Tog en promenad med en av mina bästa vänner igår kväll. Vi filosoferade som vanligt och försökte finna svaren på livets stora frågor. Bland annat kom ämnet martyr och offerroll upp. Det är så lätt att man hamnar där. I ”tycka synd om sig själv-träsket”. Jag tycker varken det är fel eller något konstigt med det, det är nog till och med ett väldigt vanligt fenomen. Ovanligare är det däremot att veta hur man ska göra för att snabbt och på bästa sätt ta sig ur det bittra självömkandets förfall. Tyvärr finns det människor som aldrig någonsin kommer på fötter igen. Människor som hamnar i en ond cirkel av att identifiera sig själva med den ständiga offerrollens bittra ideal.
I mitt fall är det inte så mycket självömkan i klassiska kroppsidealmannér, som jag annars tror är vanligt bland de flesta tjejer. Däremot kan jag när jag hamnar under offeridentifikationens starka envälde känna och fundera på varför det känns som att alla andra lever så enkla och bekymmerslösa liv utan ekonomisk oro, tandläkarbesök och alla andra livets små helveten. Jag vet ju att jag inte har det speciellt mycket tuffare än någon annan men jag kan inte låta bli att undra vad som egentligen döljer sig bakom alla dessa leende ansikten utan spår av minsta olust för vardagliga angelägenheter.
Jag tror det hela handlar om inställning, för bekymmer har vi väl alla. Om dessa bekymmer ska ses som stora eller små bedöms helt utifrån inställning och attityd. Och det är klart att man ser saker i solskensblått när man mår bättre än när man är nere för räkning och skuggan skymmer över det mesta. Men vem vill gå igenom livet i skuggan av det som skulle kunna vara? Skuggan kommer och går, ibland kan det bli helt beckmörkt men någonstans vänder det och med den insikten tror jag redan att ljuset är på väg.
Helgen har varit underbart slapp. En stockholmsresa i gott sällskap kan få även den bittraste att dra på smilebanden. Nu var jag varken bitter eller har svårt att le och njöt i fulla drag av god mat, alkoholfria drinkar, en båttur ut till Fjäderholmen och Mats Sundin. Tack Daniel och Jennie för att ni ni inte sa nej när vi, om jag får säga det själv, på ett väldigt smidigt sätt tvingade oss med på er stockholmshelg.
Och tack du bittra man som skällde på den stackars receptionisten för att hon gett dig en svit med fönster där solen lyser in. Om du bara insåg hur lyckligt lottade du torde vara som inte har viktigare saker att klaga över. Tack för att du fick mig/oss att reflektera över vad som är viktigt. Synd att jag inte hade stake nog att hjälpa dig förstå.
Kram
