torsdag, september 24, 2009

Ristar inte i sten...ännu

Och så var det fredag. Gårdagen gick bra hos både barnmorska och arbetsförmedling. Bebis är nu fixerad och trots att liten sjunkit ner så långt det bara går växer fortfarande symfus - fundus måttet. Inte utan att man undrar vad det är för en jätte där inne.

På arbetsförmedlingen var jag i ungefär 5 minuter varav 4 1/2 gick åt till att prata bebis. Med bara två veckor kvar till beräknad förlossning återstår det bara för mig att maila min handläggare och säga att bebis kommit så skriver hon ut mig från förmedlingen. Sen får vi helt enkelt se om det blir ny inskrivning nästa år eller om jag lyckas få sysselsättning på egen hand.

Gårdagen i övrigt gick i förvärkarnas tecken. Från ett till fem-hugget kom trogna förvärkar var tjugonde minut och han göra mannen mäkta nervös. Jag själv fick en reminder av hur en förlossning känns och kan inte sluta att förundras över hur den känslan faktiskt kan förträngas. Trots att det var 5 1/2 år sedan sist jag jag stod där med pannan mot väggen i förlossningssalen och andades genom varje värk. Nu är jag på det klara med vad som väntar igen, och jag vet att jag sagt att vi ska ha ännu ett barn, känner nu att vi kanske inte behöver rista in det i sten.

Trevlig fredag och fortsatt helg fina du. Jag ska bara ta det lugnt, eller ja så lugnt jag kan. Är ju kass på att inte göra någonting. Vill också tacka för alla underbara kommentarer till föregående inlägg. Det ger energi ska ni veta och energi kan vi ju alla alltid ha användning för. Tack för att ni läser! X

Min livboj...

Har tänkt på en sak. Min blogg har verkligen ändrat karraktär. Detta är ingen medveten förändring utan något som skett över den tid som gått sedan jag började blogga i februari. Det är väl också ett tecken på att jag bearbetat saker och ting och att skrivanet varit/är en viktig faktor i sorgebearbetningen och för att få struktur över det kaosartade virrevarr av känslor och tankar som då rådde.

Dock inte sagt att jag slutat sörja, glömt bort eller saknar mindre. Jag har bara lärt mig att hantera detta på ett kanske lite bättre sätt. Jag har fortfarande dagar som är otroligt jobbiga att ta sig igenom. Men de uppkommer med större och större mellanrum.

Med detta följer också en blogg jag inte riktig är nöjd med. Min tanke var aldrig att lägga ut dagens schema offentligt. Jag förstår inte vem som skulle tycka det vore intressant. Men nu har det ändå blivit så. Antagligen för att det inte händer så mycket mer i mitt liv för tillfället. Det är inte roligare än så här att vänta. Jag tror också jag försöker hålla liv i något som jag känner håller på att rinna mellan fingrarna. Jag försöker hålla liv i bloggen för att jag är rädd för hur jag kommer reagera när liten är här. Kanske kommer alla känslorna tillbaka, kanske behöver jag en ventil igen. Jag hoppas inte. Jag hoppas jag kommer att klara det utan att behöva skriva. Utan min livboj.

Så goda vänner. Jag håller liv i denna sida ytterligare några veckor. Sedan får vi se vad bloggen och jag bestämmer oss för. Dags att slänga i sig lite frukost innan mvc-besök och så det roliga mötet på arbetsförmedlingen. Kram på dig fina du.