söndag, november 15, 2009

Små minnen i en icapåse

Just nu känns det som om vardagen passerar likt vagnarna på ett snabbtåg som passerar där jag står på perrongen och undrar vad det var som hände. Det går lite för snabbt och det är svårt att komma ihåg att njuta av varje dag och försöka släppa taget om det fokus som ofta finns riktat mot morgondagen. Ett fokus som inte allt för sällan sänker ett sorts dimmhölje över nuet.

Det känns ofta som om nuet nästan enbart är uppenbar som dåtid. Som en sorts efterklokhet. Ett nu som redan försvunnit är av någon anledning enklare att greppa. Jag tror det tar tid att lära sig se nuet klart och tydligt och glömma historia och framtid för stunden.

Det är svårt att se de där vagnarna rulla förbi en och en i så snabb takt. Det är svårt eftersom man står där maktlös och undrar vart vecka efter vecka tar vägen. Svårt att få ett stadigt grepp om den, ta kontroll över den och leva i den.

En sak vet jag, det finns inget som gör tidens framfart så tydligt som ett litet barns urvuxna kläder. Jag blir ständigt påmind av de fullproppade icakassarna med för små storlekar.

Idag är vi trötta. Natten till igår sov vi 45 minuter mellan midnatt och halv sju på morgonen. Det var pigga och glada ögon på Milla i nattmörkret. Inte lika pigga eller glada på mig. Fick dock häcken ur vagn och hasade mig till gymmet för ett efterlängtat spinningpass igår trots trötthet. Med tanke på att jag inte kunnat träna så hårt de senaste månaderna kanske blodsmaken och yrseln inte kom som någon överraskning. Det är konstigt vad snabbt man glömmer hur jobbigt spinning kan vara. Det är som med förlossningar, man undrar vad tusan man gett sig in på halvvägs igenom och hur man kunde glömma att det var så här det kändes. Jag är dock övertygad om att jag kommer finna mig i båda situationerna än en gång, dvs både på spinningcykeln och i förlossningssalen.

Ha en fortsatt bra måndag.