vad var det som hände?

Vad hände? Jag lämnade 2009 mer harmonisk än på mycket mycket länge och började 2010 med separationsångest som på något underligt vis nu bytts ut mot prestationsångest. Måste arbeta på självförtroendet en aning till nästa anställningsintervju. Imorgon ringer jag hur som helst och tackar nej till tjänsten jag fick i veckan. En vecka som för övrigt kommer att bjuda på en hel del. Får se om något är värt att blogga om.

Kram och god natt

Pengar och lycka

Ibland önskar jag att jag var gammal, så pass gammal att jag kunde titta tillbaka på livet och le, minnas och njuta. Det skulle på något sätt kännas skönt att få ha det gjort. Det är en känsla som dyker upp när jag står inför val. Varför är man så rädd för att välja fel? Mitt största orosmoment just nu har att göra med valet mellan arbete och skola. Jag vill båda! Båda har sina för - och nackdelar. Jag måste inte bestämma mig nu men valet ligger ändå där i bakgrunden och maler. Jag vill på ett sätt ha det gjort och erhålla någon sorts garanti för att valet jag gör är det rätta. Men livet fungerar inte så. Livet ska inte heller levas utifrån de spelreglerna. Det är väl val och vändningar som gör livet till ett livfullt liv.

Valet jag står inför har med en ekonomisk aspekt att göra. Jag blir arg på mig själv emellanåt när jag trillar i fällan och börjar jämföra mig med andra, ekonomiskt sett. Jag har aldrig varit i behov av stora pengar. Jag har heller aldrig behövt oroa mig eller ens tänka på pengar. Jag har klarat mig och därför har pengar heller inte haft så stor betydelse för mig så länge jag klarar av att betala mina räkningar och ge mina barn det de behöver. Ändå är det enkelt att ibland börja fundera och jämföra med andra som rent pengamässigt sätt har det rikare.

Men jag har mycket som de där "andra" inte har. Jag har två barn och en rad erfarenheter som livet gett mig och som jag för inga pengar i världen skulle byta bort. På det sättet är jag närmare min definition av lycka än vad de verkar vara. Det är väl den största gåvan livet gett mig...en sorts insikt i vad meningen med mitt liv är. Ett liv som bygger på de små och fundamentala sakerna. Ett liv som mamma. Ett liv i lycka som inte definieras utifrån plånbokens tjocklek utan på känslan av att, för att hålla mig till ämnet, få gå till ett arbete utan ångest, känna glädjen i att hjälpa andra och av att få må bra helt enkelt.

Gör det mig till en sämre människa? Definieras vi som lyckade utifrån lönespecen? Inte i min värld. Jag vägrar rätta in mig i ledet utifrån den difinitionen. Inte på grund av att jag inte tjänar grova pengar (ingen blir rik av föräldrapenning) utan på grund av att jag vet bättre. Vet att många inte håller med mig här, tyvärr har jag en känsla av att dessa människor är också dom som saknar de saker jag håller som mer värdefulla än pengar.

Nu ska jag rota längst ner i plånboken och se om jag kan skrapa ihop till en fika på stan. Kram till er.