När jag ser mig själv i spegeln idag ser jag så mycket mer än den gamla vanliga Becka. Jag ser en person som varit nere för räkning, och tro mig det syntes rent fysiskt, men jag lyckats plocka ihop bit för bit till en hel och på många sätt ny person. En starkare och bättre människa med mer erfarenhet av det vi kallar livet.Jag tappade min identitet precis efter att Theo gick bort men har sedan dess lyckats bli någonting mer än en sörjande mamma. All den vrede och sorg som jag en gång kände har under resans gång och med tiden som gått förvandlats till en sorts beslutsamhet att göra någonting meningsfullt. Till en vilja att hjälpa andra i sorg och minsta behov av medmänsklighet. Smärtan och sorgen finns fortfarande kvar i mig men har på ett sätt accepterats och integrerats till en del av den person jag idag är. Det har hittills tagit två år och jag har själv inte märkt av processen men är glad att jag kommit så här långt på så mycket kortare tid än vad jag trodde det skulle ta. Det ligger mycket och hårt arbete bakom. Och helt ärligt jag vet inte om jag skulle klara av att gå igenom det igen.
Snart är jag en stolt tvåbarnsmamma. Stolt över min vackra son och vad han åstadkom under sin korta tid hos oss. Stolt över mig själv för hur jag hanterat allt som hänt de sista fyra åren och stolt över mitt kommande barn. Theos lillebror/syster.
Theo har fått en kompis. I veckan när jag var uppe hos honom hade de förberett för begravning två gravar bort. Där ligger redan en liten som inte blev mer än några timmar gammal. Nu har denna litens storebror också gått bort. Han var fyra år och drabbades av cancer. Igår när vi var uppe hade han fått sin sista vila. Graven var så fin med alla arrangemang men det gör ont att veta vad de här föräldrarna, den här familjen nu går igenom. Hoppas de vet att våra söner leker helt obehindrat och utan smärta där de är just nu. Livet är bra orättvist!
Trevlig fredag på er alla. Nu tar jag helg.
