Att visa sig svag, visa sin sorg öppet och förändras till det bättre, starkare genom erfarenheter kan vara skrämmande. Men jag trodde det var skrämmande för personen ifråga och inte för omgivningen. Jag hade helt fel där. För de som tydligast visar sin rädsla, ofta genom hat, påhopp, förtal och andra trakasserier, är de som inte klarar av att se en medmänniskas öppna sår, tårar och svaghet. Det är de som tycker det känns obehagligt att över tiden se hur samma människa tar sig upp från krypande tillstånd till att återigen stå upprätt och antagligen mer rakryggad än tidigare.
Det måste vara skämmande att se någon växa sig starkare och bättre när man själv fortfarande febrilt simmar omkring i samma grumliga damm. Runt, runt för att inte drunkna i sin oförmåga till empati och respektlöshet. Det måste vara svårt att se till sina egna tillkortakommanden när sikten i vattnet bara är centimeterlång. Tänk vad enkelt det då är att istället klättra på andra. Göra desperata försök att dra ner sina rädslor och i det här fallet de människor som visar sig starkare i samma grumliga vatten för att härigenom få smak på överlägsenhetens bittra eftersmak.
Jo, jag är arg. Arg för att man inte vågar stå för sina åsikter. För att man bara vågar säga vad man tycker med en rånarmössa för ansiktet, genom skyddade telefonnummer eller genom långväga och elak ryktesspridning.
Sorg, svaghet, tårar är en mänsklighet. Styrka är att kunna hantera mänskligheten. Att hjälpa och att be om hjälp. Många är dom som bemästrar mänsklighetens konst. Många fler än de fula fiskarna i dammen. Men fiskarna knep är likväl energikrävande.
Eller som min kloka sambo sa: ”Tyvärr är det lättare att klaga o klanka ner på folk än att stötta dom. Klagan kräver ingen eftertanke”.
(Riktigt tråkigt att du stänger ner fönstret Marcus. Men jag kan förstå dig.)
