Dom säger att hörseln är det sinne som sist överger oss. Att man kan få reaktioner på saker som sägs från svårt sjuka människor långt efter att andra sinnen lagt av. Det får mig att fundera över hur mycket min älskling hörde innan han till slut somnade in. Hur mycket uppfattade han där han låg de sista sex veckorna när sinne för sinne slutade att fungera för att till slut lämna honom helt. Det är en både skrämmande och värmande tanke. Att hörseln fungerade när alla hans andra sinnen slutat betyder ju ändå att han hörde mig när jag berättade för honom hur mycket jag älskade honom, om och om igen. Å andra sidan kanske han också hörde oss prata om det oundvikliga.
Det är så många frågor kring allt som hände våran sista tid tillsammans och som jag så gärna skulle vilja ha svar på. Att acceptera obesvarade frågor som ofta uppkommer till följd av avslutade förhållanden, orättvisa beteenden eller av den karaktär som när någon rycks ifrån oss, plötsligt eller utdraget, är bland det svåraste som finns.
Det krävs en hel del arbete. Just nu är jag inget vidare på detta arbete. Det känns som jag tagit ett par steg tillbaka.
