lördag, maj 30, 2009

Under ett intervall, någonstans väldigt nära...

God morgon,
Fick en dikt av en f.d. arbetskollega som jag tyckte var värd att ha med här. Den gav/ger henne tröst under svåra stunder liksom jag hoppas att den ska kunna underlätta för alla ni andra som förlorat, inkl. mig själv. Ord är mäktiga och kan hjälpa oss må så mycket bättre om vi bara tar oss tid att lyssna. Så varsågoda mina vänner, och tack Jessica.

Allt är väl

Döden är ingenting alls. Jag har bara fortsatt vidare till nästa rum. Jag är jag och Du är Du och vi ska förbli vad vi alltid varit för varandra.

Kalla mig för mitt vanliga namn, tala till mig sådär som Du alltid har gjort. Förställ inte rösten, inga påtvingade miner av högtidlighet och sorg. Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt, skratta som vi alltid gjort. Le och tänk på något, en önskning för min skull.

Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma. Uttala det som om ingenting hänt, sorglöst, utan spår av skuggor. Livet går vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare.

Livet är en obruten kedja, att jag försvunnit utom synhåll innebär inte att jag försvunnit ur Era sinnen. Jag väntar på Er, under ett intervall, någonstans väldigt nära.

Allt är väl.