Jag läste en bok om Sorgbearbetning. Inte världens mest underhållande men en väldigt tänkvärd bok. Sorg behöver inte bara förknippas med dödsfall utan till alla de situationer som åstadkommer någon sorts förändring, om det så är skilsmässor, vänskap som tar slut eller ett förlorat jobb. Alla innebär de ofullständiga relationer där man ofta önskar att man gjort saker annorlunda, sagt de där orden man aldrig sa eller visade personen, man på något sätt mist, vad den betydde.
Alla har vi någon sorts relation till sorg. Men trots egna erfarenheter står vi helt handfallna när det kommer till att bemöta någon annan i sorg. Ofta följer intellektuella och logiska kommentarer i all väl menighet. Kommentarer som "Han har det bättre där han är nu" eller "Du klarar dig bättre utan henne". Men sorg är vaken logisk eller intellektuell och kommentarerna mister sitt syfte.
Det bästa man kan göra mot någon som går igenom sorg är att ge denna personen rum. Uppmärksamma att personen mår dåligt och lyssna när personen i fråga är redo att uttrycka sin sorg i ord. Man behöver inte säga något alls utan bara visa att man finns, att man lyssnar. Det måste få vara ok att visa och prata om sorg. Låta sorgen få ta plats.
Som sörjande måste man våga prata, hur ont det än gör att höra sig själv sätta ord på känslorna finns det tyvärr inga genvägar. Att sätta ord på sorgen och de känslor som följer med den förverkligar smärtan men gör den på så sätt även hanterbar. Ingen enkel uppgift men det hjälper. Tro mig, jag vet.
Detta är ett ämne jag kan prata om i all oändlighet. Kanske tur att jag sitter på jobbet och måste lämna plats åt annat. Norrköpings Tidningar kommer hit och ska ta kort...och jag som bara älskar att vara med i tidningen!!
Kram på er.
