När man tänker närmare på det så är det ganska makabert, det här med att gå till kyrkogården för att besöka sitt barns grav. Men det är min vardag och det enda jag kan göra för att få en efterlängtad känsla av närhet med det oanträffbara. Graven med hans namn, hans sten, hans plats är så betydelsefull. Det är ett ställe att bry sig om, att sköta om och aldrig låta ljuset brinna ut vid. Det har kommit att bli det enda sätt jag kan visa hur mycket jag bryr mig om på. Min kärleksförklaring till en underbar kille som aldrig fick bli stor. Hemskt kanske men också en livsavgörande paus för eftertanke. Ett sätt att låta känslorna och tankarna komma ikapp. Känslorna man annars ofta tränger undan i vardagen. Känslor man stoppar in i ett fack för ett senare, mer passande tillfälle. Ett tillfälle för tårar. För en ensam stund vid graven. För ett ögonblick att sluta ögonen och vara tillsammans igen.
Tisdag idag och bara tre dagar kvar att jobba på Zon Reklambyrå. Tiden går fort. Idag blir jag hämtad i caben för en miniutflykt till stranden. Efter det blir det den numera obligatoriska kvällspromenaden upp till min ängel.
Kastar in en bild på blivande maken och mig. "Min man" som flera av oss nuförtiden gärna kallar våra respektive (av här icke nämnda skäl), gör ett tappert försök att gömma sig bakom glas...det säger kanske en del...
