fredag, februari 26, 2010

Fjärde plats, förste förlorare

Fjärde plats är förste förlorare så som jag ser det. Nu kanske ni tror att jag tänkt skriva om OS, skulle kunna vara så men icke. Idag när vi fixat och ordnat en del på stan (har hämtat ring och inhandlat min bröllopsskor nu) tog vi en lunch på stan. Mitt i all trevlighet säger min blivande...bröllopsdagen kommer bli den fjärde bästa dagen i mitt liv. Say what?!!!!

Jag fick så gissa vilka dagar som slår vårt kommande bröllop och gissade helt rätt. Våra barns födslar kan jag förstå och acceptera men att dagen då Hammarby tog SM-guld ska komma före min, ursäkta, jag menar våran, bröllopsdag är totalt oacceptabelt. Tunn is Martin, verkligen tunn is!!!

Inte nog med det om en timme ska han upp till Stockholm med grabbarna för att titta på när Hammarby spelar division III hockey!! (Något står inte helt rätt till). Hur som helst, jag tänker ta tillfälle i akt och mysa på mitt speciella sätt, så det blir tjejkväll med choklad och osttapas tillsammans med finaste Jessica och Milla. (och ev. ett glas vin).

Trevlig helg fina vänner!

måndag, februari 22, 2010

Att bita sig själv i svansen

Man slutar aldrig att förvånas över hur pass mycket tid och energi människor egentligen lägger ner för att få bekräftelse och erkännande från sin omgivning. Inte sällan på bekostnad av någon annan. Bara i helgen har jag fått kvitto på att just bekräftelse för många är så pass viktigt att man till och med, och utan egentlig tvekan, klättrar på personer i sin närhet, använder dem som någon sorts avsats, för att för stunden kunna framstå som lite mer, lite bättre.

Nu är helgens klättrande personer sedan en tid tillbaka redan påkomna men ändå förvånas jag av aktivitetens nästan beroendeframkallande karaktär. Jag förstår ju också att de här personerna måste känna sig ganska små eftersom de inte klarar av att ta sig upp utan att trycka ner någon annan. Rädslan för omgivningen uteblivande godkännande verkar vara extrem i vissa fall. Jag tänker inte ryckas med eller spela det spelet. Hade det varit för något år sedan hade jag tagit åt mig, mått dåligt och antagligen gett igen. Nu vet jag bättre. Jag ställer mig vid sidan av och tittar på medan hunden biter sig själv i svansen. Det finns alltid en läxa att lära...

Måndag och svinkallt ute. Har trotsat och promenrat. Nu hemmamys med penntroll. Ser fram emot kvällens spinningpass. Sedan mer OS.

Kram

söndag, februari 21, 2010

Förväntningar

På grund av snön som fallit de sista dygnen har vår helg med allt vi hade planerat inte riktigt blivit så som vi tänkt. Med våra odubbade vinterdäck vågade vi oss inte iväg upp till Stockholm i fredags utan det blev en "se på film i sängen"-dag. Inte fel det heller och i ärlighetens namn väldigt behövligt.

Lördagen som, förutom snöoväder á la klass II varning, skulle bjuda på både dop och 40-års fest blev inte heller som planerat. Blev inget dop för vår del och vi hade avbokat alla planer på fest också eftersom barnvakterna hade en bit att åka i ovädret, men någon timme innan festligheten skulle börja dyker de upp och som vanligt när man inte har hunnit göra sig några förväntningar blev kvällen riktigt trevlig. Förväntningar kan vara bra i viss mån men ganska ofta gör de oss besvikna om de inte infrias. Och som vi så ofta får erfara så blir det sällan som man planerar så att då luta sig allt för mycket mot sina förväntningar kan vara dumt. Flexibilitet och ett öppet sinne för det oväntade och oplanerade blir ofta bra. Jag är ju av den tro att allt har en mening.

Att så Sverige, relativt oväntat utan egentliga förväntningar, tar två OS-medaljer gör ju inte kvällen sämre.

Tack barnvakterna för hjälpen. Milla hälsar. Kram

torsdag, februari 18, 2010

Hemläxa

Vi fick för ett tag sedan "hemläxa" av pastorn som ska viga oss. En hemläxa att fundera över och prata om oavsett om man ska gifta sig eller inte. Man utgår från vad man kallar för "kärlekens fem språk" dvs. komplimanger, tid för varandra, ta emot gåvor, göra varandra tjänster och fysisk berörning. Här gäller det att ta reda på vilket kärleksspråk man själv föredrar och självklart vilket språk ens partner anser viktigast. Detta gör man genom att svara på frågor såsom vad man oftast brukar be sin partner om och vad det är ens partner gör eller inte gör som sårar mest. När man kommit fram till vilket språk som är mest betydelsefullt ramlar en hel del på plats. En rolig övning som även för oss, som ändå känt varandra i åtta år, kom med några överraskningar.

