onsdag, juni 10, 2009

En ängels slående vingar

Med en osynlig men ändå närvarande ängels slående vingar som beskydd känner jag mig alltid trygg. En leende ängel utan besvär. Ett ansikte utan minsta antydan till smärta. Med en själ som värmer i bitande vinterkyla. Som en ljummen vind som busar med blommorna på ängen, som skapar rörelse och liv i ett stilla landskap. Det är så jag ser dig nu.

Jag hade problem den första tiden. Jag ville så gärna behålla minnet av en frisk och levande pojke. Men döden gör det svårt. Jag undrade vad den gjorde med dig. Jag hade redan sett vad slutet kunde åstadkomma på bara ett par timmar och igen ett par veckor senare. Vad gör den med en liten pojke som ligger med huvudet vilande på sin kudde, inlindad i sin filt två meter under markytan?

Den frågan och många bilder förföljde mig varje gång jag besökte dig, varje gång jag la huvudet på kudden. Jag hittade inga bra svar. Jag kanske ska vara glad för det idag. Nu förstår jag att det inte är så mycket kvar av dig. Istället tog du med dig dina drag och charmar alla som kommer i din väg på den resa du gör, där du är nu. Du måste vara den mest underbara syn man kan tänka sig. Jag är förälskad i den tanken. Det är den bilden jag tror på. En osynlig men ändå så närvarande ängels slående vingar.

Igår var vi på invigning av nya Actic Fitness Nautilus gymmet i Linköping. En trevlig tillställning i ett toppgym. Har varit ont om tid till träning i veckan men ikväll blir det äntligen ett behövligt spinningpass innan jag får rusa hemåt och titta på när Sverige efter att ha förbättrat sitt spel betydligt efter Danmarkmatchen krossar Malta...eller? Bebis är ”alive and kicking”...bokstavligen. Ett himla liv där inne.

Kram på er alla.