framför. Nej, nu ska det bli lite ordning på torpet.

Hoppas att helgen blir bra för dig. Kram Becka

Glad pessimist

Ja, jag erkänner, det har varit aningens mycket på sistone med flytt, sjukdom, sömnsvårigheter osv och det gör mig stressad. Men att få ordinationen att försöka stressa mindre när man först tror att bebis i magen har oregelbundna hjärtljud pga omoget hjärta (vilket i sig inte alls behöver vara farligt men ändå oroande) för att därefter få reda på att bebis är 20% för liten enligt ultraljudsmätningar, är svårt.

Milla var ju inte heller någon bjässe, närmare bestämt, 20 % mindre i vikt än vad som anses "normalt" för fullgångna bebisar, enligt mitt egna mattegeni här hemma. Så ingen fara på taket...än, men tätare tillväxtkontroller väntar sen är det väl bara att hoppas på att bebis får fart där inne och växer till sig. Allt annat såg bara bra ut men jag lyckades inte se om det var en pojke eller flicka, trots tappra försök.

Tittade på "Jakten på lycka" igår. (Svt 2) med min nya favorit Hanna Hellqvist. Hon är en glad pessimist på jakt efter den där lyckan. Kan känna igen mig i henne i mångt och mycket. Hon går även att hitta som en av de härliga tre i morgonpasset P3 om morgnarna, som ger den perfekta starten på dagen och mycket skratt. Igår träffade Hanna ännu en av de personer jag känner att jag verkligen kan se upp till, Pigge Werkelin. En helt otrolig man egentligen. En man som jag tycker har en beundransvärd inställning till livet, en inställning många skulle behöva ta efter. Men den inställningen bygger ju tyvärr på en tragisk historia. Varför måste det vara så, att den kunskapen och insikten som faktiskt behövs gällande livssyn och livsinställning i många fall bygger på just tragedi. Jag förstår honom hur som helst. Och har ni inte läst hans bok om tsunamin - gör´t. Nu dags för kaffe. Kanske ska jag ta fram den där boken jag påbörjade innan flytt. Vart den nu tagit vägen...Kram

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag och här sitter jag nu ensam med insmord mage (gör allt i min makt för att slippa stimmor och tigerränder) i nyinköpt och vad som måste vara ett av de bästa inköp jag någonsin gjort, en gudmligt skön morgonrock med hög mysfaktor, medan mannen jobbar till sent och Milla sover sött (än så länge). Vi firar inte alla hjärtansdag. Frågar ni mig är det ett kommersiellt jippo jag lika gärna skulle kunna vara utan. Tanken är god men varför inte göra något snällt till de man tycker om helt överraskande och otvunget, säg den 21 september?

Snälla pappa var här på förmiddagen och lekte med Milla medan jag och mannen fick chansen att hitta på något tillsammans. Det blev såklart träning. Ett välbehövligt styrkepass på mitt nya gym. Där kommer jag att tillbringa många timmar. Kanske inte så jättefrenetiskt de kommande tre månaderna men därefter är det fru Möller som springer, wavar, crosstrainar, spinnar och allt annat jag kan och kommer åt.

Imorgon blir det egentid i form av Mvc, träning och lunch i stan. Kan inte släppa taget helt om "storstan". Håller tummarna om en hyfsat lugn natt utan spring mellan Milla och säng. Det vore välkommet. Trötta kramar från mamma till änglabarnet, energirika dottern och kicken/kickan i magen.

Ett rent helvete...

Suck! Förkylningen börjar släppa nu men helgen har inte varit rolig. Inte för någon av oss. Milla sover sämre pga hosta och vi har därtill lyckas tajma in "inskolning" av att sova i nya sängen för stora tjejer. Det kommer att gå bra men just nu är det som sagt lite jobbigt. Men allt blir ju kämpigt när man lider av sömnbrist.

Jag har heller inte kommit igång med träningen ännu. Kortet är inköpt men träningen alltså fortfarande utebliven. Men veckan som kommer är träningspassen inplanerade minutiöst. Sista vilodagen idag alltså,sista snordagen innan verkligheten här i Fimpan slår till.

Sömnbristen kan inte enbart skyllas på förkylning och Milla. Bebis i magen verkar vara ett överaktivt nattdjur och jag har extremt svårt att somna om, om jag väl vaknat till. Därtill har vi en ny matta som luddar av sig något helvetiskt mycket. Man skulle kunna tro att vi är ägare till 20-talet långhåriga porslinskatter. Men så är alltså inte fallet. Ja, ni hör ju, livet är ett rent helvete. =) Nästa vecka blir mycket bättre. Tills dess. Trevlig avslutning på denna vecka. Kram

Bild 1: Milla när hon är som lugnast!!!!

Bild 2: nya kusinen Nellie och en mycket skeptisk Milla.

Ensam äggskalle söker....

Börjar sakteliga att landa...i Finspång. Inte så många kartonger att snubbla över kvar. Dock en del inköp som måste göras men det är ju för det mesta ett angenämnt problem. Martin har vi knappt sett till det senaste dygnet då det varit mycket på jobbet och vädret har varit riktigt surmulet. Tur man har lite plock att ordna med här hemma då.