Imorgon bär det av till Stockholm för att träffa Pastor Tobbe med familj. Blir en liten familjeutflykt till en god vän (och deras nytillskott) samtidigt som vi får lite gjort med bröllopsplaneringen. På tal om nytillskott har vi fått två nya medlemmar i vänkretsen. Viktor, 2 dagar och en än så länge namnlös liten tjej, 1 dag.

Kram

onsdag, februari 17, 2010

Jag kompromissar med världen

Det känns som om jag är påväg att släppa lite på tömmarna. Det är inte längre så viktigt att ha kontrollen och jag börjar inse att det inte ligger på mig att se till så att världen fortsätter att snurra. (Det där är tydligen något som sköter sig självt). Mobilen får allt mer sällan följa med när jag ska någonstans och får den det är den alltid på ljudlöst. Inget kan vara så viktigt att det inte kan vänta ytterligare någon timme eller två. Skillnad var det när Theo var sjuk och man sov och till och med hade mobben inom räckhåll när man duschade ifall någon läkare skulle ringa eller om Theo var med M och något hade hänt. Kontrasterna är enorma. Det är först nu jag inser hur uppstressad och spänd man var då. Man kunde aldrig slappna av. Somnade man så somnade man av ren utmattning och ändå sov man så lätt att man vaknade av minsta lilla avvikelse. Att idag ta en paus från världen, inse vad som är viktigt och utifrån det leva i sin lilla bubbla, omge sig med de man tycker om och bara vara i nuet utan något som stör eller pockar på uppmärksamhet och tar energi, det är de stunderna som verkligen betyder något. Det är de stunderna man behöver för att orka med när det är dags att släppa in världen igen. För världen kommer jag tydligen inte ifrån. Men jag och världen håller på att kompromissa för att hitta en lösning som passar oss båda. Det känns som om det kan bli riktigt bra.

Idag gjorde jag ockslut med min Facebooksida. Vilken befrielse. Jag orkar inte längre med hetsen om vem som har flest vänner eller där man i sin statusrad måste bevisa för sin omgivning att man faktiskt har ett liv. Jag har vänner och jag lever ett liv. Mitt liv. Det behöver inte betyda någonting för någon annan, men det betyder allt för mig.

Tack fina vänner för att ni finns. Stor kram.

tisdag, februari 16, 2010

1 år

Tiden bara rinner mig ur händerna. Har helt glömt bort att bloggen fyllt 1 år nu i februari. Sen har det väl varit lite sisådär med inläggen de sista månaderna men ändå. 1 år och allt skrivande har fört mig enormt mycket framåt. Tänk hur mycket som kan hända om man bara tar sig tid att sätta sig ner för att fokusera på att få ner tankar och känslor i skrift. Vill inte ens tänka på vart jag hade varit om jag inte skrivit av mig. Jag hade nog inte mått så bra som jag gör idag.

Ni får nog fortsätta att stå ut med mina sporadiska inlägg då min tid inte riktigt mäktar med så mycket annat än Milla och mig själv för tillfället. Ja det skulle väl vara OS då. Ha det gott. Kram

onsdag, februari 10, 2010

Jag tror ni vet...

Jag och Mills tog en lång och skön vinterpromenad idag. Underbart väder, trots att det inte riktigt vill sluta snöa. Vi passade som vanligt på att hälsa på hos storebror och som så många andra gånger jag varit där lyser solen igenom även det tjockaste molntäcke som för att visa vägen och skänka lugn precis lagom som jag kommer dit. Snön ligger tjock som bomullstussar över varje gravsten. Solen gör snön än vitare och de små snöflingor som sakta faller glittrar i solstrålarnas bana.

Även när Theo begravdes skingrades de mörka molnen och det slutade regna precis lagom som vi gick med den lilla vita kistan till hans gravplats. Solen lös och den blå himlen bildade en damm precis över våra huvuden. Man kan välja att tolka detta hur man vill, men jag tror att ni vet vad jag valt att tro.