Tur också att vi blivit ännu en familjemedlem. Inte varje dag man blir moster och jag måste säga att det känns riktigt kul. Söt var hon också. Ett riktigt upplyft i mörkare och kalla tider. Namn nämner jag inte ännu eftersom föräldrarna inte riktigt bestämt sig men jag tycker om det de verkar välja. Om mitt nästa blir en tjej har vi en riktig tjejliga att ha och göra med.

Förutom fix och trix ska Milla och jag upptäcka omgivningen idag. De lovade sol på vädret igår och allt annat är oacceptabelt. Jag behöver röra på mig. Snart en vecka sedan jag gymmade. Not to self: Ordna med gymkort!!!

Måste erkänna att jag, även om det inte gått så lång tid här i nya byn, känner mig lite ensam. Därför bra med gym och den sociala aspekten det ger. I helgen är det så även dags för Gryts varv igen och som vanligt ser jag både fram emot detta samtidigt som jag vet att det kommer ta mina sista krafter. Dags att ställa ner kaffekoppen och ta tag i dagen. (Nya soffan är svår att slita sig ifrån) /Kram "Äggskallen"

Imorgon: dagen före dagen före flyttaredagen!

Idag har varit en mellandag. En välbehövlig sådan. Jag har inte gjort något annat än att ägna tid åt lilla fröken Milla. Kul har vi haft. Och nu på kvällskvisten blev det istället för spinning, Trocadero (är smått beroende) och Toblerone framför Tv:n där jag till min fasa upptäckte att Pluras och min kroppsform är slående lika.

Nu när jag tillåtit mig själv att ta en liten paus från alla måsten har jag även hunnit med att känna efter. Det är med en sorgsen min jag lämnar lägenheten. Det är många minnen av Theo här. Får packa ner dessa minnen i någon av kartongerna och ta med mig dessa till vårt nya liv. Vårat inte helt självvalda nya liv men ändå ett bra liv. Han har ju en given plats där också, mitt charmtroll. Så ner med alla minnen, goda som jobbiga, i en kartong, för att för alltid kunna minnas.

Imorgon måste jag försöka få i mig den sablans järntabletten. Kroppen skriker tydligen efter järn, vilket den ska få i brusform enligt rekommendation från Mvc. Problemet är bara att dessa brus är fruktansvärt otäcka. Som att dricka ett glas blod, rent smakmässigt. Varannan dag är det sagt. Har gått sådär. Problemet är också att denna brus helst ska tas 2 timmar efter och före matintag. Hur ska jag klara det som alltid är hungrig och dessutom har ett väldigt bra men otroligt kort minne. Imorgon alltså: järntablett, öppna förskolan, träning, packning och städning. Näst sista dagen i Norrköping.

/Kram

Hit-and-run

Blir galen av allt som ska göras inför en flytt. Blir ännu galnare av att inte kunna göra allt på en gång. Eller det kanske är bra för även om huvudet fortfarande fungerar som det ska (vissa håller nog inte helt med här) så tröttnar kroppen extremt snabbt med några extra kilo och en bebismage i snart sjunde månaden. Efter ett styrketräningspass igår gick jag hem och skurade kök. Idag blev det lite konditionsträning och fortsatt köksskurning och kroppen känns därför som ett 91-år gammalt benrangel som precis räddats från en hit-and-run-olycka. Manglad med nöjd över att köket är så gott som klart.

Har lovat mannen att ta det lugnt resten av dagen. Men nu har han gått till jobbet så jag ska bara....nä, lovat är lovat och förhoppningsvis är kroppen ok till morgondagen som bjuder på både öppna förskolan och toalettstädning. Jihaaa!!!!

/Kram

Nytt!!!

23 dagar in i det nya året (som inte alls känns så nytt längre) kommer så första blogginlägget. Kan inte annat än att be om ursäkt för extremt dålig uppdatering men saken är den att jag inte kommer fram till om jag ska fortsätta blogga eller inte. Dessutom har det varit mycket på sistone, både tankemässigt och "att göra"-mässigt. Just nu känns det mesta oklart och jag tycks inte ha koll på någonting alls. Men det är väl så det ska vara när man kommer närmare flytt och förändringar i livet.

Veckan som är kvar kommer mest bestå av städning. (Inget jag ser fram emot) Men det är ett litet pris att betala för att få bli av med gamla lägenheten fortast möjligast. Redan om en vecka faktiskt. Extremt trevligt att slippa en dubbel hyra är det också. Bort med det gamla och in med det nya är ju mottot för det nya året. Vilket jag tagit fasta på och nyttjat blocket för första gången. Helt överraskande säljkunskaper kom väl till pass och nu känns flytten något enklare rent bärmässigt då jag lyckats göra oss av med både gammal soffa, fåtölj, säng och matbord + 8 stolar. (4 av dessa fick de på köpet för att jag skulle slippa bära ner till grovsopporna. Ryggen är redan ond efter tappert försök att bära ner Martins soffa från förråd och en och annan kartong). Mycket nytt kommer det att bli, med start redan om en vecka alltså.

Ska bli riktigt trevligt att få inreda nya huset med nya saker. Soffa och matbord redan inhandlat. Smågrejerna får vi ta på IKEA där jag tänkt go bananas redan nästa söndag. Och igår körde vi premiärrundan med nya bilen. Ny kropp har jag fått också. +9 kilo!!!!! Men det är inget jag vill prata om så det lämnar vi därhän.

Nu dags för en liten andra kopp kaffe innan förrådet ska tömmas.
Tack fina du för tålamodigt väntande på inlägg. /Kram