Trevlig onsdag! Kram

lördag, februari 06, 2010

Theo sex år idag

För sex år sedan, den 7 februari klockan 10.35, föddes den finaste lilla killen jag sett. Ett underverk. En bemästrande värme och övermäktig kärlek. Sex år har gått och mycket har hänt. Idag får jag fira min älskling i tanken. Jag hoppas han delar sin dag med änglarna. Bevingande änglar med glittrande ögon och värmande leenden. Bevingade änglar som ingår i en gemenskap så stor att saknaden efter mamma och pappa inte finns.

Grattis Theo. Mamma saknar och älskar.

torsdag, februari 04, 2010

På olika håll

Idag läste jag om den lilla flicka som felbehandlades på Astrid Lindgrens barnsjukhus och om den ångest som flickan hade timmarna innan hon dog. Jag har många gånger brottats med Theos sista dagar i livet och kring frågan om han kände någon ångest. Jag vet ju inte hur pass med han egentligen var. Kan bara hoppas att hans psykiska, likt det fysiska, brutits ned av tumörerna och att han inte förstod vad det var som hände. För om han gjorde det kan jag inte tänka mig ett värre avslut. Ingen ska behöva uppleva den ångesten.

Min ångest blir bara större ju närmre vi kommer hans födelsedag. Har köpt en present till honom. Det krävde massor med energi. Idag hände något som borde gjort mig glad för någon annans skull, istället reagerade jag tvärtom. Det påminde mig om min förlust mer än de tusen små påminnelser jag möter dagligen. Jag har känslorna utanpå, så är det och så får det vara...det är ingenting jag kan påverka. Två dagar kvar tills min älskling skulle fyllt sex. Den dagen får vi fira på olika håll...men vi tar igen den och alla andra förlorade födelsedagar när vi väl ses igen.

Kram Becka

tisdag, februari 02, 2010

Historien om entrémattan

Jag blir inte arg så lätt men det händer emellanåt och när det väl händer är risken stor att jag exploderar. Som för ett och ett halvt år sedan. Vi hade precis fått reda på att Theo var cancersjuk. Vi levde på sjukhus och försökte få tillbaka fotfästet efter den värsta sortens chocktillstånd man kan uppleva. Samtidigt höll jag på att flytta för att komma bort från ett mycket trasigt och destruktivt förhållande.

Jag och mamma sprang med kartonger medans vi väntade på flyttförstärkning. Jag ställde upp dörren med entrémattan för att slippa ställa ifrån mig kartongen för att öppna dörren varje gång. Men när jag kom konkandes på tung kartong var likväl dörren stängd och mattan tillrättalagd. Bet ihop och gjorde om proceduren med matta och dörr för att återigen upptäcka att dörren var stängd när jag hade hämtat ny kartong. Därefter blev jag tillrättavisad av en fin gammal dam om hur man ska behandla entrémattor. Med tanke på vad jag då gick igenom med min son, var entrémattans skötselråd och tillrättavisande från någon med ett så obefintligt problem det sista jag brydde mig om, vilket också damen ifråga fick höra. Jag kan ha sagt både jävla och kärring fast i omvänd ordning den gången. Tårarna rann av ren ilska.

Samma dam kom fram till mig och Milla häromdagen. Gulligull vilken fin liten dotter jag hade. Med mössan neddragen och halsduk i ren bankrånaranda kände hon nog inte igen mig eller så har hela den här händelsen passerat hennes minne obemärkt förbi. Dock inte ur mitt. Hade riktigt svårt att behålla lugnet där hon stod och ojade sig över Milla. Hon skulle ha behövt få höra historien om Theo och hur mycket energi hon och den där förbannade entrémattan tog från mig den där dagen. Jag glädjer mig å hennes vägnar att hon inte verkar ha större problem att lägga sin tid och energi på. Men glöm aldrig bort att andra kanske har det snäppet värre innan ni tillrättavisar och kommenterar.

Kram på er.

måndag, februari 01, 2010

Snart den 7:de

Det märks att det börjar närma sig den 7:de igen. Känner mig inte så påverkad den här gången men mitt undermedvetna säger annat. Har haft några jobbiga nätter med mardrömmar nu. Hela tiden om maktlöshet, om att så gärna vilja men inte kunna hjälpa. Jag hör honom skrika men hittar honom inte. Han skulle ha blivit sex år min stora kille.

Så snart jag slutat amma ska jag ta upp mina planer på att via barncancerfonden stå för måndagsfika på avdelning 16b i Linköping. Att finnas där och prata med de föräldrar som bor där tillsammans med sina cancersjuka barn någon gång då och då är väl det minsta man kan göra.

kram